En försynt förhoppning vill jag framföra här i klartext: skriv gärna under eget namn!

Jag skriver helt öppet, alla vet vem jag är (och de som inte vet kan ta reda på det). Inget hemligt, inga pseudonymer som man kan gömma sig bakom.

Om man menar sig ha något att säga, vilket man oftast har, varför kan man då inte skriva helt öppet??

Under det förra inlägget finns (igen) ett inlägg av en person som försöker säga mig ngt, men jag förstår inte säkert vad personen avser.

I mitt förra inlägg avsåg jag flera olika händelser som har varit och är aktuella i flera olika stift, bl.a ärkestiftet, Uleåborgs stift, Tammerfors’ stift, St. Michels stift, Kuopio stift, Esbo stift och Borgå stift. Kanske ytterligare ngt stift om vi räknar med frågor som anhängiggjorts de senaste åren bara.

Också det faktum att man ser sig tvungen att använda pseudonymer tycker jag ytterligare bekräftar misstanken om att vi inte kan samtala i kyrkan. Det är något slags krypskytte i stället för ett öppet samtal.

Varför? Är det så farligt?

Om man inte vill ge offentlighet åt sina tankar kan man ju alltid skriva direkt. Eller ringa.

Och om man antyder något (som läsaren kanske inte förstår) kan man då inte tala mera öppet?

Självkritiskt frågr jag mig också vad det beror på att någon inte vill tala öppet med mig. Man behöver ju inte säga mera än man vill, men varför man inte kan stå för sina åsikter är för mig något av en gåta.

Men: den som vill fortsätta med pseudonymer mm, får göra det. Som regel tycker jag dock att om någon kritiserar någon offentligt, så ska man inte göra det utan att skriva ut sitt eget namn. Det anser jag är en etisk nödvändighet. Det kan ju hända att de som skrivit inte har avsett mig, utan att de avser ngn annan.

Jag försökte dock säga i mitt förra inlägg att jag tycker att man i kyrkan borde avstå från processandet och ”maktåtgärder” så långt det är möjligt. De exempel jag avser i min blogg, och som den som följer med läget i kyrkan nog känner igen, handlar om frågeställningar där jag ibland teologiskt är av samma mening som ”offret”, men också där jag ibland är av samma mening som de som använder dessa ”hårda” instrument för konfliktlösning. Jag tycker därför – om jag förstår den anonyme insändaren rätt – att kritiken inte riktigt träffar, om han (skriver frimodigt makulinum..) anser att jag motsätter mig dessa metoder när jag och mina meningsfränder är offer, men understöder dem när teologiska motståndare är offer.

Så är det alltså inte.

Nu har kyrkan gett samtalet ifrån sig, och väljer att sluta tala med varandra. Som inför en förestående skilsmässa.

Oroväckande!

Kanske låter det provocerande, men måste ju ändå fråga sig: tryter argumenten? Om inte: låt oss då tala ut!

Henrik

Med stigande oro har jag följt med olika frågor som nu är aktuella.

Många svåra utmaningar finns i vår kyrka (liksom i kyrkorna ute i världen), frågor som kräver stor vishet, och också insikter av många olika slag.

Det som oroar mig är att det förefaller som om de instrument för att lösa konflikter och oenigheter som nu används begränsas till administrativa och disciplinära åtgärder.

Det handlar om hot och straff, om anmärkningar, om varningar, om att avhålla från prästämbetet eller att avskeda från prästämbetet (om det nu handlar om präster). Eller vi har besvär, anmälan som gäller biskop och domkapitel, eller enskild präst. Vi har olika former av påtryckningsmedel som t.ex. behandlingen av SLEY och SLEF, ekonomiska påtryckningsmedel och annat. Och vi har också polisanmälan eller brottsanmälan.

Den arsenal som står till förfogande handlar om i mitt tycke både onödigt dramatiska och också mycket beklagliga sätt att hantera frågor som i många fall kunde skötas på annat sätt.

Kunde man inte åtminstone till en början sätta sig ner vid samma bord och samtala? I flera av de nu aktuella fallen har ingen personlig kontakt ”face to face” ägt rum, bara formella handlingar och ”frågor och svar”.

Har vi i kyrkan slutat samtala?

Har vi helt tappat sinne för proportioner? Jag behöver knappast i detta sammanhang upprepa den uppenbara inkonsekvens och orättvisa som sker när uppenbara avsteg från Guds Ord tigs ihjäl och besvaras med ”föranleder inga åtgärder”, medan sådant som kanske möjligen kunde klassas som ovishet åtgärdas – hela baletten med press och intervjuer och annat.

Inte är jag trots allt så desorienterad att jag inte förstår att man ibland säkert måste behandla frågor juridiskt, disciplinärt osv. Brott kan inte åtgärdas genom ”broderliga samtal”, om eller när sådant har begåtts. Men sådant som gäller lärofrågor och övertygelser löses inte i domstolar. Och vi har enligt min uppfattning en hel mängd frågeställningar som inte till sitt väsen är juridiska, där man kunde ha använt en annan väg.

