“We know that our much loved and treasured parochial system is not equipped to meet all the challenges of young, mobile populations whose patterns of life and work are not those of their parents’ and grandparents’ generations.”

– Rowan Williams;
Archbishop of Canterbury

Detta citat har jag använt en gång tidigare, i september 2006. På kyrkomötet diskuterade vi om parokialprincipen, om dess vara eller icke vara, om det behövs komplement och/eller alternativ.

Parokialprincipen handlar som känt om ett slags områdesprincip, att kyrkans organsation (församlingarna) bygger på större och mindre lokalförsamlingar.

Jag tror att detta fortfarande är stommen i kyrkans liv. Hela landet täckt, med beredskap att möta dagens människa. Det är väl ingen som vill opponera sig mot detta.

Samtidigt så tror jag att kyrkan måste bli långt mera flexibel. När vi på kyrkomötet talade om kyrkan idag, bl.a om parokialprincipen, kunde man enligt min mening märka en stark defens.

Någon frågade om gudstjänsten måste hållas kl 10 (på svenskt håll är vi av nödtvång tvungna att ofta fira kl. 12)?
– Ja svarade man, det bör absolut förbli så.

I ett initiativ ville man trycka upp psalmböcker utan alla bilagor (gudstjänstalternativ mm), men det sade kyrkomötet nej till (var då inte längre där).

-Och så diskuterades personförsamlingar, och det var många, allt från biskopar till andra ombud, livrädda för.

Jag tycker att den signal som finns i allt det myckna berättigade med traditioner osv, är denna: ingenting får förändras.

Det är väl ingen som renlärigt säger så. Men rädslan är påfallande.

När jag hörde på två nya ombud som talade, tänkte jag att det är tur att de inte vet hur ”opassande” och ”främmande” (i positiv mening sagt) deras inlägg är!

Jag tror att kyrkan står inför ett ödesval. Antingen måste vi se sanningen i vitögat och bli mera flexibla, eller så kommer många att söka nya gemenskaper. Jag tror att detta i hög grad gäller unga vuxna.

Jag tror att kyrkan är för

– prästcentrerad
– formell
– byråkratisk
– traditionell i fel mening

Jag anser att kyrkan måste acceptera också litet ”udda” lösningar, jag avser närmast fria gemenskaper, husförsamlingar, celler, grupper, nya gudstjänstgemenskaper och -former osv. Jag talar inte för grupperingar som inte bevarar det genuint kristna, jag talar om grupper som har ett friare ledarskap, som är förenade av annat socialt kitt än området. Det får givtevis inte leda till elitism. Hit hör också den dimension som it-världen innebär, utan att någonsin hävda att det fysiska mötet kan ersättas av webgudstjänster osv. Men här finns nog också mycket som skall upptäckas.

Jag tror att vi präster drabbas av samma rädsla som de religiösa ledarna på Jesu tid. De var livrädda för att mista sin auktoritet, sin ställning i gruppen, församlingen, ”kyrkan”. Så var det då.

Men frågan är om det inte är så nu också.

Om man t.ex. tänker på en luthersk församling på ca 5000 personer. Den leds av en kyrkoherde och ca 2-4 andra präster. Så har man kyrkomusiker, diakoniarbetare, ungdoms- och barnarbetare osv. Men förkunnelsen sköts av 4-5 personer…

Bilden av prästen som proppen drabbar mig.

Jag är övertygad om att vi präster inte djupast sett vill ha det så. Men vi vaktar ängsligt vårt ”revir”.

Varför söker sig så många till alternativa gudstänster? Jag tror att ett mycket tydligt svar är att man där får göra mycket mera, påverka, ”baka själv”.

Var är alla evangelister, diakoner, lärare osv? Jag tror att det skulle behövas en armada av lekmän här. Med kallelse av Gud och av församlingen att förkunna, tala, vittna, undervisa.

