Jag har under flera timmar diskuterat dessa frågor nu inför senaste helg, med bl.a prof. Ilkka Saraviita, som både skriftligt och muntligt gett mig sina synpunkter, och med två andra jurister med stor kyrklig kompetens och erfarenhet. Prof. Saraviita intervjuades i Kyrkpressen för någon vecka sedan, och han måste anses vara en av de tyngsta namnen när det gäller t.ex. tolkningen av Grundlagen, inklusive dess religionsfrihetsparagraf. Jag har också konsulterat två andra jurister, både experter på kyrkorätt.

Den text som följer är helt och hållet skriven av en jurist, på basis av frågor och samtal, och på basis av prof. Saraviitas skriftliga svar till mig som han kompletterade med ett telefonsamtal fredagen den 29.9.2006. Jag har stiliserat texten på någon liten punkt och rättat språk- och tryckfel.

Jag hoppas läsaren orkar läsa också mina kommentarer efter texten, för jag vill inte att kända auktoriteter skall dras in i något partiskt ställningstagande.

Här följer texten (vissa uttryck i texten förklaras av att den är skriven till mig som ett resultat av vårt samtal och min redogörelse för prof. Saraviitas kommentarer):

”Det gäller att göra skillnad på biskopsämbetet som andlig tjänst och biskopens ställning som statlig tjänsteman.

När vi talar om religionsutövning, andliga riter, trons handlingar, förvaltning av sakramenten, finns vare sig “man eller kvinna” eller några “jämlikhetsregler”. Den andliga verkligheten går över och samtidigt tvärs igenom alla dessa. Där är biskopen inte en tjänsteman som med världsliga regler kan förpliktas att förvalta Ordet eller de heliga sakramenten enligt vad dessa världsliga regler föreskriver. Att låta samhället begränsa detta är direkt i strid med vår tro.

När vi sedan talar om förvaltning och handhavande av de uppgifter som behövs för att det andliga arbetet skall fungera, är också biskopen tjänsteman och handlar förstås under tjänstemannaansvar i den bemärkelsen att han måste följa regler om beskattning, semestrar, visitationer och dylikt.

Genom att ha denna skillnad i minnet kan vi bringa reda i begreppen och i vårt tänkande. Då blir det inte heller ett problem att det enligt motiveringen till religionsfrihetsparagrafen inte med hänvisning till samvetet är möjligt att vägra utföra tjänsteåliggandena. (Esitöissä todetaan, että ”virkamies ei voi yleisesti kieltäytyä virkatehtävistä omaantuntoon vetoamalla”, Saraviita).

En andlig syssla, att vara en herde för hjorden, att ordinera präster, är inget “tjänsteåliggande”. Denna uppfattning stärks också av att präster och biskopar inte alls har berörts i motiveringen till grundlagen. “Pappien asemaa ei esitöissä käsitellä, ja se on asiassa olennaista ja ongelmallista,” säger Saraviita.

Man kan också säga att lagstiftaren har tänkt sig att kyrkan SJÄLV skall avgöra dessa frågor, med grundlagen som utgångspunkt. Att säga att grundlagen inte gäller biskopsämbetet är alltså på sätt och vis sant såtillvida, att biskopsämbetet inte behandlas separat i motiveringen. Dock kan man också säga att grundlagen är absolut och gäller alla, vilket den gör, jfr Saraviita.

“Virkamiesargumentti on lisäksi kiistanalainen kirkkolain ja kirkko-oikeuden erikoisluonteen seurauksena. Kirkkolain säätämisvalta on perustuslain piirissä. Kirkkolaki puolestaan viittaa kirkko-oikeuden lähteenä uskontunnustukseen selityksineen sekä raamattuun. Tehtäväänsä vihitty pappi alttaripalveluksessa saattaa olla tyystin eri asemassa kuin virkamiehet yleisesti ottaen. Em. syistä papin velvoittaminen osallistumaan jumalanpalvelukseen on erityisen ongelmallista juuri siksi, että kieltäytyjäpapit varsin uskottavasti viittaavat omaantuntoonsa (raamattusidonnaisesti). Tämä problematiikka syrjäytyy kokonaan Heikan työryhmän selvityksessä. Kuten Kyrkpressenin pikku haastattelussa totesin, ja mihin Mäenpääkin viittaa, asia tulisi selvittää aidosti tutkimalla ja tuolloin lähinnä punniten toisaalta virkamiesoikeudellista asemaa, toisaalta papin kirkko-oikeudellista tehtävää.”

