Kyrkan och kyrkan

Den 31.12.2007 var vi 5 300 484 finländare. Av dem hörde 81.64% dvs 4.327.313 till kyrkan.

Det har hänt en del sedan min studietids 90+% (ca 93%).

På kyrkomötet sades det att det som samtalet skall fokusera på är kyrkans 4 100 000 medlemmar. Det var en uppskattning av antalet medlemmar, med vilka kyrkor inte har regelbunden kontakt.

Denna grupp är ju i majoritet. Om man tilämpar demokratiska principer kommer man alltså till en ekvation som kan sluta med att de som inte är aktivt med i kyrkan bestämmer över dem som är med. I värsta fall blir följden den att de som är aktivt med inte längre känner sig hemma.

Detta kan ibland hända i kyrkoherdeval. Å ena sidan är det viktigt, ja livsviktigt att kyrkan har förtroende hos dem som inte är så aktivt med, å andra sidan är det viktigt att han har deras förtroende som aktivt är med i församlingen.

Men i NT har vi inte så mycket ”å ena sidan och å andra sidan”. Vi har på den ena sidan eller på den andra sidan.

Det finns bara två slags människor har någon sagt:

– de som var innanför arken och de som var utanför på Noas tid
– de som var visa jungfrur och de som var ovisa jungfrur
– de som är för och de som är emot, sa Jesus
– de som blir upptagna och de som lämnas kvar
– de som står till höger och de som står till vänster på domens dag

En annan sak, som är viktig att betona, är att det inte är vi som skall dela in folk. Och det är också viktigt att varje människa får kallelsen, inbjudan. Den måste framföras personligen.

”En människa kan intet ta, om det inte blir henne givet från himlen”, sa Johannes (Joh. 3:27). Jag tror att det i många fall inte handlar om att avvisa den kristna tron, det är helt enkelt något som man inte fått.

Men varför? Det är en viktig fråga för oss.

”Ingen har lejt oss.”

Men därmed blir frågan om vad samtalet först skall röra sig om på nytt viktigt. Jag menar att det i första hand borde handla om de ca 200 000 (Gud allena vet), om dem som är aktivt med, om dem som tror på Kristus (dessa grupper behöver inte helt sammanfalla).

För skall vi nå 4 300 000 medlemmar måste vi vinna de 200 000 som redan är med.

Så gjorde Jesus, Han som berättade om den gode herden, som lämnar de 99 och söker det ena fåret och som sörjer ett enda får. Vilka procenter hade inte Jesus kunnat hänvisa till – ett får hit eller dit, bäst att inte riskera de 99…

Bilderna går delvis in i varann.

Men NT berättar klart om att det budskap som Jesus förkunnade var anstötligt för många människor, inklusive många av hans lärjungar. Jesus hade anledning att fråga den lilla gruppen: Inte vill väl också ni gå bort? (Joh 6:60-69).

Jesus ändrade inte budskapet så att det inte skulle väcka anstöt. Det var inte anstötligheten i sig som var poängen, utan det var budskapet om att en människa måste omvända sig och tro på Kristus, som var det anstötliga. Hon skall också döpas om hon inte är döpt.

Jag ser en risk här. För att inte äventyra att kyrkan mister sina skattebetalare, mister kyrkan sitt salt och sitt ljus om hon anpassar sig till den oomvända människans värderingar. Då mister hon nämligen också skattebetalarna, på sikt.

Ingen ska nu fatta detta så att jag signalerar utmarsch för dem som inte håller något mått, av människor uppsatt. Nej. Absolut inte. Tvärtom tycker jag att just de som inte tror skall välkomnas av kyrkan. Kyrkan ska bemöda sig om att vara inklusiv.

Två bilder av en kyrka tecknas för mig. Den ena är bilden av en kyrka, vars mål blir att bevara positionerna, att hålla institutionen eller organisationen i gång. Denna kyrka är inte så bekymrad för om 0,5-0,7 % av kyrkans medlemmar lämnar kyrkan varje år. Det kan ske på så många sätt. En präst kan verka år efter år utan resultatsansvar, folket minskar och nås inte och prästen kan klara sig med att skylla på sekulariseringen. Obs! Detta säger jag självkritiskt, inte fingerpekande.

Hur litet nöd har jag inte haft!

Men den andra bilden handlar om en kyrka som ser att kyrkomedlemskapet i sig inte är frälsande. En människa blir frälst bara om hon tror och är döpt. Därför blir missionsuppdraget det primära och kyrkans differentia specifica, det som skiljer kyrkan från alla föreningar och sammanslutningar. Hon vill kalla människor till tro på Kristus, till att följa Honom, till att bevara allt vad Kristus har lär sina apostlar (Matt. 28:18-20).

Den kyrkan vill också ta avstånd från all förnekelse av Guds Ord, för ”inte mot sanningen utan allenast för sanningen förmår vi något”. Att ta avstånd från förnekelsen är inte liktidigt med att ta avstånd från någons tolkning av Ordet. Det är tvärtom att pröva, att be, att studera och att lyda.

Frågan hur vi skall förstå Guds Ord får inte i praktiken bli skulle då Gud ha sagt. Den sistnämnda frågan är inte hermeneutisk (en fråga om bibeltolkning), utan en utsaga av den första liberala teologen.

Det finns säkert också anledning att säga att en del frågor i kyrkan skall behandlas mera internt. Kyrkans ansikte utåt får inte bli käbbel om tolkningar! Därför har jag försökt lägga band på mig själv, också fast jag ibland skulle vilja ropa ut både det ena och det andra. Vi må förtalas och förtrampas, men Guds Ord bär icke bojor ( 2 Tim. 2:9).

Kyrkans ansikte skall vara Kristus. En av de messianska epitet som GT använder är just Messias som Guds ansikte. På detta anspelar Jesus i Joh. 14:9, om detta talar också välsignelsen (Herren vände sitt ansikte till dig), och uttryck som ”hans ansiktes ängel” hos profeten Jesaja.

Det är denna kristocentricitet som samtidigt är att ha Ordet i centrum, som ska prägla kyrkan. Inåt kan vi – och skall vi – samtala om och påtala olika fenomen, avslöja otron, argumentera, reflektera och fundera. Här har vi gott sällskap av de nytestamentliga breven, som innehåller mycket polemik mot falsk lära, mot ett oheligt och slarvigt och världsligt liv.

Sist och slutligen handlar det inte om våra bilder eller kyrkosyner. Det handlar om att Gud bygger sin Kyrka av alla döpta som tror på Kristus och följer Honom.

En viktig fråga blir då: är jag…, är Du, är han, är hon, är de med..?

Henrik