Finns det inte ett oerhört behov för bibelstudieledare, förkunnare, själavårdare, förebedjare osv. Och om det inte finns: varför finns det inte?

Gudstjänsterna och samlingarna måste ge rum också för församlingen, inte bara i svaren på växelhälsningarna. (Jag tror nog att församlingen har kallat prästen just för att leda dessa gudstjänster, men han behöver inte vara solist, som sagt.)

Man svarar ofta – så också på kyrkomötet – att parokialprincipen är djupt rotad, redan i urkyrkan fanns den och därför bör vi inte rubba denna princip.

Låt mig säga att jag tror att detta innehåller sanning, men inte hela sanningen. ”Församlingen i Rom”, eller ”församlingen i Efesus” var inte nödvändigt en jättesamfällighet, väl organiserad i alla hörn. Snarare tror jag att det handlade om ”de kristna i Rom”, ”de kristna i Efesus”, men gemenskaper på flera olika håll. Det fanns inga kyrkobyggnader då, kyrkan var förföljd, de kristna samlades i hemmen, ute, under jorden… Alla kristna i Rom eller Efesus rymdes knappast i ett hem…

Jag tror här finns något att upptäcka.

Jag tror att vi måste ha en mycket mera flexibel struktur, där också friare grupper kan vara med. Kanske vi helt enkelt måste finna olika ”bundenhetsgrader” till kyrkans officiella organisation.

Nu tror jag verkligen att kyrkans ämbete har djupa bibliska rötter. Men prästen, pastorn, biskopen, kyrkoherden, skall inte vara solist. Han skall arbeta som Jesus och som Paulus. Leda genom människor, skola sådana som kan undervisa andra.

Därför tror jag att några toner i framtidens kyrka måste bli

– enklare och nära människan
– delat ledarskap
– flexiblare struktur (organisation)
– kompletterande församlingsstruktur
– mera ”färger” måste tillåtas (”karismatiskt”, ”högkyrkligt”, ”lågkyrkligt”, gemenskaper med inriktningar som baseras på olika former av ”socialt kitt” – gemenskaper som inte skall ersätta den stora församlingen, men kunna ”fånga upp” olika behov och ge olika aspekter på det kristna livet ett hem.

Vi måste ta de unga på allvar. Inte bara ge dem medansvar, utan också ge ansvar åt dem så att de får besluta och förverkliga.
Prästen behövs, han skall vara en ”spelande tränare” (egentligen tror jag ju att olika typer av präster behövs, jag avser nådegåvor, naturgåvor osv).

Detta var bara spridda tankar. I tillägget säger jag att i denna palett hör definitivt det hemma att de konservativa som nu ofta visas på dörren (i praktiken) måste tas med.

Sist säger jag att det slog mig igen på kyrkomötet att vi ofta möter en annan grundsyn än Nya testamentets när det gäller kyrkosyn och det vi skall arbeta för.

Jag tror att Jesus fokuserade på den troende församlingen, och bad dessa sina lärjungar att föra ut den goda nyheten åt människorna. Här är roten för det apostoliska uppdraget, som ligger till grund för kyrkans prästämbete. Men om vi inte får den växelverkan mellan präst och församling, mellan det speciella prästämbetet (prästerna) och det allmänna prästadömet (lekmän) kommer vi inte att lyckas.

Att bygga på majoriteten, att trösta sig med att ”de flesta ännu är kvar” när tiotusentals skriver ut sig, att bygga på den nordiska folkkyrkomodellen, är – tror jag – dömt att misslyckas på sikt.

Det är väl självklart att vi vill använda alla de fördelar som traditioner och seder, kyrktillhörighet mm, har fört med sig. Men kyrkan måste bli missionerande, inklusiv i attityder och exklusiv i sitt budskap. De gamla traditionern behöver inte sitta så djupt som vi tror.

Över, under, före och efter allt detta gäller detta:

Frukta inte, du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket.” Luk 12:32

Henrik