Biskopen i Rochester, Michael Nazir-Ali, intervjuades i engelsk TV ikväll. Han intervjuades bl.a om de förfärliga morden på fem prostituerade kvinnor i Ipswich. Jag vet inte mycket om denne biskop, annat än att han torde ha varit ett av namnen som nämndes som tänkbar ärkebiskop av Canterbury (när Rowan Williams valdes).

I samtalet var också den anglikanska kyrkans enhet aktuell. Biskopen hävdade vikten av att hålla fast vid trosbekännelsen, vid Bibeln, sakramenten, ämbetet och underströk skillnaden mellan synden och syndaren.

Och det låter ju bra.

Men intressant var att se att ytterligare ett drag vid sidan av ämbetsfrågan och homosexualiteten, som dominerar diskussionerna i våra nordiska länder, också på samma sätt är aktuellt utomland, bl.a i England. Det gäller frågan om ett kristet julfirande kan betraktas som aggressivt, och därför borde tonas ner, inte minst i officiella sammanhang. Det är alltså frågan om ”den blomstertid nu kommer”-diskussion i julkläder. Nu handlar det i England, liksom i Sverige, om man får ha tydligt kristna julspel och – tablåer i skolorna, om skolorna kan delta i julkyrkor osv.

Biskopen betonade att detta att bekänna sin tro inte kan betraktas som utmanande mot någon annan, i den meningen att avsikten skulle vara att kränka eller såra andra med annan övertygelse.

Det är märkligt att just denna diskussion, om den kristna trons privatisering och därav följande marginalisering, också tycks vara ett av dagens viktigaste diskussionsämnen.

Det vemodiga – och ödesdigra – är att kristna visar hänsyn i detta avseende, i uppenbar konflikt med Jesu ord (bl.a missionsbefallningen och ord som att inte blygas för Människosonen).

I alla länder låter sig kristna människor, biskopar och präster inkluderade, sig luras av denna ton. Det var inte många dagar sedan diskussionernas vågar gick höga i Sverige.

Om inte ens kyrkan vågar vara missionerande, vem skall då vara det? Staten?

Henrik

De senaste månaderna har jag ofta ställts inför frågan om ortodoxi och pietism i den lutherska kyrkan. Prof. Carl Fr. Wislöff har en enligt min mening utmärkt artikel i senaste numret av Kyrka och Folk (i bilagan Nya Väktaren, Teologisk bilaga till Kyrka och Folk 49/06).

Den artikeln avvisar många vanföreställningar om förhållandet, bl.a. att ”först kom Luther, sedan ortodoxin, sedan stelnade ortodoxin i död renlärighet, och den räddades av pietismen, som kom som en vårvind”.

Utan att undervärdera någon väckelses inverkan på det som skett i Guds rike, konstaterar jag med Wislöff att ortodoxin nog förenklas mycket grovt om man sätter likhetstecken mellan stelnad renläirghet och ortodoxi.

Jag tror att man inte, allra minst i denna kyrkliga situation, skall fastna i begrepp. Man skall heller inte på fel sätt fastna i gångna tiders frågeställningar, även om man kan lära sig mycket av väckelsernas historia.

Jag tycker att några väsentliga synpunkter bör sägas i dagens läge.

1. Man kan inte gära någon motsättning mellan Kristus och läran, den som i Judas v. 3 kallas ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga”. Med tron på Kristus följer det som Kristus och hans apostlar sagt.

2. Samtidigt är det viktigt att all förkunnelse och verksamhet har ett centrum, en kärna och en stjärna – Kristus själv. Man kan fråga vad lärjungarna visste när Jesus sade: följ mig! Det var personen Jesus de mötte, men med Jesus följde dag för dag sanningen om Honom.

3. Det som jag ser som det största bekymret idag är att förkunnelsen saknar Kristustonen. ”Gud är god, hans förlåtelse gäller alla, vi får lita på, vårt enda hopp är Guds godhet” – allt detta något omskrivna tankar som förekommit i offentliga gudstjänster (TV) den senaste tiden. Men detta har blivit borta: än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror. Jag tänker inte på kontexten, att sången är tagen ur en pietistisk tradition, utan det faktum att vi måste förkunna OMVÄNDELSE till Kristus, att detta som Gud gjort för ALLA MÄNNISKOR, och till vilket ingenting kan tilläggas, erbjuds oss i Kristus.

4. Luther betonade också starkt sambandet mellan syndernas förlåtelse och ett liv i trons lydnad och helgelse. Det är inte min ånger eller min omvändelse som är grunden för min tro, men det handlar om mötet mellan Kristus och människan, och om ett liv i Kristi efterföljelse.

