Bekanta toner
Biskopen i Rochester, Michael Nazir-Ali, intervjuades i engelsk TV ikväll. Han intervjuades bl.a om de förfärliga morden på fem prostituerade kvinnor i Ipswich. Jag vet inte mycket om denne biskop, annat än att han torde ha varit ett av namnen som nämndes som tänkbar ärkebiskop av Canterbury (när Rowan Williams valdes).
I samtalet var också den anglikanska kyrkans enhet aktuell. Biskopen hävdade vikten av att hålla fast vid trosbekännelsen, vid Bibeln, sakramenten, ämbetet och underströk skillnaden mellan synden och syndaren.
Och det låter ju bra.
Men intressant var att se att ytterligare ett drag vid sidan av ämbetsfrågan och homosexualiteten, som dominerar diskussionerna i våra nordiska länder, också på samma sätt är aktuellt utomland, bl.a i England. Det gäller frågan om ett kristet julfirande kan betraktas som aggressivt, och därför borde tonas ner, inte minst i officiella sammanhang. Det är alltså frågan om ”den blomstertid nu kommer”-diskussion i julkläder. Nu handlar det i England, liksom i Sverige, om man får ha tydligt kristna julspel och – tablåer i skolorna, om skolorna kan delta i julkyrkor osv.
Biskopen betonade att detta att bekänna sin tro inte kan betraktas som utmanande mot någon annan, i den meningen att avsikten skulle vara att kränka eller såra andra med annan övertygelse.
Det är märkligt att just denna diskussion, om den kristna trons privatisering och därav följande marginalisering, också tycks vara ett av dagens viktigaste diskussionsämnen.
Det vemodiga – och ödesdigra – är att kristna visar hänsyn i detta avseende, i uppenbar konflikt med Jesu ord (bl.a missionsbefallningen och ord som att inte blygas för Människosonen).
I alla länder låter sig kristna människor, biskopar och präster inkluderade, sig luras av denna ton. Det var inte många dagar sedan diskussionernas vågar gick höga i Sverige.
Om inte ens kyrkan vågar vara missionerande, vem skall då vara det? Staten?
Henrik
Namn: Henrik Perret