De senaste månaderna har jag ofta ställts inför frågan om ortodoxi och pietism i den lutherska kyrkan. Prof. Carl Fr. Wislöff har en enligt min mening utmärkt artikel i senaste numret av Kyrka och Folk (i bilagan Nya Väktaren, Teologisk bilaga till Kyrka och Folk 49/06).

Den artikeln avvisar många vanföreställningar om förhållandet, bl.a. att ”först kom Luther, sedan ortodoxin, sedan stelnade ortodoxin i död renlärighet, och den räddades av pietismen, som kom som en vårvind”.

Utan att undervärdera någon väckelses inverkan på det som skett i Guds rike, konstaterar jag med Wislöff att ortodoxin nog förenklas mycket grovt om man sätter likhetstecken mellan stelnad renläirghet och ortodoxi.

Jag tror att man inte, allra minst i denna kyrkliga situation, skall fastna i begrepp. Man skall heller inte på fel sätt fastna i gångna tiders frågeställningar, även om man kan lära sig mycket av väckelsernas historia.

Jag tycker att några väsentliga synpunkter bör sägas i dagens läge.

1. Man kan inte gära någon motsättning mellan Kristus och läran, den som i Judas v. 3 kallas ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga”. Med tron på Kristus följer det som Kristus och hans apostlar sagt.

2. Samtidigt är det viktigt att all förkunnelse och verksamhet har ett centrum, en kärna och en stjärna – Kristus själv. Man kan fråga vad lärjungarna visste när Jesus sade: följ mig! Det var personen Jesus de mötte, men med Jesus följde dag för dag sanningen om Honom.

3. Det som jag ser som det största bekymret idag är att förkunnelsen saknar Kristustonen. ”Gud är god, hans förlåtelse gäller alla, vi får lita på, vårt enda hopp är Guds godhet” – allt detta något omskrivna tankar som förekommit i offentliga gudstjänster (TV) den senaste tiden. Men detta har blivit borta: än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror. Jag tänker inte på kontexten, att sången är tagen ur en pietistisk tradition, utan det faktum att vi måste förkunna OMVÄNDELSE till Kristus, att detta som Gud gjort för ALLA MÄNNISKOR, och till vilket ingenting kan tilläggas, erbjuds oss i Kristus.

4. Luther betonade också starkt sambandet mellan syndernas förlåtelse och ett liv i trons lydnad och helgelse. Det är inte min ånger eller min omvändelse som är grunden för min tro, men det handlar om mötet mellan Kristus och människan, och om ett liv i Kristi efterföljelse.

Jag tror – läs Wislöffs artikel – att vi behöver integration, inte konfrontation mellan människor som tror på Bibeln som Guds levande Ord.

Jag tror därför också att det är förkunnelsen av EVANGELIET som gör att vi finner varann, vi som kommer från lite olika kyrklig och icke kyrklig bakgrund. Guds ”ekklesia” är det folk som Gud genom sitt Ord ropar samman, kallar ut från världen till samling, till att möta Kristus och betjänas av Honom (därför är det galet tycker jag att hälsa Kristus välkommen till en gudstjänst, det är Han som är värd och hela gudstjänstens subjekt!).

Förkunnelsen av Ordet gör också att kristna från oliak sammanhang känner igen Herdens röst. Andligt ledarskap byggs aldrig på vänskap, på mänsklig förmåga eller psykologiska faktorer, och allra minst det som man nu försöker med: kyrklig lagstiftning och förvaltning (för att bygga något slags lydnad). Det är ju klart att lagar behövs, men Guds folk byggs genom Guds Ords auktoritet. Där Herdens röst ljuder, kommer fåren att samlas.

Nu behöver vi stå samman. Trons gemenskap föds inte av vädjan och upprop (även om de kan ha sin betydelse), den föds genom ”hörandet av Kristi Ord”, som Paulus skriver i Rom 10.

”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:44).

Omvändelsen kan aldrig bli människans välvilja mot Gud, hennes välvillighet att vända om. Hon kan bara komma om FAdern drar henne. Därför säger Hebr. också inträgande: Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.

Både Jesus och apostlarna förkunnade omvändelse. Just i adventstidens budskap finns omvändelseropet så starkt, hos Johannes döparen, hos Jesus, hos apostlarna.

Har detta rop, denna ton försvunnit från förkunnelsen idag?

Henrik