Utmaningen
Av förekommen anledning har jag igen studerat Gafcon-dokumentet (se tidigare blogg, t.ex. 4.7.2008).
Där finns tre viktiga sanningar:
Det första konstaterandet (faktum) är att man inom den Anglikanska gemenskapen accepterar och befrämjar ett annat evangelium (se Gal. 1: 6-8) som står i strid med det apostoliska evangeliet.
Den andra sanningen är att vi (delar av kyrkan på södra halvklotet) deklarerar att vi avsäger oss gemenskapen med biskopar och kyrkor som understöder detta falska evangelium.
Den tredje verkligheten är det manifest som gäller hur man skall utöva lärotukt när det gäller öppen irrlära.
Så borde givetvis en kristen kyrka agera. Nu får inte detta tolkas som eller leda till improvisation, att alla små nyanser i förståelsen av Guds Ord genast leder till brytningar, samarbetsvägran osv.
Men när det gäller uppenbara avsteg från Guds Ord måste varje kristen vara fast.
Ibland hör man sägas att man kan försvara vad som helst med Bibeln. Många år tyckte jag att det var ett förtal, ord som man inte behövde ta på allvar. Men när kyrkan själv ger uttryck för en sådan syn är det verkligen bekymmersamt.
Är man profet om man vågar uttrycka sin oro för att vilken fråga som helst som ligger i tiden så småningom malas i kyrkans kvarnar så att det omöjliga (för en kristen kyrka) trots allt blir möjligt??
En av de frågor som lurar bakom hörnet är frågan om alla religioners lika sanningsvärde, att alla vägar leder till samme Gud. Detta ligger i tiden, men det avfärdas entydigt av Bibeln. Om den bekännelsen dör, så dör också mission och evangelisation.
Om djupa oenigheter finns bör man ordna samtal och söka förståelse och enhet. Men ingen skall eller kan tvingas till något slags ytlig solidaritet i klara trosfrågor. Inte heller duger argument som det beror på om det finns något formulär i handboken.
Det är Bibeln och inte handboken, som är den högsta normen i kyrkan.
Vi hoppas och ber att Guds folk i alla läger möter upp kring den bekännelsen.
Henrik
Namn: Henrik Perret