Tradition och förnyelse

Det gamla ordparet tradition – förnyelse aktualiseras igen.

Jag har läst några inlägg om kyrkans framtidsfrågor och konstaterar att det finns en väldig konservatism när det gäller att bevara kyrkans förvaltning och organisation. Det finns en utbredd rädsla för förnyelse på det planet. Man för långa och många diskussioner, som utmynnar i ytterst små förändringar.

Ett exempel på detta är de friska vindar som kunde märkas i diskussionerna kring personförsamlingar och parokialprincipen, när dessa diskuterades för några år sen.

Nu betonar man ofta på officiellt håll (läs kyrkans ledning) att frågan är mycket komplicerad och att det inte är möjligt med de förnyelser som skisserades i vissa inlägg. Det ser nästan ut som om man skulle ge upp inför svårigheterna.

Samtidigt är man väldigt öppen för att ändra kyrkans lära. Det är mycket sagt, för mycket, anser säkert många. Men uppenbart är ju att kyrkan ändrat syn i ett flertal frågor, nu senast i synen på äktenskap, partnerskap och sexualitet. Att frågan hör samman med synen på synd och förlåtelse vill man inte ens höra talas om.

När man sen frågar vad kyrkans lära är, får man tyvärr alltför ofta diffusa svar. Den officiella satsen slår fast:  kyrkan har inte ändrat syn på äktenskap och sexualitet. Det handlar inte om att kyrkans lära skulle ha ändrats.

Men när man frågar vad kyrkans lära är, blir svaren diffusa. Homosexualitet är absolut inte någon synd enligt kyrkan, säger ärkebiskopen, och inkluderar uppenbart utlevd sexualitet i detta. Äktenskapet är enligt kyrkan fortfarande ett förbund mellan en man och en kvinna, säger någon annan biskop, bl.a biskop Häkkinen.

Men hur kan man tala om att läran inte förändrats? Det har ju tvärtom uppstått en mängd problem för vissa väckelserörelser, som arrangerat en ungdomskampanj kring och för det traditionella äktenskapet. Det som sades kan man inte säga idag.

Därmed blir det som Ulrik Neumann i tiden sade: ”när det gäller modern musik har vi alla glömt vad Stravinskij sade så tidigt som 1914.”

– Vad är det? undrade Svend Asmussen.

– Det har vi alla glömt, svarade Neumann.

Det är just så. Därmed går det meningsfulla ur all diskussion. Om man inte vet vad kyrkan lär, vilken kyrkans lära är, utan hänvisar till oeniga bibelforskare, så kan man heller inte säga att läran inte har förändrats.

Man borde kanske hellre säga: vi har en mängd läror om nästan allting.

I stället för att ifrågasätta den ena lärosatsen efter den andra skulle jag hellre se ett friskt och frimodigt ifrågasättande av kyrkans organisation och förvaltning på olika plan.

En större frihet efterlyses, långt enklare organisation och förvaltning, mera delat ledarskap och frivillighet, större hänförelse och förväntan och framför allt: en förtröstan på och tillit till Guds eviga Ord!

 

Henrik

Om Henrik Perret

Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki, far till fyra söner, 10+1 barnbarn. The Lord bless them and keep them!
Det här inlägget postades i Kyrkan, Päivi Räsänen. Bokmärk permalänken.