En öppen dörr
Många upplever dessa dagar att dörrar stängs. Det blir allt svårare att verka inom kyrkan.
Hur kyrkan kan hantera sin historia, är för mig en gåta. För vi har inte ändrat åsikt. Är det fel nu, måste det ha varit det då också.
Vi erinrar oss prof. Carl. Fr. Wislöffs ord: viktigare än frihet för kyrkan är frihet innanför kyrkan.
Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.
Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. Upp. 3:8
En dörr, öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga…
Det är nu vårt hopp.
Henrik
Namn: Henrik Perret
Esa
23.10.2010 at 20:34 #
Det var tråkigt men inte helt oväntat, att HFD tydligen valde att nonchalera den kyrkorättsliga aspekten på det hela, trots att en Arto Seppänen genom sin doktorsavhandling försökt föra in den disciplinen i det rättsliga tänkandet. Därmed fick förvaltnings- och jämställdhetstänkandet dominera.
Det här är tydligen den krassa verkligheten för en kyrka som utgör en del av den offentliga sektorn. På sikt kommer kyrkans ställning i samhället med all säkerhet att förändras. Den förändringen kommer sannolikt att underlätta arrangemang, som kunde beakta kyrkans värden framom det omgivande samhällets. Vägen dit kommer tyvärr sannolikt att vara rätt obekväm för företrädare för kyrkans gamla ämbetssyn.
Henrik Perret
23.10.2010 at 20:52 #
Hej, vad menar di med ”underlätta arrangemang, som kunde beakta kyrkans värden framom det omgivande samhällets.”? Först då förstår jag följande sats.
Kyrkan behöver inte stå för egalitarism. Snarare är ju hela NT antiegalitaristisk. Ögat – handen, huvudet – fötterna, ”jag behöver dig inte” eller ögat -hörsel osv i 1 Kor. 12. LIkvärdighet OCH olikhet, inte likhet.
Om vi hävdar att inte olika kan vara jämlika, var hamnar vi då?
Om man vill att vi ”gammaltroende” ska försvinna, då ska man fortsätta på denna väg. (Talar inte först och främst om mig själv, det är andra det i första hand gäller.
mvh Henrik
Esa
23.10.2010 at 22:26 #
Situationen är nu den, att kyrkan på grund av sin ställning som en sorts myndighet är tvungen att följa jämställdhetsbestämmelserna. Den här skyldigheten utsträcktes till att omfatta även prästämbetet den dagen kyrkan genom eget beslut öppnade prästämbetet för kvinnor – fram till dess kunde man med hänvisning till kyrkans tro och historia s.a.s. lyfta på hatten för jämställdhetslagstiftningen just på den punkten.
Om en tid blir kyrkan tvungen att se över sin organisation, förskjuta positionerna från myndighetsställning till en lättare organisation av föreningsmodell. Där kan församlingarna tänkas få större rörelseutrymme i ämbetsfrågan än vad man har just nu.
Inom kyrkan finns det många olika sätt att se på hur man skall bemöta den ”gammaltroende”, allt från stor öppenhet via en medlande hållning där man vill undvika bråk till aktivt, bestämt motstånd.
HFD:s beslut, som går ut på att man i kyrkan skall rätta sig efter landets sed, begränsade dessvärre möjligheterna att visa öppenhet. Men ännu finns det ett visst rörelseutrymme kvar. Förhoppningsvis blir det mera så småningom.
Esa
24.10.2010 at 10:15 #
Korrigerar ett sakfel i inläggen ovan. HD skall det vara, inte HFD.
Henrik Perret
24.10.2010 at 10:31 #
Jo, HD skall det vara och jag har sannolikt slarvat och skrivit HFD av bara farten i några sammanhang.
Kyrkan kunde skapa frid ganska långt genom att vägra gå in i kantelufarsen.
I Agricolakyrkan försökte en representant för majoritetslinjen ordna ”traditionella mässor” i Agricola-kyrkan med vissa finska väckelserörelser (Raamattuopisto, Student- och Skolungdomsmissionen, Såningsmannen) och tog som ansvarig präst i domkyrkoförsamlingen initiativ. Han intervjuade alla kvinnliga anställda och frågade om detta passade eller om de upplevde det sårande. Samtliga sade att det går, ingen ville stoppa det.
Men min gamle vän Olli Valtonen satte tummen ner i den ”direktion” som ansvarar för verksamheten där.
Och med detta asfalteras vägen ut till stiftelser och annat. Jag vill välsigna alla som vill sprida Guds Ord, men det är exempel på att det inte finns juridiska hinder, det finns hjärtehinder.
En annan sak är nog att Miikka Ruokanens analys av kyrkan besannas: kyrkan ruttnar inifrån, och grodsyndromet (som han visst kallade ngt annat) gäller; kyrkan har i många fall helt tappat bort sitt apostoliska och lutherska arv.
mvh Henrik
Esa
24.10.2010 at 12:55 #
Besvärsrumban försvinner säkert i och med att man nu fått HD:s prejudikat i ämbetsfrågan.
Det är begripligt på sätt och vis att biskopsmötet i sina anvisningar från 2006 rekommenderar, att församlingarna aktivt skall sträva efter jämställdhet i all sin offentliga verksamhet.
Det var visst Kouvola hovrätt, som helt sakligt konstaterade, att den rekommendationen inte var juridiskt bindande, utan att betrakta endast som en anvisning. Så uppfattad hade även den rekommendationen öppnat för verksamhet av den typ man försökte på i Agricolakyrkan.
Om rekommendationens idéer om jämställdhet upphöjs till högsta norm för kyrkan, så omöjliggör den vissa former av liv i församlingen, som det finns ett uppenbart behov av. Det är lika begåvat som när man skall nita en mygga på fönstret (ämbetsrelaterade konflikter) har sönder hela rutan.
Men om kyrkorna stängs så finns det ju andra utrymmen…
Ruokanen har säkert rätt i sin analys, väldigt långt i varje fall. En kyrka som tappar bort sanningsfrågan får lätt för att anamma Eduard Bernsteins slogan ”Tärkeintä ei ole päämäärä vaan liike” (orig: (”das Endziel ist mir nichts, die Bewegung ist mir alles”).