“Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.”

Nog har vi hamnat i en märklig situation, när en gudstjänstgemenskap som har samlat folk, också unga familjer, plötsligt skall stoppas. (I Agricolakyrkan i Helsingfors har några rörelser fått hålla en gudstjänst enligt “den gamla ordningen”).

Det var ju inte många månader sedan vi skrev under ett papper med biskoparna, där man betonade vikten av att bereda möjlighet för också organisationernas medlemmar att samlas i kyrkans lokaliteter – vi är ju lika mycket kyrkans medlemmar som alla andra medlemmar är det.

Min kollega Leif Nummela och jag hade – av en kvinnlig präst för övrigt – blivit kallade till en finsk församling (skulle ha ägt rum våren 2010)  för att undervisa om Bibelns röda tråd. Frågan behandlades i församlingen, hon presenterade detta för kyrkoherden och de andra medarbetarna. Detta gick helt bra.

Efter medarbetarsamlingen (vet inte om det var genast efter den, eller först om ngn tid) kom några kvinnliga kolleger och sade: “om Nummela och Perret kommer hit vänder vi upp och ner på hela världen.” De hänvisade till vår övertygelse i ämbetsfrågan (kanske också till ngn annan fråga, är inte säker).

Denna kvinnliga kollega var tvungen att ge oss återbud och avstå från sina planer.

Enligt min mening kan man dra några slutsatser.

Först av allt konstaterar jag att det är självklart att en församling skall ha rätt att kalla eller inte kalla de lärare och talare och präster de vill kalla. Att de inte vill att jag ska komma till deras församling, är jag helt införstådd med. Jag vill naturligtvis inte besöka någon församling som inte vill att jag skall komma!

Men det andra är motiveringen. Detta visar ännu en gång att det inte är uppträdandet, hur en kvinnlig kollega bemöts, utan övertygelsen i sig, som är problemet. Till saken hör att vi inte har behandlat manliga eller kvinnliga präster olika, ofta har en kvinnlig präst inlett kursen med en andakt, fungerat som värd, varit speaker osv. Eller en manlig. Vi har handlat helt och fullt på församlingens villkor.

Men denna motivering luktar nog diskriminering. Om inte detta är det, vad är då diskriminering, när det inte räcker med att handla och uppträda korrekt, utan man hänvisar till din övertygelse.

Jag tycker att vi nu allt oftare ser att läget förändras. När det förr handlade om från år till år, handlar det nu om månad till månad eller rentav från vecka till vecka.

Vi ber om Guds välsignelse över alla gudstjänster, där Guds Ord förkunnas och sakramentet utdelas. Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”, står det.

Men just ur denna synvinkel: vilken logik ligger bakom beslutet att förbjuda och stoppa människor som vill samlas till gudstjänst?

Kanske HERREN säger: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!

Med det menar jag inte att de som samlas på andra håll inte skulle vara Guds folk. Nej. Men jag anser att de som skulle vilja samlas till gudstjänster enligt sin övertygelse – utan att hindra andra från att enligt sin övertygelse också göra det – också tillhör Guds folk.

Detta är nog ett betänkligt skådespel. Nu ber vi till Gud om hjälp. Jag hoppas att kyrkan besinnar sig innan det är för sent.

Henrik

Ja hiljattain allekirjoitettiin paperi, jossa etsittiin uusia, sovinnollisia malleja.

Henrik

Debatt nr 33 2005
Politisk korrekthet blir kyrkans död

Jag är inte kvinnoprästmotståndare. Jag är entydigt för att kvinnor ska kunna verka som präster i Svenska kyrkan. Jag har till och med varit förlovad med en kvinnlig präst. Men den präst som just nu betyder mest för mig är så kallad kvinnoprästmotståndare.

Jag firar numera ofta mässa i en kyrka som brukar betecknas som högborg för kvinnoprästmotståndare (men lustigt nog vimlar det av kvinnliga teologer, kvinnliga präster och kvinnliga blivande präster).

Och i somras deltog jag i Societas Sanctae Birgitae generalkapitel i Vadstena – som av vissa betraktas som ett Gehenna av reaktionära kvinnoprästmotståndare.

Så. Varför dras jag till deras mässor?
Därför att jag här möter en fromhet som jag längtar efter. Jag möter präster som i många fall är lärda teologer. Och jag möter människor som får lida för sin övertygelse, men som trots detta är konsekventa. De får inga tjänster, man placerar dem längst ner i korridoren invid toaletten, men de viker inte.

Jag får med andra ord möta exakta motsatsen till de karriärsugna, politiskt korrekta, gentemot makten inställsamma, teologiskt urvattnade präster som för några år sedan nästan fick mig att vilja lämna kyrkan.

