Jag har under dessa dagar och veckor, särskilt de senaste dagarna tänkt på en händelse i GT, som omtalas i 2 Mos. 17.

”Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner.”

Sällan eller aldrig under mitt liv har jag känt beroendet av andra kristna starkare än nu i denna andekamp. Den onde vill åt oss, hela vår kyrka, vårt stift. Den som inte förstår vad jag skriver om, förstår då inte. Men sådana finns som förstår.

Jag menar inte att jag är Mose (den enda om vilken det har sagts i modern tid är ju Paavo ”Mooses” Lipponen). Jag avser absolut inte att någon människa är den motståndare som skall besegras. Men jag erfar att detta är en andekamp, en mängd kloakvatten hälls nu över mig, och det har andra också erfarit.

Vad göra?

Jag är nu tacksam för sådana som kan hålla händerna uppe, som kan stöda händerna när de börjar sjunka.

Jag kan inte ens säga att jag vet vad den segern skall vara. Men att det är viktiga dagar som nu förestår för alla parter, det vågar jag påstå.

Vad jag hoppas är nog definitivt att Guds Ord skall ha framgång och komma till ära… 2 Tess. 3:1

Henrik