Jag midsommarnattsdrömde – vakendrömde – om en kyrka, som var lik judarna i Berea. Det heter om dem att de tog emot Ordet, och att “de rannsakade var dag skrifterna för att se om det förhöll sig så som det nu sades.” (Apg. 17:11).
Det är nämligen drömmen om en kyrka, som återvänder till Ordet, som börjar fråga var Guds väg går och som är villig att avstå från sina egna idéer och kanske också ompröva det som man trott vara vägen fram.
Jag har också en midsommarnatts mardröm: en kyrka som mer och mer fortsätter på den redan valda vägen: ut med dem, bort med dem, som inte i allt kan följa de nya besluten!
För mig blir det en väg bort från hela mitt livs kristenhet, från både barndomsminnen och vuxenminnen.
Jag tror att vi nu står inför ett vägskäl, ett mycket stort vägskäl. Att välja att lyssna till Guds Ord i en tid då det inte står högt i kurs är vårt livsvillkor som kyrka.
Problemet blir bara att man tycker att det är de andra som borde ändra sig..
Men tänk om Herren har en egen lösning på våra problem som kyrka? Tänk om det är så, att Han inte ger svaret åt en grupp, som skall övertyga den andra om att den lösningen man fått är den rätta, utan att Herren vill ge den åt oss tillsammans, att vi tillsammans får sätta oss ner i hjälplöshet och säga: Herre, hjälp oss! Vi vet inte vägen ut, inte vägen vidare.
Jag tror att vi nu måste söka svaret tillsammans. Det svaret måste alltid i en kristen kyrka inkludera ett studium av Guds Ord.
Och därav måste följa detta: När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.
Joh. 13:17
Kanske man måste fråga med Josef Julius Wecksell: var det en dröm?
Henrik