Henriks kommentarer

Har meddelat några att jag har satt alla texter på en sida, så att man med sökmaskin lätt finner vad man önskar. Det blev för trögt.
Nu finns inte alla texter där, men de hundra senaste, sedan måste man kolla med arkivet.

Henrik

Skalden och biskopen i Lund, Nils Bolander, skriver i många av sina dikter om tjänsten i Guds rike. Att Nils Bolander, en av mina absoluta favoriter, brottats med prästkallet och sin känsla av ovärdighet, är uppenbart.

Men Bolanders dikter handlar inte bara om präster, utan äger sin tillämpning på tjänsten i Guds rike. I en tid är man gärna betonar effektivitet och höga krav, ofta förenade med en obruten föreställning om sin egen förmåga passar Nils Bolander dikt Trasiga redskap väl in, som en självbekännelse och en bön:

Trasiga redskap
tar han i sin hand
och arbetar med
i sitt åkerland.

Den som i världen
ingenting är
utväljer Gud
i sin legohär.

En pensionerad prästbroder påminde mig om denna dikt häromdan. Han sade: ”tänk om jag skulle få rymmas med i sista strofen.”
Ja, kanske det är lättast att – som i en hebreisk bok – börja läsa ”från slutet”…

Henrik

”Jos kirkko katsoo pitkällä tähtäyksellä eteensä, sen kannattaa kuitenkin luottaa teologisten tiedekuntien eksegetiikan opetukseen, eikä esim. Suomen teologisen instituutin opetukseen. Sen antama opetus haittaa meidän työtämme, koska se on niin toisenlaista.”

Prof. emer. Raija Sollamo, Kotimaa-lehti 4.10.2007

Henrik

Under rubriken ”Kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen” publicerar tidningen Kotimaa en intervju med prof. Raija Sollamo (4.10.2007).

”Om kyrkan ser framåt i ett längre perspektiv, borde den trots allt lita på de teologiska fakulteternas undervisning i exegetik, och inte på t.ex. undervisningen inom Teologiska institutet i Finland. Undervisningen där skadar vårt arbete, därför att den är så annorlunda, säger Sollamo.

Det var länge sedan Teologiska institutet i Finland (STI) fick så direkt feed back av en akademisk teolog.

Det som gör situationen märkligare är ju att samtliga lärare är utbildade teologer från Teologiska fakulteten vid Hfors eller Åbo. Många professorer, docenter och teologie doktorer undervisar regelbundet vid STI. Vår forskare Timo Eskola, är docent i exegetik vid teologiska fakulteten i Hfors, och är väl meriterad.

Men låt oss ta Raija Sollamos ord på allvar och se vad det kunde innebära.

Teol. dr Kari Kuula , en av företrädare för den kritiska bibelforskningen, docent i NT:s exegetik vid Hfors’ teologiska fakultet, författare till kursböcker osv, verksam inom Kuopio stift, och aktiv debattör, skribent och föreläsare, skrev 2.6.2007 i tidningen Savon Sanomat:

Det kan låta överraskande att påstå att islam har samma Gud som kristendomen. Men påståendet är inte taget ur hatten. De tre stora bokreligionerna – judendomen, kristendomen och islam – är nämligen släkt. De betonar att de bekänner endast en Gud, som är världens Ende Skapare. Han kräver rättvisa av sina tjänare och han är nådig mot syndare.
Särskilt anmärkningsvärt är dessa religioners enighet angående Guds historiska identitet. De tror att denne Gud är den som tog kontakt med en man vid namn Abraham.
Angående Guds gärningar som följde efter det är dessa religioner av olika mening.
Det förändrar dock inte det att alla dessa religioners gudsdyrkan gäller den Gud, som talade till Abraham. Detta betyder att islam har samma Gud som kristendomen.

—
En kristen finner en vacker tredelning: juden lever av Fadern, de kristna av Sonen och muslimerna, som stöder sig på det profetiska budskapet, av den Helige Ande.”

Kari Kuula hänvisar til teologen Hans Küng och till den katolska kyrkans katekes, som antyder att muslimerna ingår i Guds frälsningsplan (ur katekesen 1997 – har ej kontrollerat denna uppgift om den katolska katekesen, vilket jag ber läsaren obeservera).

Teol. dr Martti Vaahtoranta svarar på Kari Kuulas insändare och konstaterar att Kuula drar helt oriktiga slutsatser av islam. Synen på Guds enhet i Treenigheten är helt olika mm. Vaahtoranta skrev 20.6.2007 (båda artiklarna finns på nätet).

Betecknande nog nämner Kari Kuula ingenting om Jesus som enda vägen till Fadern (Joh. 14:6), för det kan inte en muslim omfatta. Inte heller ord som ”Jag och Fadern är ett”, vilket nästan måste uppfattas blasfemiskt för en muslim. Jesus är en profet, inte Gud.