De lösningar som föds genom detta är närmast köpt lydnad.

Vem vill ha det?

Jag hoppas att vi i kyrkan i mycket högre grad över alla gränser kunde samlas till broderliga samtal.

Och förresten, kan inte också gemensam bön vara något som just kyrkan kunde pröva på??

Bibelns råd är ju mycket praktiska, och mycket förpliktigande för oss som vill kallas kristna. Just Bibeln talar om att tala enskilt med den broder som försyndat sig, att försöka på nytt i vittnes närvaro. Det handlar om att vinna sin broder.

Min fråga är: av alla de frågor som nu är anhägiggjorda i olika stift, hur många av dessa kunde lösas eller ha lösts genom samtal?

Nu behandlas frågor utan att parterna ens träffats.

Och det har ju hänt förut, många gånger. Tyvärr.

Kan vi inte välja ny kurs?

Henrik

Ursäkta den något provocerande rubriken!

Men jag tycker att många ser detta som alternativ och för dem blir då valet lätt.

Man talar naturligtvis inte om fritänkeri, utan om att söka bibelordets intention eller dyl. Och så kopplar man gärna ordet bokstaven dödar, men Anden gör levande (2 Kor. 3:6) till sammanhanget. Men det ordet talar om något annat: bostaven dödar (och skall döda). Paulus jämför det nya förbundet, som är ett Andens förbund med det gamla, med lagens förbund.

Men om den Helige Ande heter det: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. Joh. 14:26

I missionsbefallningen gav Jesus uppdraget att och lär dem att hålla *allt vad jag har befallt er.

Därför är det inte, och får inte vara någon motsättning mellan Anden och Ordet.

Man måste säga att Ordet kan användas fel. I den Heliga Skrift talas det också om Ordets ”delning”, utdelning (2 Tim. 2:15).

Vi uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor.
1 Tess. 5:14-15.

Vi ska inte tillrättavisa de missmodiga och uppmuntra de oordentliga…

Ordet, när det tas emot i tro, är fullt av Guds omsorg om människan och hennes villkor.

När redan GT säger gör det, så får ni leva handlar det inte om självfrälsning utan om att Gud ”förelägger” människorna välsignelse och förbannelse.

”Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem.” 5 Mos. 30:19-20

Därför handlar det djupast sett om en allvarlig hybris, om vi tror att vi är mera barmhärtiga än Gud själv. Detta sker enligt min mening om vi, i strid mot Guds klara Ord, förespråkar andra ”mera barmhärtiga lösningar”.

Jag tror nog att vi behöver en sann biblisk omsorgsväckelse. Att församlingsgemenskapen inte blir en ”felfinnargemenhet” utan en omsorgsgemenskap.

Men vi behöver nog också en samvetsväckelse så att vi inte i första hand ber andra leva kristet utan själva börjar leva som Kristi efterföljare.

Henrik

Quod non est biblicum, non est theologicum – det som inte är bibliskt, är inte teologiskt – är ett för litet använt uttryck. Man behöver naturligtvis inte citera det på latin, det viktigaste är själva principen.

Jag kom att tänka på den när jag läste intervjun i Kotimaa med förre kollegan (tidigare kyrkoherde i Kannelmäen seurakunta i Hfors), prosten Pentti Simojoki, en av den finska pietismens ledare (körttiläisyys). Han har sagt att kyrkan skall välsigna samkönade par om dessa ber kyrkan om det.

Simojokis ståndpunkt fick offentlighet i samband med en diskussion på de finska pietistteologernas konferens, dit pensionerade prosten Liisa Tuovinen kallats att tala (kallelsen sändes före Tuovinen förrättade kyrklig välsignelse av ett lesbiskt par i ett kyrkligt utrymme).

Pentti Simojoki är en uppskattad förkunnare och själavårdare. Hans ställningstagande kommer säkert att ha betydelse.

Men när jag läser broder Penttis motiveringar, uppstår nog många frågetecken. Han säger att ”om ett (samkönat) par ber om kyrkans välsignelse så betyder det att Herren redan varit där.”

Siteerasin kommenttini aluksi körttiteologien kärkinimiin kuuluvaa kouluneuvos Matti Pesosta. Hän toistaa 1930- ja 40-lukujen Hengellisissä Kuukauslehdissä tämän tästä, että me emme mene minnekään, missä Herra ei olisi jo ollut, Simojoki kertoo Kotimaalle.
– Me emme siunaa ketään väkisin. Herra on jo edeltä ollut näiden parien luona ja tehnyt työtään, jos he tulevat siunausta pyytämään.
http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=5803&Itemid=38

I citatet som Simojoki hänvisar till säger Matti Pesonen alltså att vi inte går någonstans dit Herren inte redan gått och där Herren inte redan varit.

