I tidningen Världen idag hittade jag en läsvärd text (http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1959&Itemid=30) som borde läsas också i Finland. Tongångarna är desamma. Man hör ofta sägas att humanismen är neutral, den utgår inte från något som ”man inte kan bevisa”. Den utgör ett slags gemensam grund för alla människor.
Ju mera man läser humanisternas (det finns många namn på dessa, några – Sturmark, Ulvaeus m.fl. har börjat kalla sig humanister) alster desto mera ser man att det inte handlar om brist på tro, om ett neutralt utgångsläge. Det är i stället i högsta grad fråga om troende människor, som utgår från givna dogmer, låt vara att ”trons” fundament för humanisternas del inte är Kristus.
Det är nämligen inte på något sätt mera objektivt att säga ”det finns ingen Gud” än att säga ”Jag tror på Gud Fader, den Allsmäktige…”
Den fråga som ställs (jag hänvisar också till tidningen NEO 2/08, där Björn Ulvaeus’ skrivelse finns) intresserar mig. Varför arg?
Ett av de största hoten mot den kristna tron är den diskrepans mellan lära och liv, mellan ord och handling, som florerar i kristna sammanhang.
Ravi Zacharias, känd apologet, har sagt att detta de facto är det största hindret för den kristna tron i vår tid. Det handlar inte om intellektuella invändningar, utan om just detta.
Det musikaliska geniet från Abba har på senare tid engagerat sig häftigt i humanisternas avkristningskampanj. Det är ett slags dereligionisierung, att bli av med alla spår av kristen tro.
Såhär skriver riksdagsledamoten i Sverige Eva Johnsson:
Varför är Björn Ulvaeus så arg?
Jag kan inte låta bli att fundera över det när jag tittar på numret från den nyliberala tidskriften NEO (2/08) som ligger på mitt skrivbord. Hela första sidan täcks av en stor bild av Björn Ulvaeus och under bilden kan jag läsa ”Du skall inga andra Gudar hava”.
När jag läser artikeln så förstår jag att Ulvaeus är arg på kristna och alla som har en tro. Han är också trött på att ”man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion”. Ulvaeus lägger ut texten om det förtryck, den fundamentalism och brist på frihet som är de spår som religionen efterlämnar i samhället och människorna – enligt honom.
Mina tankar går osökt till mina senaste söndagsguds tjänster. Känslan när jag kommer till kyrkan på söndagarna och får vara en avslappnad mottagare och delta i en gemenskap som präglas av mänsklig värme och omtänksamhet. Glädjen hos barn kören, som inte går att ta miste på. Flera ansikten passerar på min näthinna. Namn på gamla och unga som jag har förmånen att möta i kyrkan söndag efter söndag. Människor som, precis som jag, kommer till kyrkan för att finna den kraft, styrka och gemenskap som hjälper oss att gå vidare och fullgöra våra uppdrag under veckan. Vi mår egentligen inte alls bra, enligt Ulvaeus? Vi är visst förtryckta och manipulerade.
Jag läser vidare. Ulvaeus vill inte hysa respekt för oss. Han tycker också att ”tron får en massa konsekvenser i samhället som går ut över andra människor”. Vad är det för konsekvenser som gör honom så arg. Jag kommer att tänka på Börje, som brinner för gatubarnen i Colombia. Han har satsat stora delar av sitt eget kapital och större delen av sin vakna tid till att bygga skolor och barnhem och hjälpa fattiga och utslagna barn till ett meningsfullt liv. Vad är det för fel på de konsekvenserna?
Jag tänker på S:ta Claras församling i Stockholm. Det arbete som församlingen bedriver bland hemlösa, drogberoende och utsatta människor har givit hopp och nytt liv till många, många utslagna. Är det en farlig verksamhet som borde avskaffas?
Mina tankar går till den pensionerade professorn som har ansvar för bokbordet i kyrkan. Han har rest över hela världen och varit en framgångsrik forskare. Hela hans liv har präglats av vetenskapliga sanningar. Han beskriver sitt nya uppdrag som ”ett av de mest meningsfulla som han har haft i hela sitt liv”. Han har hittat mening och gemenskap med sitt liv. Men han har inte förstått att han är manipulerad enligt Ulvaeus.
Jag tänker på Ingela Aagardh som jag träffade för ett par veckor sedan. Hon beskriver sin resa från framgångsrik och självcentrerad journalist till övertygad kristen, från oro och ångest till trygghet och glädje. Hon beskriver en förutsättningslös gemenskap som hon aldrig tidigare har upplevt i något annat sammanhang. Har hon missat någonting? Borde hon avprogrammeras?
Humanisterna har förklarat krig mot de troende. De vill utplåna alla religiösa avtryck i vårt samhälle. Ulvaeus framträder som en frejdig banerförare för en trosfientlig filosofi. Han har avsagt sig Gud, men inte Mammon. Att läsa humanisternas arga krav på ett religionsfritt samhälle är nästan sorgligt. Förutom att jag undrar om den som vill snöpa andra människors fria uttryck alls kan kalla sig humanist, så tycker jag verkligen synd om Ulvaeus, Sturemark och alla de andra troende humanisterna.
Jag är emellertid glad över att humanisternas krav på förbud mot all religiös påverkan inte har något stöd hos den absoluta majoriteten av svenskar. Jag är tacksam över att Börje och medarbetarna från S:t Clara får fortsätta och göra goda avtryck i vårt samhälle. Jag kan bara hoppas att Ulvaeus och hans vänner någon gång kommer att få uppleva det jag, Ingela, Börje och många med oss har upptäckt, nämligen att glädjen i tron skapar kraft, styrka och mening både till livet och det uppdrag vi är satta att utföra.
Eva Johnsson
Riksdagsledamot (kd) och grundskolelärare.
—-
Kanske kan hennes fina text väcka en och annan reaktion även hos oss. Religionen blir en börda om inte tron på Kristus bär. Religionen blir en börda om inte kärleken inkarneras i de kristnas liv.
Henrik