Bestört över att en grupp medkristna har velat förbjuda andra att samlas till gudstjänst (Agricolakyrkan i Helsingfors), vilket ju inte innebär att de själva har blivit hindrade i att hålla hur många mässor de vill, går mina tankar till 2 Mos. 9:13 där det heter:
“Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.”
Nog har vi hamnat i en märklig situation, när en gudstjänstgemenskap som har samlat folk, också unga familjer, plötsligt skall stoppas. (I Agricolakyrkan i Helsingfors har några rörelser fått hålla en gudstjänst enligt “den gamla ordningen”).
Det var ju inte många månader sedan vi skrev under ett papper med biskoparna, där man betonade vikten av att bereda möjlighet för också organisationernas medlemmar att samlas i kyrkans lokaliteter – vi är ju lika mycket kyrkans medlemmar som alla andra medlemmar är det.
Min kollega Leif Nummela och jag hade – av en kvinnlig präst för övrigt – blivit kallade till en finsk församling (skulle ha ägt rum våren 2010) för att undervisa om Bibelns röda tråd. Frågan behandlades i församlingen, hon presenterade detta för kyrkoherden och de andra medarbetarna. Detta gick helt bra.
Efter medarbetarsamlingen (vet inte om det var genast efter den, eller först om ngn tid) kom några kvinnliga kolleger och sade: “om Nummela och Perret kommer hit vänder vi upp och ner på hela världen.” De hänvisade till vår övertygelse i ämbetsfrågan (kanske också till ngn annan fråga, är inte säker).
Denna kvinnliga kollega var tvungen att ge oss återbud och avstå från sina planer.
Enligt min mening kan man dra några slutsatser.
Först av allt konstaterar jag att det är självklart att en församling skall ha rätt att kalla eller inte kalla de lärare och talare och präster de vill kalla. Att de inte vill att jag ska komma till deras församling, är jag helt införstådd med. Jag vill naturligtvis inte besöka någon församling som inte vill att jag skall komma!
Men det andra är motiveringen. Detta visar ännu en gång att det inte är uppträdandet, hur en kvinnlig kollega bemöts, utan övertygelsen i sig, som är problemet. Till saken hör att vi inte har behandlat manliga eller kvinnliga präster olika, ofta har en kvinnlig präst inlett kursen med en andakt, fungerat som värd, varit speaker osv. Eller en manlig. Vi har handlat helt och fullt på församlingens villkor.
Men denna motivering luktar nog diskriminering. Om inte detta är det, vad är då diskriminering, när det inte räcker med att handla och uppträda korrekt, utan man hänvisar till din övertygelse.
Jag tycker att vi nu allt oftare ser att läget förändras. När det förr handlade om från år till år, handlar det nu om månad till månad eller rentav från vecka till vecka.
Kyrkomötets kläm, som signalerade förståelse för oss, upphävdes i praktiken av biskopsmötets redogörelse. Ofta hör man i kyrkan att orsaken till det hårdnande klimatet är samhällets lagstiftning. Men är det så? Kan vi inte i kyrkan välja en annan väg?
Detta verkar vara nu en systematisk utvisning.
Alternativen är inte att hålla gudstjänst eller inte hålla gudstjänst. Den enda frågan är var gudstjänsten skall hållas.
Vi ber om Guds välsignelse över alla gudstjänster, där Guds Ord förkunnas och sakramentet utdelas. Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”, står det.
Men just ur denna synvinkel: vilken logik ligger bakom beslutet att förbjuda och stoppa människor som vill samlas till gudstjänst?
Kanske HERREN säger: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!
Med det menar jag inte att de som samlas på andra håll inte skulle vara Guds folk. Nej. Men jag anser att de som skulle vilja samlas till gudstjänster enligt sin övertygelse – utan att hindra andra från att enligt sin övertygelse också göra det – också tillhör Guds folk.
Detta är nog ett betänkligt skådespel. Nu ber vi till Gud om hjälp. Jag hoppas att kyrkan besinnar sig innan det är för sent.
Henrik