Jag tror – läs Wislöffs artikel – att vi behöver integration, inte konfrontation mellan människor som tror på Bibeln som Guds levande Ord.

Jag tror därför också att det är förkunnelsen av EVANGELIET som gör att vi finner varann, vi som kommer från lite olika kyrklig och icke kyrklig bakgrund. Guds ”ekklesia” är det folk som Gud genom sitt Ord ropar samman, kallar ut från världen till samling, till att möta Kristus och betjänas av Honom (därför är det galet tycker jag att hälsa Kristus välkommen till en gudstjänst, det är Han som är värd och hela gudstjänstens subjekt!).

Förkunnelsen av Ordet gör också att kristna från oliak sammanhang känner igen Herdens röst. Andligt ledarskap byggs aldrig på vänskap, på mänsklig förmåga eller psykologiska faktorer, och allra minst det som man nu försöker med: kyrklig lagstiftning och förvaltning (för att bygga något slags lydnad). Det är ju klart att lagar behövs, men Guds folk byggs genom Guds Ords auktoritet. Där Herdens röst ljuder, kommer fåren att samlas.

Nu behöver vi stå samman. Trons gemenskap föds inte av vädjan och upprop (även om de kan ha sin betydelse), den föds genom ”hörandet av Kristi Ord”, som Paulus skriver i Rom 10.

”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:44).

Omvändelsen kan aldrig bli människans välvilja mot Gud, hennes välvillighet att vända om. Hon kan bara komma om FAdern drar henne. Därför säger Hebr. också inträgande: Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.

Både Jesus och apostlarna förkunnade omvändelse. Just i adventstidens budskap finns omvändelseropet så starkt, hos Johannes döparen, hos Jesus, hos apostlarna.

Har detta rop, denna ton försvunnit från förkunnelsen idag?

Henrik

Man hör numera ofta talas om vad som är trendigt, utan att den som använder ordet måhända vet hur centralt begrepp detta är. Det är nämligen det som är utmaningen: att inte bara se enskilda företeelser, problem och frågor, utan se trenden, vart vi är på väg.

Inom hälsovården, även inom akutvården som jag känner bättre till, är just trenden viktig. Inte bara hur patienten mår NU, utan hur han mår i förhållande till hur han mådde. Vartåt går utvecklingen?

När det gäller kyrkliga frågor är detta mycket viktigt.

En god vän och broder, som får avslöja sig om han så önskar, skrev en trendlista, som väckte tankarna igen.

1. Om kyrkan godkänner skilsmässa, då …

2. Om kyrkan godkänner sambofaddrar, då …

3. Om kyrkan godkänner kvinnliga präster, då …

4. Om kyrkan godkänner uttalandet om rättfärdiggörelsen, då …

5. Om kyrkan inför homovigslar, då …

Det är en god iakttagelse. Den blottar nämligen en kyrka på glid. Det som för ett par decennier sedan var otänkbart, är idag fullt gångbart, och dess motsats är nästan otänkbar!

Min vän och kollega vid STI, Timo Eskola, teol.dr och docent i NT vid Hfors universitet, skriver i senaste nummer av Hörnstenen (Kulmakivi) om Räisänens ”rosoinen raamattu” (brokig, skrovlig, knölig, skulle man säga skrynkliga bibel?) Han pekar på sammanhanget mellan de svåra frågorna inom kyrkan och Räisänens exegetik. Räisänen har medvetet avvisat Bibeln som en enhetlig bok, och kan inte skriva under trosbekännelsen, eller betrakta Bibeln som tröns källa, så prästutbildare han är i vår kyrka (och dessutom präst).

Om man iakttar trenderna i bibelfrågor de senaste 30 åren (när Räisänen verkat som professor) ser man tydligt vartåt det går. Det är nödvändigt att reagera nu!

Vi behöver unga teologer som gör ett gott och troget hantverk. Det handlar om mycket annat än ett nödvändigt resultat av fördomsfritt studium, vilket professor Tapio Puolimatka visar i sina böcker (Usko, tiede ja myytit 2005, och Voiko raamattukritiikkiin luottaa, 2007).

Nu behövs en diskussion som avslöjar ställningstaganden bakom forskningen.

Man kunde för ämbetsfrågan göra en motsvarande trendlista, hur frågan har behandlats inom kyrkan, vad som har sagts och gjorts, vart utvecklingen har gått efter beslutet år 1986. Detsamma gäller kyrklig välsignelse av partnerskap, som kommer att gå igenom (först som ett alternativ).