Rent teologiskt tycker jag att detta handlar om det inre ordet. Denna syn innebär att det finns en annan norm och en annan uppenbarelse av Guds vilja än den Heliga Skrift.

Vi har fått lära oss att den Heliga Skrift är den enda regel och norm enligt vilken alla läror och alla lärare skall prövas och bedömas.

På något sätt, eller kanske på många sätt, verkar diskussionen sympatisk. Simojoki vill helt säkert möta människor och hjälpa dem. Det är förvisso sant att Jesus var alla människors vän, att Han umgicks med de utstötta och föraktade.

Men:
Gav Jesus grönt ljus för ett liv i strid med Guds Ord?

Och:
Finns det verkligen inget annat sätt att möta människor än att bejaka allt de (vi) gör?

Och ännu:
Är detta bemötande verkligen att hjälpa människor?

Vilken är den teologiska motiveringen? Den frågan måste betyda att vi kan finna öppningar i Ordet (jfr rubriken). Men är inte Ordet mycket klart? Och tror vi inte att Guds vilja finns uppenbarad i Bibeln? Tror vi inte att Guds vilja är god, att Bibelns Ord är goda, ljusa och fulla av välsignelse?

Våra tolkningar behöver inte vara detsamma som Guds Ord. Säkert inte. Just därför måste kyrkan nu argumentera utgående från Guds Ord. Människans godhet är inte större än Guds godhet.

Vi måste alltså ännu en gång söka oss till Guds Ord. Där finns vägen, där finns välsignelsen och ljuset.

Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på all min stig Ps. 119:105

Henrik

Detta är ett självkritiskt inlägg.

Jag träffade häromdan en släkting som hälsade mig med orden: Tacka Herren, ty Han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.”

Hon berättade om lovsångskvällar och -körer. Om hur Herren gjort mäktiga ting!

Efteråt tänkte jag: hos mig finns ingenting av detta.

Det är bara suckar och mycket mera håhå-jaja en Hallelu-Jah (lova Herren).

Så är det.

I någon text står det visst ”sliten av strider”. Men kanske man inte ska skylla ifrån sig.

Du klädde av mig sorgens dräkt.

Kanske suckandets kläder också kunde försvinna i samma tvätt.

Henrik

P.S. Jag har nog läst det. Det där med att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Jag vet det nog, sådär i teorin…

När jag läste Kp:s senaste ledare om de aktuella välsignelserna av samkönade par, undrar jag nog, när jag adderar alla synpunkter inklusive det som jag tror att är ledarens poäng, om den träffar riktigt rätt.

Må min gode vän och broder ledarskribenten inte uppfatta det som ”pianostämmarmentalitet”, för jag vill ta till mig det goda och vettiga som finns. Han avslöjar intentionen i agerandet: att genom praxis skapa förutsättningar för lagstiftning. Man blir snart så van att ingen reagerar.

Men jag kommer inte ifrån detta: det är väl en ganska obetydlig fråga, trots allt, om någon sak anhängiggörs köksvägen, bakvägen eller paradvägen, om själva saken är fel.

Nu har Huovinen och Tuovinen förrättat det som, åtminstone i det senaste fallet, är att förlikna vid en vigsel. Jag hörde de berörda parterna berätta om hur de bytt ringar, svarat på tre frågor om trohet mm, och sedan välsignats. Ingen kan ju förstå detta som annat en acceptans av ett förhållande, en omständighet, som Bibeln tar avstånd från.

Jag tycker inte att man alltid ska orda om några få frågor, och jag känner en olust att skriva om frågan, som indirekt och kanske ännu mera berör många människor. Snälla människor, som ingen vill göra något illa mot.

Men på något sätt grips jag av känslan av att vi driver.

Som när man håller på att frysa ihjäl, så blir det i ngt skede helt behagligt – och livsfarligt! Eller som när man andas in kolmonoxid vid en lägenhetsbrand, i stället för att väckas så sover man allt djupare.

Jag hoppas att bilderna ovan inte förmedlar känslor, allra minst motkänslor, utan att de påminner oss om att söka oss till Bibelns klara och friska luft.. Eller för att använda ett annat uttryck: till källan med det friska vattnet, som profeten Jeremia hänvisar till.

Välkommen alltså, alla människor, med olika problem och svårigheter! Här är åtminstone en som måste säga så om sig själv. Jag säger som en bekant sade litet tidigare i somras: vi får hälsa varann med ”pensionärshälsningen”: hur många diagnoser har du…?

Jag väntar mig INTE av min kyrka att den ska stryka mig medhårs. Försvara alla mina fel och brister. Utan att jag ska få hjälp att överge synd och skam och leva för Kristus, Gud till ära och mina medmänniskor till välsignelse och uppmuntran.

Om de visa och de ovisa jungfrurna i Matt 25 står det att alla somnade. Må Gud väcka oss alla!

Läs gärna kyrkliga ställningstaganden och utredningar från, låt oss säga, 1960- och 70-talen. Då ser du hur vi drivit.

Henrik