”Helan går, sjung…”.

Och helan gick igår. Vi hade nämligen klassträff.

Jätteroligt att träffa klasskamrater, allt tycktes vara tillbaka i square one. Några var med som jag inte träffat på ca 45 år…! (De måste vara ganska gamla 🙂 ) Och där satt vi och skrek åt varandra (decibelmätaren visade rött) för att bli hörda. Det var nog det bästa, att träffa gamla vänner!

Men förutom att helan går så gäller det att livet går. Jag tror att vi borde ha tänkt mera på det också.

Men fint med vänskap som har bestått genom åren! Jag förvånade mig över att alla var så vänliga mot mig, kanske har jag blivit litet reserverad efter alla debatter och grejer i offentligheten. Men på klasskamraterna tycks det inte ha bitit, de hade inte köpt det.

Vi konstaterade att många unga idag inte kommer att få uppleva det vi fick uppleva. Vi hade klasser, med mer eller mindre sammansvetsat gäng, men nu är gymnasiet klasslöst, det är olika grupper – vilket kan ha sina poänger – men det blir inte detsamma som en klass som man alltid är tillsammans med.

Fastän allt är ”lika”, är allt inte lika.

”Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro”, skriver Paulus.

Man kan uttrycka det på många sätt. Livet går, evigheten kommer. Evigheten är ju lika nära alltid, men den möter oss på alla sidor. Framtiden kommer närmare.

Det är ett viktigt perspektiv. Livsviktigt!

Jag är tacksam för den vänskap som har bestått. Och jag ber om Guds välsignelse över alla. För vi är alla lika beroende av Guds stor nåd.

Henrik