Idag finns ett stort upplagt inlägg i Hufvudstadsbladet om den debatt som blossat upp på grund av biskopens öppna brev till mig.

Jag ber att få påpeka, vilket den uppmärksammade läsaren nog förstår, att ingen som helst kontakt har tagits med mig. Alla texter (och den förfärliga bilden, tagen vid ett annat tillfälle för flere år sen) bygger på plock ur Gustav Björkstrands brev, Kyrkpressens bloggdiskussioner, och valda delar ur mitt svar. Kanske har de i artikeln citerade prästerna kontaktats, vet ej.

Ganska beklämmande och diskutabelt är det med objektiviteten, tycker jag, när man utpekar vissa församlingar som problemförsamlingar. En församling består av många personer, med sannolikt ganska olika åsikter. Om församlingen har en enda präst, så skall denna präst tjäna församlingen. Eller om församlingen har bara manliga präster, är detta då en ”problemförsamling”? Snart kommer vi att ha församlingar med bara kvinnliga präster. Upphör de då att vara problemförsamlingar?

Jag känner mig ganska maktlös när förvrängda beskyllningar ännu en gång går ut i massmedia. Men ingen skall åtminstone påstå att det är jag som önskar detta offentliga gräl!

Jag har t.ex. aldrig påstått att det bara är kyrkans ledning som har fel, att allt som är fel beror på biskopar osv – när två träta… osv – jag har endast sagt att biskoparnas redogörelse, för vilken biskoparna bär det fulla ansvaret, är orsaken till den uppenbara försämring av läget som vi nu upplever. Detta papper, som inte antogs enhälligt, och som inte är ett juridiskt beslut utan en – just det – redogörelse, har förändrat livet markant. Jag har vädjat om nya direktiv, för det hänger inte på viljan att underordna sig, vilket man hela tiden försöker antyda.

Det är helt enkelt ett dåligt beslut, inte bara i strid med kyrkomötets uttalade vilja (i form av klämmen, som godkändes nästan enhälligt efter att biskop RImpiläinen meddelat att han trots beslutet inte kommer att viga kvinnliga präster), utan även ett omänskligt beslut som vill begränsa rätten till övertygelse, åsiktsfrihet mm. Vem tar skada av att man kommer överens om arbetsturer, som t.ex. på sjukhus? Vi har inte – såsom så ofta påstås – velat hindra någon kvinnlig kollega att utföra sitt arbete.

Åtminstone kunde man gå in för att till de inomkyrkliga organisationerna prästviga dem som inte duger för församlingsarbete, men också, tycker jag, låta församlingarna få välja den präst de vill ha.

Detta anser jag att man bör få säga ut, utan onda eller nedbrytande avsikter. Jag har inte sökt strid. Men mitt liv som präst har försvårats mycket genom hela denna diskussion. Genom olika ”påklistrade” åsikter framställs jag som en bråkstake och orosstiftare, vilket jag inte överhuvudtaget vill vara. Ingen säger heller något om alla de andra ämnen jag behandlat. Hbls redaktör tog inte heller med den delen av mitt svar som visade att Gustav Björkstrand citerat mig selektivt. Hans påståenden om att jag alltid skyller på kyrkans ledning mm skulle ju falla om man läste detta enda citat i sitt sammanhang, som jag hade i mitt svar. Men sådant citeras inte, för det passar kanske inte in..

Men när jag möter unga män som inte får en chans att bli präster (hur många söndagar i året tror någon att dessa skulle predika om kvinnliga eller manliga präster?), när församlingsbor döms till böter för att de ordnar en kyrksöndag, sådan den hållits under många år, och en biskop (inte i Borgå) sedan säger åt den som anmält henne och prästen för misstänkt brott att ”du gjorde en mans jobb”, då måste någon ropa ut detta.

Jag gör detta av omsorg om kyrkan. Jag tror att kyrkan inte överlever om hon förföljer sina trogna medlemmar. Är detta för mycket sagt? Behöver jag mera styrka mitt påstående att det är en kampanj mot oss konservativa i kyrkan??

Jag ber den seriösa läsaren läsa vad jag skrivit och sedan bedöma om jag varit okristlig, dömande och hård. Jag vill gärna klara upp sådant, för jag är inte en människa som vill leva i konflikt med andra människor.

Jag skulle gärna be prästkolleger, som nu också har funnit en glädje i att slå, att precisera vad i det jag skrivit som är fel. Endast så kommer vi vidare.

Jag beklagar djupt den antireklam som hela denna diskussion utgör. Jag kan inte reparera den skada som redan har skett. Jag skriver inte för att förbättra ett rykte som är förlorat, utan för att jag inte skall bli till anstöt för den som vill ha ett ärligt svar.

Läs och bedöm, och låt mig gärna veta vad som upplevs kränkande.

Henrik