Kyrkomötet diskuterar denna vecka hur kyrkans struktur ska se ut i framtiden.

Det förefaller som om kyrkomötets majoritet skulle vara beredda att i arbetet utgå från den s.k. samfällighetsmodellen. Den skulle bl.a innebära att varje församling skulle tillhöra en samfällighet.

Men poängen måste alltid vara att det lokala församlingsarbetet prioriteras. När diskussionerna om tjänster och kommunernas ansvar att erbjuda sina medlemmar dessa, är risken stor att kyrkan nu snubblar i den problematiken och börjar identifiera sig som en som erbjuder tjänster.
Det gör kyrkan också, men den är ingen serviceanstalt. Det primära är det andliga livet, förkunnelsen av Ordet, förvaltandet av sakramenten, erbjudandet att vara en andlig gemenskap, kärlekens diakonala tjänstvillighet osv.

En sådan modell kan, om den riktas rätt, innebära att små församlingar kan fortsätta existera. Då är prästen inte längre ”områdespräst”, utan kyrkoherde. De stora församlingarna löper en dubbel risk: dels att se sig som serviceinstitution, dels att effektivt sköta det stora området så att de små ”bykyrkorna” eller verksamhetscentra i olika stadsdelar blir sådant som man sköter ”enligt listan”. Det blir då så som när man besöker en hälsocentral: varje gång ny läkare! I en församling, där många präster finns + en viss rotation visavi tjänster, lär församlingen aldrig känna sin präst, och prästen aldrig känna sin församling.

Fram för SMÅ enheter, med mycket lätt administration. Allt som kan skötas på annat håll ska skötas på annat håll. Men det gäller att se över samfällighetens funktioner: man måste ”strypa”, eller ska vi säga ”rikta” verksamheten så den inte sväller i oändlighet.

Men det primära är inte vilken samfällighet man tillhör, utan vilken församling man firar gudstjänst med. Här bör kyrkomötet visa ett aldrig tidigare skådat frisinne, nu skulle det vara dags för ”valgmenigheder”, icke pariokiala församlingar (där medlemskapet inte är bundet till ett visst område – åtminstone inom kommuner, eller län, skulle en sådan flexibilitet behövas).

Men läs också Jari Kekäles tankar i Kyrka och Folk nr 44/2012. Där visar han nog på svagheter och intressanta analyser av ”konstantinismen”. Bindningarna mellan kyrkan och staten, som ju till största delen är upphävda, finns i bakgrunden kvar genom vissa uppgifter. Och det är ju, som Jari Kekäle säger, klart att kyrkans värdenorm oftast blivit det politiskt korrekta.
Men det blir aldrig någon kyrklig förnyelse om kyrkan bara är en spegel av samhället.
För att inte säga att det inte blir någon kyrka med ett sådant resonemang. 

Henrik