Tidens tecken
Jag har förundrat mig över den hetsjakt som pågår mot Päivi Räsänen. Det finns ingen rimlig proportion mellan de svallvågor som följt efter Päivis tal och själva talet. Hon sade ju ingenting som är främmande för en kristen människa.
Att den världsliga pressen går åt henne kan man i viss mån förstå. Många har inte överdrivna skamkänslor. Att en övertygelse kan väga tyngre än gruppens åsikt, direktiv och allmänt vedertagna normer, i något fall t.o.m. lagen, vet nog alla. Vi har ju, vilket jag tidigare skrivit, otaliga exempel på sådant, allt från gröna rörelser, husockupationer och andra idelogiska aktioner till undangömda flyktingar med utvisningshot.
Ju mera jag grubblar över vad som är orsaken till denna proportionerligt starka reaktion, kommer jag till att det som det handlar om INTE – i motsats till vad som angetts – är hennes tal i Kankaanpää, utan att det handlar om hennes person. Hon är fel. Så kan man egentligen inte säga eller skriva, men så är det. Och grunden till att det är fel är hennes (väckelse)kristna tro. Det är enligt min mening ett förakt och stundom ett hat mot den kristna tron, som är den egentliga orsaken. Vad hon säger eller förklarar är en bisak, det hör man knappast.
Det sorgligaste i denna soppa är att hennes värsta motståndare finns inom kyrkan. Den kyrka som skulle glädja sig över att en bekännande kristen är kyrkominister, ser detta som en belastning! Att ärkebiskopen sedan säger att hennes åsikter inte är kyrkans röst är ju tragikomiskt.
Den senaste svängen, som jag läst i intervjuform, är vännen Olav S. Melin, som kommer med påståenden och insinuationer som jag finner fullständigt obegripliga. Att antyda att Päivi Räsänen uppträder olämpligt med krav på att ha monopol på kristen tro, är fullkomligt befängt. Att hon är en belastning för kyrkan och regeringen! På vad stöder Olav S. Melin detta påstående? Vad i hennes tal konkret är sådant som kyrkan inte står för?? Upp till bevis, måste man ju säga.
Det finns i alla dessa inslag något av det bekanta ”han är en förnuftig karl, (för) han har samma åsikter som jag.” Och omvänt. Och det är detta omvända som gäller för Päivi Räsänens vidkommande. Hon har tagit ställning för det heterosexuella monogama äktenskapet. Hennes kritiker, allt från Simola till Melin stöder den nya ideologin (”könsneutralt äktenskap”), och kan inte fördra sådana som har en annan syn, förefaller det.
När någon på senaste kyrkomöte ställde frågan om kyrkans inställning till dessa frågor, svarade kanslichefen Jukka Keskitalo att kyrkans inställning inte har förändrats. Han hänvisade till kyrkans officiella ställningstaganden. Bl.a. Sari Roman-Lagerspetz, som flitigt debatterar och agerar för den nya agendan, har sagt att vissa missionsorganisationer (bl.a Folkmissionen, som står Päivi Räsänen nära) inte omfattar kyrkans syn på homosexualiteten, vilket ju inte alls stämmer.
Det skrämmande är enligt min mening att kyrkans ledning och kyrkans kritiker här finner varann i kampen mot Päivi Räsänen.
Man kan vara oenig med Päivi Räsänen i många frågor. Jag är inte partipolitiskt bunden, har röstat på flera partier i olika skeden. Jag är inte säker på att ett kristligt parti är en så okomplicerad fråga. Men i den värdedebatt vi står i idag är det säkert ett pragmatiskt alternativ, inte det enda dock.
Men när Päivi Räsänen blir angripen för att hon säger det som är kristen trosuppfattning baserad på Bibeln, då vill jag stå upp för henne. Få finländare har blivit så åtgångna i massmedier som hon. Hennes familj har det säkert inte lätt.
Många anser att Päivi Räsänen representerar en ytterlighetsposition. Jag tror att de flesta inte har läst hennes tal. Jag tycker att hon inte säger något som helst dramatiskt. Hon talar inte som ett helgon, utan som en vanlig människa, som läkare och som kvinna och mor.
Märkligt att en kristen kyrka angriper en av sina medlemmar när hon försvarar ofödda barns och döende åldringars mänskliga rättigheter. Och stryker medel ur budgeten, som flera av kyrkans missionsorganisationer skulle ha använt till mission (!) och internationell diakoni, säger inte det något?
Jag undrar om vi har stigit in i en ny tid.
Martyriets.
Henrik
Namn: Henrik Perret
Ingmar Rönn
20.8.2013 at 12:18 #
Det är väl inte så konstigt att kyrkans ledning och kyrkans kritiker finner varandra, det är ju samma gäng! Kyrkans kritiker har väl suttit i kyrkans ledning ett bra tag redan, vad jag har kunnat följa med.
Den som i både uttalanden och handling kritiserar och underkänner kyrkans grunddokument är väl per definition en kyrkokritiker, eller?
Otto, jag drog också på munnen litet snett när jag läste texten du citerar från.
”Om dessa tiger ska stenarna ropa”.
I den meningen kan man kanske säga att vi har gått in i ny tid…
Ingmar Rönn
20.8.2013 at 12:22 #
…martyriets tid har väl aldrig egentligen upphört, den går bara i vågor.
Om det är vågtopp eller vågdal bestäms till en stor del av vad som finns av djup och kraft i den samtida kristenheten.
”Så ska alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus få lida förföljelse”