Man kan tydligt se i olika uttalanden att det inte finns något stål att sätta emot argumentationen, utan bara smör mot otrons svärd. Mitt tips är att det kommer att heta:

Bibeln talar inte om trofasta ”monogama” parrelationer mellan samtyckande samkönade vuxna. Bibelns texter om homosexualitet är aktcentrerade och behandlar inte erotik och hängiven vänskap.

Detta är ju t.ex. prof. M Nissinens linje. Och mera kommer!

Nu gäller det nog för den kristna församlingen att reagera. Att en Christina Odenberg, också annars omstridd person i Sverige, kallas hit är ett kapitel för sig (avser denna gång inte ämbetsfrågan). Men Caroline Krook som hade varit alternativet är i det avseendet ideologiskt på samma linje. Efter Svenska kyrkans beslut undrar man med vem (av biskoparna)man frimodigt kan ha t.ex. nattvardsgemenskap.

Nu vädjar jag till alla att söka trenderna, att be om ögonsalva (Upp. 3:18) så att vi ser vart det bär av. Det skall inte handla om negativism, att alltid försöka måla allt i svart. Men det mörka är mörkt, och mörkret skall avslöjas, säger Guds Ord (Ef. 5:11).

Och ändå skall alla frågor ha sin rätta dimension. Det finns också en annan trend: frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Alla olika svårigheter och lidanden är ju ett etcken på Guds Ords tillförlitlighet! Detta är den verkliga och ljusa trenden!

Henrik

”When I used go to Germany in the 1980s and ’90s, … I was asked to give interviews and I always knew the questions in advance. They concerned the ordination of women, contraception, abortion and other such constantly recurring problems.

”I therefore consider it essential always to highlight the greatness of our faith — a commitment from which we must not allow such situations to divert us.”

Det var ju det som hände anno 2006 i Borgå stift. Och det fortsätter att hända.

Visa ord av biskopen i Rom! (Benedictus XVI)

Henrik

Här finns programmet (på finska) till teologdagarna:

http://www.sro.fi/raamattuopisto
/tapahtumat/teologiset_opintopaivat.htm

Huvudföreläsare är professor emeritus Kenneth A. Kitchen, världsberömd forskare som skrivit ca 250 publikationer och som särskilt ägnat sig åt Bibelns värld, texternas trovärdighet, de bibliska texterna i ljuset av orientalisk forskning osv.

I huvudsak för teologer, men även andra intresserade är välkomna!

Vi kommer också att ha svenskt program ”mellan verserna”, beroende på vad folk vill delta i.

Detta är ett unikt tillfälle att höra prof. Kitchen. Hans mest kända böcker är bl.a. Ancient Orient and The Old Testament, The Bible In Its World, On the Reliability of the Old Testament.

Den som är intresserad kan få mera information (internetadresser mm).

Henrik

Festo Kivengere, biskopen från Uganda som Idi Amin förföljde, berättade om en man som arbetade på ministeriet. Han kom då att frestas av att då och då knycka litet böcker från staten, från biblitotek och annat. Sedan kom han till tro. Han fick ont samvete över att han stulit, även om staten var ägaren och han var medlem i staten. Han fick sådana samvetskval att han gick till polisen och anmälde sig själv och bekände sin stöld.

Det blev rättegång. Domaren frågade honom: vem var det som arresterade dig?
– ”I was arrested by the Holy Spirit”, svarade mannen. (Jag arresterades av den Helige Ande).

Till hans förvåning sade domaren då: vem är jag att jag dömer någon som den Helige Ande har arresterat!!

Gripen, arresterad av den Helige Ande, det skulle jag vilja bli.

För jag vet att det som den Helige Ande pekar på är Jesus. Den, som blir gripen av Anden, blir uppfylld och upptagen av Jesus.

Henrik

Med anledning av skriverier ( i Borgåbladet, som jag ej sett, men hört om, samt därav följande bloggar) om mina kommentarer till Jan-Erik Andelin om varför jag ej var med vid biskopsvigningen.

För länge sedan stod det något i Grönköpings veckoblad om en staty som var gjord av farmor. Litet senare märkte någon tryckfelet och kom med rättelsen: det skall naturligtvis stå att statyn var gjord av mormor..

Med den känslan i bakfickan skriver jag på min egen bloggsida vad jag själv anser om biskopsvigningen, så att inte rättelser ska ge upphov till nya missförstånd.