Jfr också med vad han säger i fortsättningen, när han besvarar dina frågor. Jag tycker att han och jag här tänker mycket lika.

Om prästvigning:

KO 5 kap. 1 § 2 mom.: “Ordinationen skall förrättas av biskopen (i finskan torde det vara obestämd form, vilket kan betyda “en biskop”). När biskopsämbetet är ledigt eller biskopen är förhindrad kan domkapitlet kalla någon annan biskop att förrätta ordinationen“.

Ur kommentaren i den “Gröna boken” (Lagbok för kyrkan):

“Det finns ingen gudomlig skillnad mellan biskop och präst och en prästvigning som har förrättats av en annan präst i enlighet med bekännelseskrifterna är fortfarande lika giltig oberoende av denna ändring av kyrkoordningen” (nämligen den, att det inte längre är möjligt att förordna domprosten eller någon annan att förrätta prästvigning).”

I KO 18 kap. 23 mom. står att biskopen skall förrätta vigningar, invigningar och installationer (det står inte att han skall förrätta dem ALLA. Vidare ges han möjlighet att förordna någon annan att utföra en dylik förrättning, dock inte att prästviga, se ovan).

Följaktligen förutsätter luthersk teologi inte att en biskop, än mindre en bestämd biskop skall förrätta alla prästvigningar i sitt stift. Bestämmelserna om att en tjänsteinnehavare skall fullgöra sina tjänsteåligganden (KO 6:3) handlar om HUR tjänsten skall skötas, inte om att en biskop vore skyldig att utföra alla åligganden som han i princip och inom ramen för sin tjänst KUNDE UTFÖRA.

Det finns ingen subjektiv rätt att bli prästvigd endast därför att kandidaten uppfyller några bestämda förutsättningar.
En sådan subjektiv rätt skulle förutsätta en bestämmelse i kyrkolagen därom, och någon sådan bestämmelse finns inte. Tvärtom framgår det av KL 5:1 och av KO 5:3 och 5:4 att den som uppfyller vissa villkor KAN ordineras. Av detta framgår tydligt, att det är frågan om en PRÖVNING, som såtillvida är unik att både biskopen och majoriteten av domkapitlet skall omfatta beslutet att godkänna ansökan. En biskop är alltså ingen verksamhetsledare eller VD, utan en andlig herde, som i omsorg om sin skara prövar vem han sänder till dem. Detta är den enda orsaken till varför biskopen har givits vetorätt. Annars kunde saken avgöras genom majoritetsbeslut.

Detta framgår också av KO 18:3: Den försäkran som skall avges av den som skall vigas till biskop: “Jag vill ordinera och installera präster som befinns vara därtill skickade”.

Den situation där den ena, biskopen eller domkapitlet, vägrar prästviga, har vi redan erfarenhet av genom att det finns manliga teologer som inte har beviljats särvigning.

En motsvarande situation, att kvinnor inte blir prästvigda i ett bestämt stift, skall vi nu försöka förhindra genom att göra det möjligt för både kvinnliga teologer och manliga teologer med traditionell ämbetssyn att bli prästvigda. Vi vill inte begränsa eller ställa upp skrankor, utan tvärtom bredda möjligheterna. Det är inte vi som utesluter någon, utan de som utesluter är de som vill hindra prästvigning av prästkandidater med traditionell ämbetssyn.

Om “ordningen”:

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har inte fördömt den traditionella ämbetssynen eller ansett den vara villolära. Tvärtom har man förklarat att även de som har den traditionella ämbetssynen har rum i vår kyrka.

I kyrkolagen eller kyrkoordningen finns inga bestämmelser som skulle hindra en ordning där bägge ämbetssynerna, som kyrkan anser vara legitima, också kommer till uttryck i kyrkans ordning.

Grundlagen förbjuder i sin tur allt tvång vid religionsutövning och jämställdhetslagen gäller inte religionsutövning. I konsekvens med detta borde vi göra det möjligt för den traditionella och den nyare ämbetssynen att leva sida vid sidan, utan att någons samvete kränks.

