Henrik

Debatt nr 33 2005
Politisk korrekthet blir kyrkans död

Jag är inte kvinnoprästmotståndare. Jag är entydigt för att kvinnor ska kunna verka som präster i Svenska kyrkan. Jag har till och med varit förlovad med en kvinnlig präst. Men den präst som just nu betyder mest för mig är så kallad kvinnoprästmotståndare.

Jag firar numera ofta mässa i en kyrka som brukar betecknas som högborg för kvinnoprästmotståndare (men lustigt nog vimlar det av kvinnliga teologer, kvinnliga präster och kvinnliga blivande präster).

Och i somras deltog jag i Societas Sanctae Birgitae generalkapitel i Vadstena – som av vissa betraktas som ett Gehenna av reaktionära kvinnoprästmotståndare.

Så. Varför dras jag till deras mässor?
Därför att jag här möter en fromhet som jag längtar efter. Jag möter präster som i många fall är lärda teologer. Och jag möter människor som får lida för sin övertygelse, men som trots detta är konsekventa. De får inga tjänster, man placerar dem längst ner i korridoren invid toaletten, men de viker inte.

Jag får med andra ord möta exakta motsatsen till de karriärsugna, politiskt korrekta, gentemot makten inställsamma, teologiskt urvattnade präster som för några år sedan nästan fick mig att vilja lämna kyrkan.

För mig, som vanlig kyrkmus, blir det outhärdligt att präster som sannolikt inte kan läsa trosbekännelsen utan att korsa fingrarna, hatiskt bekämpar präster som är fromma, gudfruktiga, besjälade – och vars mässor ofta drar fullt hus.

Än mer outhärdligt blir det när kyrkopolitiker – vars förhållande till Gud, Jesus och den helige Ande kan synas oklart – av politiska skäl fördömer de dissidenter som av teologiska skäl inte kan dela det politiskt genomdrivna beslut som kyrkomötet fattade 1958. Detta har jag framfört på ledarplats i Svenska Dagbladet.

Politikern Urban Gibson skriver i Kyrkans Tidning 31/05 att ”Skytte har fel”. Han anför bland annat följande: ”Alla i Sverige får tro vad de vill. Vi har i det närmaste full religionsfrihet. Men om man är präst i Svenska kyrkan har man inte rätt att inte vara för kvinnliga präster.”

Jag var med i vänstern 68. Jag känner igen detta resonemang. Lenin kallade det ”demokratisk centralism”. Det blev en av grundpelarna i den totalitära diktaturen: man har rätt att tänka fritt – men man får inte uttrycka sina tankar. Ty då blir man utesluten.
Eller satt intill toaletten. Eller, i den kommunistiska diktaturen, något avgjort värre. Jag fasar inför det hat som de politiskt korrekta visar mot dem som har avvikande åsikt. För mig är detta SSU och Vänsterns ungdom, inte vår heliga kyrka.

En ”konventionell” kvinnlig präst sa häromdagen till mig:
”Jag är kvinna. Jag är präst. Men om de som försvarar kvinnliga präster försöker förinta dem som har annan åsikt, då hugger de av en arm, och då kommer hela kyrkan att förblöda till döds.” I jämförelse med extremismen på den politiskt korrekta sidan, är det numera så att de så kallade kvinnoprästmotståndarna kan stå för glad öppenhet.

Ett enda exempel. Bo Brander är präst i Lund. Kan av teologiska skäl för egen del inte instämma i 1958 års beslut. Men för mig är han en i sann mening gudabenådad präst och predikant. Hans kyrka är alltid full, mest ungdomar, väldigt många kvinnor, även om det är 30 grader utomhus.

Han skriver till mig:
”Det finns många goda underbara kvinnor i Svenska kyrkan som är eller ska bli präster. Vi ser olika i en fråga. Då tycker jag att vi var för sig kan utöva våra ämbeten i frid, tala väl om varandra, samverka i allt som inte ger samvetsnöd, och hjälpa varandra i omsorg och kärlek.”

Det är underbara ord. Jag hoppas att sådana ord kan smälta ner budskapet från de politiskt korrekta hatarna. Och om inte? Ja, då tror jag faktiskt att det – för tillfället – går åt helvete med den svenska kyrkan. Mitt enkla budskap är: det är klart att vi måste börja samarbeta. Som kristna människor.