Jag sade åt Jan-Erik Andelin på Borgåbladet att ”knappast var det det någon som saknade mig där”. (Han kommenterade: säg inte så.)

Sedan konstaterade jag att jag inte fann ngt provokativt i att kvinnliga präster medverkade i vigningsgudsjänsten, och att jag inte såg detta som en markering mot mig, det var en helt konsekvent genomförd biskopsvigning enligt Gustavs syn. Jag fann det jag såg av den helt ”väntat”. (Såg inte hela gudstjänsten för jag gick till körövningen).

Däremot förvånade det mig nog att Christina Odenberg medverkade. Jag vet att Svenska kyrkan sänt henne som dess representant till vigningen (tror inte att de hade sänt henne om jag varit electus :-). Hon medverkade och har öppet argumenterat för välsignelse av registrerade par, vilket både ärkebiskopen och Gustav Björkstrand tagit avstånd från (kyrklig välsignelse av registrerade samkönade par). Jag tycker nog att gränsen för det kristligt rimliga måste gå någonstans.

Jag var – i klartext – sagt alltså INTE förvånad över att sådana kyrkor som har kvinnliga biskopar sänder någon till en prästvigning, men nog förvånad över att ingen (åtminstone offentligt) reagerat mot detta som Bibeln enligt min bedömning (och jag är nog inte ensam om den bedömningen) tar avstånd från, alltså utlevd homosexualitet. Men detta är inte det enda, eller det främsta som Bibeln tar avstånd från. ”Den som är utan synd, kaste första stenen.”

Sedan konstaterade jag också ungefär med orden (ganska exakt minns jag) att det som varit tyngst att möta har varit att många kyrkligt aktiva reagerat med så öppet förakt och t.o.m. hat mot mig. Jag erkänner att det gjort ganska ont ibland. Vänskaper på 30, 40 år har brustit tack vare detta biskopsval! Jag har inte ändrat syn. De som öppet i TV eller massmedia gått ut mot mig, eller på bloggar, har inte i de flesta fall en aning om vilka mina motiveringar är.

Om det är detta eller vad det är som fått Andelin att tala om en bränd Perret som gjorde det jag tror att alla väntade sig (sic!): jag firade gudstjänsten (med att ackompanjera två körer) i min egen församling (som organist) det är väl inget illa med det? (språkligt rättat 08.12.2006)

Jag har meddelat Gustav Björkstrand att jag inte tänker profilera mig som hans motpart, utan att han har mitt stöd i allt gott han gör!

Sedan är det en annan sak att livsrummet för oss som tillhör denna minoritet ser ut att bli mycket litet. Jag har nyligen samtalat med ärkebiskopen och tre andra biskopar, tillsammans med ledarna för våra väckelserörelser. (Det jag skulle ha försökt förhindra var att man skulle ha spelat ut dessa åsiktsgrupper i ämbetsfrågan mot varandra, men det gick ju inte fram.) Det som observerades var att jag inte anser mig ha skäl att stå vid altaret, men att jag inte vill ”sätta mig över andras tro”. Det skulle med litet välvilja kunna förverkligas i kyrkan. Men vilja finns inte.

Inför det faktum att ingen biskop har förklarat sig villig att viga dem som av samvetsskäl har betänkligheter med ”samvigningar”, och – om man får tro biskoparna – det finns inte församlingar som är villiga att ta emot präster ”med den gamla synen” (något jag nog tillåter mig att betvivla, möjligen gäller detta församlingsråd, och en del anställda). Det mesta som en präst gör är ”ensamarbete” (dop, vigslar, jordfästningar osv), och om VILJA finns (som sagt) skulle det gå att, som jag ser det, NEDMONTERA ”ämbetskäbblet” (en saklig diskussion skulle däremot behövas om själva grunden för beslutet och för ställningstaganden, om inte för att ändra någons syn så för att underlätta förståelsen).

Men inför det ovan sagda och det faktum att 70% av teol.stud. är kvinnor kommer friden att kanske återställas så småningom. Eller?

Nu arbetar jag glatt och frimodigt på, har inte brist på arbete. Och jag vill inte att Gustav Björkstrand som biskop skall börja sitt svåra uppdrag med onödiga skuggor. ”Upp till bevis”, alltså, barmhärtighet, nåd skall gälla, liksom också att kyrkan skall vara rotad och grundad i kärleken. Och: så länge vi talar om en kyrka talar vi om en kyrka som är byggd på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.

Adventshälsningar till både meningsfränder och kritiker

Frid!

Henrik