För mig, som vanlig kyrkmus, blir det outhärdligt att präster som sannolikt inte kan läsa trosbekännelsen utan att korsa fingrarna, hatiskt bekämpar präster som är fromma, gudfruktiga, besjälade – och vars mässor ofta drar fullt hus.

Än mer outhärdligt blir det när kyrkopolitiker – vars förhållande till Gud, Jesus och den helige Ande kan synas oklart – av politiska skäl fördömer de dissidenter som av teologiska skäl inte kan dela det politiskt genomdrivna beslut som kyrkomötet fattade 1958. Detta har jag framfört på ledarplats i Svenska Dagbladet.

Politikern Urban Gibson skriver i Kyrkans Tidning 31/05 att ”Skytte har fel”. Han anför bland annat följande: ”Alla i Sverige får tro vad de vill. Vi har i det närmaste full religionsfrihet. Men om man är präst i Svenska kyrkan har man inte rätt att inte vara för kvinnliga präster.”

Jag var med i vänstern 68. Jag känner igen detta resonemang. Lenin kallade det ”demokratisk centralism”. Det blev en av grundpelarna i den totalitära diktaturen: man har rätt att tänka fritt – men man får inte uttrycka sina tankar. Ty då blir man utesluten.
Eller satt intill toaletten. Eller, i den kommunistiska diktaturen, något avgjort värre. Jag fasar inför det hat som de politiskt korrekta visar mot dem som har avvikande åsikt. För mig är detta SSU och Vänsterns ungdom, inte vår heliga kyrka.

En ”konventionell” kvinnlig präst sa häromdagen till mig:
”Jag är kvinna. Jag är präst. Men om de som försvarar kvinnliga präster försöker förinta dem som har annan åsikt, då hugger de av en arm, och då kommer hela kyrkan att förblöda till döds.” I jämförelse med extremismen på den politiskt korrekta sidan, är det numera så att de så kallade kvinnoprästmotståndarna kan stå för glad öppenhet.

Ett enda exempel. Bo Brander är präst i Lund. Kan av teologiska skäl för egen del inte instämma i 1958 års beslut. Men för mig är han en i sann mening gudabenådad präst och predikant. Hans kyrka är alltid full, mest ungdomar, väldigt många kvinnor, även om det är 30 grader utomhus.

Han skriver till mig:
”Det finns många goda underbara kvinnor i Svenska kyrkan som är eller ska bli präster. Vi ser olika i en fråga. Då tycker jag att vi var för sig kan utöva våra ämbeten i frid, tala väl om varandra, samverka i allt som inte ger samvetsnöd, och hjälpa varandra i omsorg och kärlek.”

Det är underbara ord. Jag hoppas att sådana ord kan smälta ner budskapet från de politiskt korrekta hatarna. Och om inte? Ja, då tror jag faktiskt att det – för tillfället – går åt helvete med den svenska kyrkan. Mitt enkla budskap är: det är klart att vi måste börja samarbeta. Som kristna människor.

De frågade hur jag blev präst, hur jag fick min första prästtjänst, vad jag hade nytta av från studietiden osv.

Det slog mig att jag var mycket priviligerad. Jag hade sådana som väntade på mig, till min första prästtjänst. Jag minns diskussionerna med John Vikström, som då var biskop i Borgå och som prästvigde mig. Vi hade olika syn på mycket, men han var vänlig mot mig och mycket inklusiv.

Jag kommer ihåg hur jag hemma – efter högtidligheterna i Borgå – böjde knä på golvet i mitt föräldrahem och hur min far och min morfar på min begäran välsignade mitt liv som präst.

Och så tänkte jag på dessa studerande, i september 2009.

Jag frågade dem, vad de har för planer för framtiden.

Den första, en manlig studerande, svarade att han läser sig till teol.kand., “sen lämnar jag teologin, för jag har ingen framtid som präst eller teolog inom kyrkan”, sade han. “Jag börjar studera akutvård i stället. Sen kanske jag söker mig till Luther-stiftelsen.”

Den andra, en kvinnlig studerande, sade att hon inte har en aning om vad hon skall göra sen. Att bli lärare är en möjlighet, kanske, men hon visste inte om det var det som hon skulle vilja göra. “Jag har inte en aning om vad jag skall göra”, sade hon.

Studerande nr 3, en man, sade att han redan har valt en sådan inriktning i studierna att han inte siktar på att bli prästvigd. “Det kan jag inte med min övertygelse”, sade han. “Jag har en socionomexamen i bakgrunden, så det är alltid något att falla tillbaka på. Jag vet inte om någon av väckelserörelserna vill anställa mig.”

Detta är egentligen fruktansvärt!

Motiverade teologie studerande, med kallelse från Gud, som kyrkan inte vill ha, därför att de har fel åsikt i en fråga som man kallar “ordningsfråga”.

