Skall inte ett folk fråga sin Gud?
Det är vanligt att den som misslyckats i politiska drag skyller på media. Så har skett nu, både inom SFP och SDP, kanske även på annat håll, har man ansett att den negativa bild som media stod för, skulle ha bidragit till motgångar (man kan dock inte säga att SFP skulle ha drabbats av stora motgångar, men kritik har framförts).
Jag tror nog att det kan vara viktigt att seriöst se igenom detta. I utländska medier är nog policyn ofta en annan. De som intervjuas grillas nog minst lika hårt, kritiska frågor tas fram osv, men ändå är redaktören en tjänare som speglar andras åsikter, och belyser dem för att allmänheten skall veta var dessa står.
Jag vill på intet sätt pricka en hel yrkeskår, för många arbetar oftast så här också. Men annat förekommer tyvärr också: man skriver det man vill (om man vill), man fokuserar på oväsentligheter (skandaler, kriser) som inte är relaterade till den sak det gäller utan avsikten förefaller att vara att man skapar en ”klangmatta” för att kunna avfärda vad personen i fråga har att säga i sak.
När jag t.ex. läser på löpsedlarna om någon politker x som skrev kärleksbrev till y, så konstaterar jag att den enda signal detta ger, är ganska god: det finns inga verkliga nyheter att komma med, nyheter då i betydelsen något tråkigt, för det trevliga är i allmänhet inte någon ”nyhet”.
En kritisk granskning är nog på sin plats. Särskilt tror jag att detta gäller kyrkan och kyrkliga nyheter. Å ena sidan är det som sker inom kyrkan lika offentligt som allt annat, ”vi går helt öppet tillväga”, skrev Paulus. Å andra sidan kan det behövas en viss insikt för att förstå vad som är på gång.
Hur ofta får man inte tåla uppenbara förfalskningar och förvrängningar av sina åsikter. ”Deras kvinnosyn” är sådan att jag inte kan…. Ibland skulle jag vilja kontakta personer och fråga dem: vad vet du t.ex. om min kvinnosyn? Eller någon annan fråga. Svaret blir naturligtvis de facto ingenting, men formellt skulle svaret bli mångordigare utan att substansen skulle öka. Saken är ”klar”, man vet för att man läst vad tidningar skrivit…
Nu skriver jag inte detta med tanke på mig själv, utan skriver in det personliga bara därför att Du som kanske orkat så här långt skall förstå att jag på något sätt känner problematiken – hur ska det då inte vara med kändisar, med personer som hela tiden måste stå i rampljuset?!
Mediabilden och den verkliga personen kan vara två helt olika personer. Det handlar om ett stort problem, som har resulterat i starka känslofält. Biskop Bertil Gärtner berättar att han hade en säck hemma med brev och kort, där folk skällde ner honom till byxor och tröja för den mörkman han var. När sedan Hasse Geigert intervjuade honom och gav Gärtner ett ansikte, ett personporträtt i TV, resulterade detta i en enorm svallvåg av reaktioner. Gärtner berättar att många skrev och bad om förlåtelse av honom för vad de sagt och tänkt om honom utan att veta något egentligen om den verklige Gärtner. Många sade att de har andra åsikter (självklart!) men att de ber om ursäkt för att de haft en sådan grundinställning.
Samma reaktioner har jag sett på nära håll angående numera emeritusbiskop Olavi Rimpiläinen. De som träffade honom var helt perplexa av den bild de fick av den verklige Rimpiläinen mot bakgrund av vad de ”visste” om honom.
Det har på flera håll sagts att när man spårar de senaste svängarna i kyrkans interna problematik, så är också den mediarelaterad. Visserligen är aktörerna kyrkan själv (Hyvinge), redan samma dag som incidenten i Hyvinge kyrka skedde fanns material för tidiningarna (enligt uppgift). Och så fungerar varje sak som en blåslampa, den ena nya elden flammar upp efter den andra.
En annan verklighet är St. Gallup. Litet före ett val skriver man att partiet X har gått tillbaka med flera procentenheter, valet kommer och bevisar motsatsen. Man kan inte undgå att tänka på manipulering, på medvetna försök att styra utgången.
Lika, om inte ännu värre, är Gallupar i kyrkliga frågor. Inte bara det att de som svarar ofta inte har den minsta chans att se ”kontexten”, utan får en kort fråga som kan uppfattas hur som helst.
Tycker du att det är rätt att manliga präster och kvinnomotståndare försöker förhindra kvinnliga präster att försöka utföra sitt arbete?
Jag skulle förmodligen svara nej på frågan… alla förstår poängen, man kan fråga på olika sätt, även om frågan inte behöver vara riktigt så karrikerad som exemplet här.
Men på något sätt tecknar sig en vemodig bild av kyrkan. Den ena efter den andra ”känsliga frågan” skall ”utredas”, och förrän utredningen är klar gäller liksom inte någonting.
Sen när kyrkomötet har kommit med sitt svar, som ibland går stick i stäv med bibelordet (jag avser nu kommande frågor), så gäller den nya tolkningen. Först moderat, det blir bara en rätt, en möjlighet, vi får leva med pluralismen, sedan kommer ukaserna: härefter rätten och packen eder..
De flesta människor vill väl inte leva i opposition. Man vill att postiva teser skall vara de bärande i ens liv, vill vi inte alla det? Då måste St. Gallups stora betydelse nog tonas ner, man måste vara medveten om manipulerandets risker och möjligheter.
Skall inte ett folk fråga sin Gud? Så frågar profeten Jesaja (8:19) och frågan är aktuell. Då handlade det om spåmän, och detta är ju fortfarande relevant (andebesvärjare och spåmän, medier i annan mening, kristallkulan).
Men det är nog skäl att som judarna i Berea (Apg. 17:11) kolla och dagligen forska i skrifterna (Bibeln) ”om det kunde förhålla sig så”.
Det är nog vägen. Och våra kriser och katastrofer har berott på, beror på och kommer att bero på att vi frågar folket, spåmän och andra, men inte vad Gud har sagt.
Gud talar genom det Han har talat. Skall inte ett folk fråga sin Gud? I synnerhet måste detta ju gälla Guds folk.
Henrik
Namn: Henrik Perret