I samma nummer av Kotimaa refereras professor emeritus Heikki Räisänens föredrag vid Niinivaara-sällskapets seminarium. Han säger att kyrkan står i en trovärdighetskris. Han konstaterar att kyrkan idag inte kan borde vara bunden vid de gamla trosbekännelserna från 300-, 400- och 1500-talet.

Räisänens kommentarer finns på www.kotimaa.fi.

Om man följer Sollamos råd ”kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen”, blir det som i datorvärlden. Man får beställa uppdateringar enligt modellen har du den senaste versionen av bibelkritken?.

Det bör dock sägas att STI inte vill vara något alternativ till de teologiska fakulteterna. Vi uppskattar mycket som sägs och görs i dessa. Den kritiska bibelforskning som serveras är dock på intet sätt problemfri. Prof. Tapio Puolimatka säger i sin nya bok Usko, tiede ja Raamattu (förresten nominerad som ett av förslagen till årets kristna bok) att många av de förutsättningar som kritiska forskare arbetar med, inte baserar sig på vetenskap, utan är ”trosföreställningar”. Den kritiska bibelforskningen erbjuder inte enbart ett vetenskapligt alternativ till den bibelforskning som bejakar tron. Det handlar inte om vetenskap versus tro, utan tro mot tro.

Därför bör också diskussionen innehålla argumentation, inte som man så ofta i alla möjliga sammanhang ser, etikettklistrande, kategoriska, svepande uttalanden i stil med ”fundamentalist”, ”liberal”, osv. Sak bör bemötas sakligt.

Det är inte svårt att utöka exemplen med plock ur kursböckerna. Dessa visar att kyrkan har anledning att pröva det som kommer från fakulteterna. Beroende på fakulteten kan budskapet dessutom variera mycket.

Givetvis skall kyrkan också pröva det som andra institutioner, t.ex. STI, för fram, även om STI i dagens läge åtminstone inte är jämförbart med en teologisk fakultet. Flere teologie doktorer har dock fått djupa intryck också av undervisningen i STI. I många fall handlar det ju om samma personer som undervisar både i STI och vid våra teologiska fakulteter.

Evinnerligen Herre, står ditt Ord fast i himmelen. Ps. 119:89

Jag tror alltså att STI behövs och behöver stöd och förböner också i fortsättningen.

Henrik

För en vecka sedan ingick en insändare i Kp undertecknad av ca 30 personer, präster och lekmän i Borgå stift. Den besvarades av biskop Gustav Björkstrand i dagens nr (eller morgondagens för en del av oss) av Kp.

Några missförstånd som jag har mött från olika håll vill jag kort kommentera, jag utesluter inte en kommentar i Kp också.

Skrivelsen var inte riktad mot den som anser sig vara homosexuell. Jag går inte, och säkert inte de andra heller, med i något drev mot homosexuella människor. Jag tycker inte att man skall fixera någon enskild grupps livsfrågor. Många frågor hör det enskilda samtalet till, våra livsfrågor skall inte hängas ut till allmänt beskådande (avser här många olika slag av frågeställningar som vi människor har).

Skrivelsen var inte en fälla, eller en återvändsgränd, men nog en klar uppmaning till biskop Gustav Björkstrand. Den var och är framsprungen ur en genuin nöd när snart sagt vad som helst kan sägas och läras, hänvisar till Kps och Hbls läsarspalter mm.

Skrivelsen tog inte ställning till nattvardsfrågan, även om denna diskussion och diskussionerna om nattvarden i olika sammanhang har haft beröringspunkter.

Jag hoppas personligen att frågan om homosexualiteten inte kommer på kyrkans agenda på samma sätt och i samma omfattning som frågan om kvinnliga präster.

En annan fråga är dock att kyrkan måste hålla fast vid Guds Ord. Var och en må bedöma om det är Bibelns ord som drivit olika grupper inom kyrkan till ”den nya synen” på utlevd homosexualitet, eller om det är influens från samhället som projiceras på Bibelns klara ord. Många teologer, också sådana som förespråkar den utlevda homosexualitetens legitimitet, kan erkänna att Bibelns ord i sig är entydigt klara. Så har också vår kyrka förr uppfattat detta, inklusive biskoparna i sitt herdabrev.

(Jag är själv litet missnöjd med uttrycket ”utlevd homosexualitet”. Det är för suddigt. Men det har använts för att specifikt avse ett homosexuellt beteende, inte själva identiteten som sådan.

Kyrkans förkunnelse om ett kristet liv måste alltid – vilken fråga det än gäller – förenas med en barmhärtighet mot medmänniskan, oberoende hur hennes liv har gestaltat sig. Det finns många kristna homosexuella, som vill försöka leva i avhållsamhet (en av dem skriver i en svensk tidning idag), se här:

http://sydsvenskan.se/sverige/article255405.ece

Det märkliga är att sådana personer har mobbats i den offentliga debatten, både i Sverige och Finland. Märkväl just av sådana personer, inklusive teologer, som förespråkar ”frihet”.

Henrik