Jag tror att vi nu är i en ny situation, en situation som redan i praktiken funnits, men som genom riksdagens justitieombudsmans beslut har fått mera legitimitet (vilket jag anser att den inte haft tidigare). Dörrar har nu definitivt stängts. Detta skall församlingarna veta. Vi får inte längre präster från väckelserörelserna, om de inte lovar att acceptera “den nya ordningen”.

Jag låter folk ha den uppfattning de har, det finns många större frågor.

Men jag tror att vi måste göra något åt situationen nu. Jag fortsätter (också om jag blir hes) att säga att jag tror att vi måste låta ämbetsfrågan “tonas ner” så att både manliga och kvinnliga präster kan få arbeta i en situation när kyrkan behöver alla som är intresserade och motiverade att bygga Kristi kyrka.

Det betyder säkert inte att jag tycker att det är teologiskt legio vad man tänker. Men jag väntar också och ser vad som HERREN visar och välsignar. Jag vill, så mycket som jag kan, överlämna frågan åt Herren och be Honom visa på vägar vidare.

Men i denna situation återstår för oss i ledet, präster och lekmän, att börja se på andra lösningar. Om någon vill diskutera seriöst, kan man alltid göra det.

Jag tror kyrkan kunde bli en vägkyrka, en kyrka som visar på den väg som Paulus talar om i övergången från 1 Kor. 12 till 13. Man kan söka sanningen genom att arbeta och verka enligt sin övertygelse, och visa respekt för dem som har en annan övertygelse, i stället för att förorsaka regelvärk. Även om jag tror att ämbetsfrågan i många avseenden är en bibelfråga, så tycker jag att den är en svårare fråga än t.ex. frågan om välsignelse av samkönade par. Också den frågan är svår, inte att veta vad Bibeln lär, men att kunna säga det så att ingen känner sig bortstött från nådens gemenskap.

I ingen händelse tycker jag att någondera frågan skall vara fokus i en prästs eller i en kyrkas arbete. Inte är det manliga eller kvinnliga präster vi skall predika. Vi läser Guds Ord, försöker förstå det och lära det som Ordet säger. Och vi ber om ljus över förståelsen, så att den skall växa.

Nu måste vi inse att det inte finns alternativ i dagens läge än att se på alla alternativ, inklusive andra alternativ än att sitta och sucka. Kalla dem plan B, plan A eller Ö eller vad som helst. Nu är vi där, för alla biskopar, nuvarande och blivande har signalerat detta helt entydigt.

Detta är det svåraste i mitt nuvarande arbete: att inte kunna vara en vägvisare i studiernas slutskede. Och minnas hur fint det var att få börja i en kyrka, som – ja visst – var pluralistisk, men som kallade oss alla till bygget.

Jag tillhör dem som vill välsigna alla som vill bygga Kristi kyrka, inklusive Luther-stiftelsen m.fl. Men inte ens Luther-stiftelsen kan i längden ge arbete åt alla de goda teologer som väntar på att behövas.

Är situationen inte värd en allvarlig funderare? Genom hela kyrkan, från kyrkfolket till biskoparna och prästerna? Borde vi inte gå tillbaka, om inte till tiden före 1986, så som kompromiss åtminstone till beslutet och till klämmen – för bara tillsammans kan de förena vad som ännu kan förenas.

Nu handlar det om kyrkans framtid. På allvar.

Det handlar inte om oss, som har gett hela vårt liv i kyrkans tjänst och kanske blir utestängda på slutrakan. Det handlar om de unga, om dem som överväger att börja studera teologi, men som inte gör det därför att de inte har någon framtid som teologer. Att alla inte tänker så, vet jag. Men jag vet också att det just bland de unga finns sådana som söker helt andra lösningar därför att kyrkan inte “behöver dem”.

Jag vill också mycket starkt understryka att prästerna och lekmännen måste finna varandra på ett helt nytt sätt, dela ledarskapet och ansvaret. Man måste inte bli präst för att kunna verka i Guds rike! Det handlar säker inte bara om präster och prästvigningar! Detta har jag skrivt om många gånger.

Men nu skulle också alla sådana teologer behövas som tror på Jesus Kristus och som vill förkunna evangeliet. Har vi råd att säga “nej tack”, eller kanske t.o.m. bara “nej”? Jag talar inte för bråk eller gräl! Jag talar för möjligheter.

Min mardröm, som jag redan sett, är att man inte ens längre vill komma till kyrkan och börja arbeta där! Om de som inte tror lämnar kyrkan, är det en stor förlust! Varje människa är viktig, var och en är inbjuden! Men om de som tror lämnar kyrkan, är det katastrof!

Från vem är det bort om vi skulle bli en vägkyrka, en kyrka som vill visa på Vägen – Jesus?