Situationen kan jämföras med en lag och en förordning: Om lagen tillåter två parallella system, kan inte förordningen förbjuda det ena. Om bekännelsen, kyrkolagen och kyrkoordningen tillåter två parallella system, kan inte kyrkans egen ordning, dvs. kyrkans “beteenderegler” förbjuda det ena. Då säger ju kyrkan att kyrkolagen, kyrkoordningen och bekännelsen är felaktig. Det har kyrkan inte sagt, utan vidhåller att även den traditionella ämbetssynen är legitim. Detta måste då också återspeglas i kyrkans ordning så, att det i praktiken blir möjligt att ha bägge ämbetssynen.

Högt uppsatta jurister anser att frågan har ovan nämnda aspekter och ingalunda har avgjorts i kyrkolagen, så som SOMLIGA MENAR.

Sist: Det är inte bara fråga om prästernas, teologernas och biskopens rättigheter och samveten. FÖRSAMLINGSBORNA kunde kanske också önska sig att kunna höra präster som delar deras övertygelse och få sådana att förrätta dop, vigsel och jordfästning. Även detta talar för att MÅNGFALD ÄR BÄTTRE, BARMHÄRTIGARE OCH MERA FÖRENLIGT MED KRISTEN KÄRLEK – som då syns i gärning och inte bara i ord.”
_______________

Henriks summering:

Denna text är skriven av en jurist, som är väl förtrogen med kyrkans arbete och som känner också Borgå stift väl. Jag vill inte dra in auktoriteters namn i en diskussion som kan användas för egna syften. Min avsikt är att framföra dessa synpunkter, att visa att det inte går att säga att min ståndpunkt är olaglig, ”ett brott mot kyrkans ordning”.

Men den juridiska sidan av frågan är inte min huvudfråga. Självklart skall allting ske enligt lag och ordning! Men den stora utmaningen är att finna varann i så hög grad som möjligt, att bevara sinne för proportioner och att nu försöka finna former för ett liv med största möjliga trivsel för alla i stiftet. Jag tror att mycket kan och skall förändras i kyrkans liv och verksamhet. Jag skulle gärna engagera lekmän – och i allt kyrkligt liv stå samman med ”församlingen” – särskilt också unga ledare.

Prästvigning är inte en personlig rättighet. Man skall hos biskopen och Domkapitlet anhålla om ordination. Om biskopen inte godkänner, eller om domkapitlets majoritet inte godkänner ordinanden för prästvigning, kan denna inte äga rum. Biskopen kan således ensam förhindra en prästvigning. Detta beslut – från antingen biskopens och/eller domkapitlets sida – kan inte överklagas.

Jag har dock förklarat att jag INTE kommer att använda denna rätt t.ex. angående kvinnliga präster, om det handlar om en person som bekänner den kristna tron och som i övrigt är lämplig för prästämbetet. Det gäller i den händelse situationen skulle bli aktuell.

Det minsta man kan säga – och härom är enligt prof. Saraviita både han och Olli Mäenpää eniga – är att många frågor angående religionsfriheten är outforskade och bör utredas.

Det andra man skall säga är att kyrkan kan som trossamfund ta denna fråga i sina egna händer och fatta beslut som möjliggör att alla frågor kan lösas med hänsyn till båda åsiktsgrupperna.

Jag tror att man ansvarsfullt nu måste besinna att vi kan välja integrationens eller konfrontationens väg. Vi kommer säkert att oberoende av vad enskilda individer går med på eller besluter att ha olika åsikter som inte försvinner i en handvändning. Ju förr vi inser och accepterar detta – utan att någon skall behöva göra avkall på sin övertygelse – desto bättre. Det är åtminstone min linje och grundsyn, oberoende av valets utgång.

Vattnet slutar inte rinna för att man placerar stenar i flodfåran. Det söker sig i stället nya vägar.

Alltid tillsammans – oftast tillsammans – så ofta vi kan tillsammans,
alla dessa alternativ är bättre än det sämsta:

aldrig tillsammans!

Detta gäller så länge Kristus ställs främst i vår kyrka och Bibeln är rättesnöret för tro, lära och liv! Tillsammans är inget självåndamål i detta sammanhang,det är inte ett kristet ord om inte detta är en gemenskap med Kristus själv. Det är ur detta perspektiv jag vill se frågan, och utgå från det faktum att till denna gemenskap är vi alla lika välkomna, den svagaste lika väl som den starkaste av oss, om det finns sådana som skulle kunna kalla sig starka.

Henrik Perret