Några tankar såhär ”dagen efter” det sista diskussionstillfället:

Jag tror att vi skall utgå från att vi kommer att ha olika syn på ämbetsfrågan en lång tid framöver. Därför tror jag att vi måste börja med att på ett praktiskt plan finna vägar att leva tillsammans, oftast tillsammans, så mycket som möjligt tillsammans. Genom förtroliga samtal, studium och bön kan vi finna något nytt.

Vi har drivits till en position där det förefaller som om det inte skulle finnas något som förenar. Så kan det ju inte vara. Varför skall vi – kanske gäller detta båda åsiktsgrupperna? – finna mera barmhärtighet utanför kyrkan än inom kyrkan?

Vem har gett någon rätt att förakta någon som har en annan syn? Knappast är det från Gud detta kommer. Vi har ingen licens att hata, inte ens om andra har fel och vi rätt – för att inte säga att det kan vara mera komplicerat än så!

Kan vi inte börja från noll, från det att erkänna vårt eget behov av Guds nåd, beskydd och välsignelse? Jag tror att den som själv vet med sig att ha fått sin skuld förlåten, finner gemenskapen med andra som behöver Guds nåd.

Känslorna kan svalla, de kommer och går, men de rättar sig så småningom efter det verkliga livet. På något sätt tror jag att man i detta skede ser för mycket ”antingen bra eller dåligt” på allt. Kanske det rentav hos oss människor finns mera både -och, både bra och mindre bra?

Må Gud hålla sin hand över oss alla. Jag hoppas vår kyrka alltid får vara ”ett verktyg i Herrens hand”. Den dag Herren ”flyttar ljusstaken från dess plats” är vi illa ute. Låt oss be att det inte skulle ske!

Henrik