Inom teologin har man för ganska länge sedan talat om entmythologisierung, om en demytologisering, en avskalning av texten. Det var Rudolf Bultmann, på många sätt en fenomenal begåvning, som talade om detta. Samtidigt måste man nog konstatera att Bultmanns premisser var missvisande. Idag betonar man t.ex. inom nyare exgetisk litteratur evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar i mycket högre grad igen.
För några decennier sedan talade man om finlandisierung, termen har översatts med finlandisering och beskrev ett bugande och hukande inför sovjetiska intressen i efterkrigstidens Finland.
Inom politiken har man ofta mött den politiserade sanningens verklighet. Sanningen måste alltid utläsas ur det faktum att den som säger det representerar någon politisk ideologi. Inför olika tidsanalyser eller behov, som framförs i offentligheten, kan man få höra ja det blir val snart, en kvittering av det faktum att det som sägs är färgat, att sanningen är styrd för att tjäna någon speciell grupps intressen.
I en mening kan man knappast undvika detta. Var och en ser ju saker ur sitt eget perspektiv. Också den som försöker vara objektiv, kan trots allt vara också subjektiv.
Jag tror att vi också inom kyrkan, i andliga och teologiska sammanhang har upplever en sanningens politisering. Något är inte absolut sant eller rätt om det inte kompletteras med frågan ”vem har sagt det?” Denna fråga ger en nyckel till förståelsen: man vet hur mycket på allvar man skall ta ett viss uttalande. Om det är en meningsfrände, så är det så, om någon som man inte riktig är enig med har sagt något, kan ”sanningen” ifrågasättas.
NU kanske många tror att jag skriver om mig själv.
Rätt gissat, men kanske inte så som Du trodde??
Ja, jag har drabbats av detta att man inte vill argumentera i sak utan man vill alltid ha en förmyndare för ”mina sanningar” så att de kan sättas i rätt kategori. Man lyssnar inte alltid till sakskäl, vågar jag påstå. Åtminstone möter jag inte så ofta sakliga argument, utan ofta svepande omdömen som inte bemöter själva sakskälen. Sorgligt. Jag tror inte att jag kan prata omkull några sakargument, och kanske de ändå börjar irritera (i rätt mening) om jag är så svag att jag inte vågar möta dem rejält och ärligt.
Men det var inte så jag egentligen tänkte skriva. Det som jag sade motsvarar kanske det Du tänkte, eller hur?
Nu ska jag säga vad jag själv upplevt!
Jag kommer ihåg att jag som ung hörde om en och annan präst eller teolog: Han är liberal eller något i den stilen. Jag kunde någon gång reagera med en preciserande fråga, men det grämer mig och generar mig att jag så litet krävde dokumentation. Vad menar Du? I vilken mening, varför osv. Så borde jag ha frågat.
Jag visste INGENTING om många av de liberala prästerna eller teologerna, bara att de var ”liberala”.
Detsamma gällde omdömet: han är bra! Eller hon är bra! En fin själavårdare, förkunnare. Och sådana fanns, både män och kvinnor!! Också då accepterade jag det.
Nu menar jag inte att man ska betvivla uppskattande ord och ropa: motivera det! Dokumentation!
Men man måste nog mera lyssna till vad som egentligen sägs och tycks och ställa det i relation till Guds Ord, med kärlek i hjärtat, och tro!
Nu menar jag att sanningen politiseras. I de olika teologiska lägren hör man inte längre på varann, man anser sig ha råd att avfärda varann med olika -ismer eller -ister, och så förlorar man kommunikationen.
Fram för mera raka samtal, med respekt och öppenhet, med full redovisning för var man står, vad man funderar på och varför man tänker som man tänker. Man borde i samtalet kunna referera en meningsmotståndares argumentation så att vederbörande skulle vidkännas resonemanget. Sen kan man anföra motargument.
Jag har redan länge försökt säga åt både meningsfrände och meningsmotståndare inför olika svepande omdömen, typ han är fundamentalist, konservativ eller han är liberal osv: du har ännu ingenting sagt!.
Sanningen kan inte politiseras, den är inte beroende av vem som säger den. Men det som vi kallar sanning, eller som vi tror att är sanning, det kan vara diskutabelt. Men då bör vi svara genom att argumentera i sak, att möta, och bemöta det som fatiskt sägs och tros. Då kan det bli framåt, eller borde jag hellre skriva hemåt?
Henrik