När detta skrivs, vet jag inte annat än att det innebär en ökning av antalet utträdda med 40%, att 40% av dem är kvinnor (som i princip har förhållit sig lojalt till kyrkan), att 50% av dessa är under 30 år. Sannolikt är det så att ca 70% av dem är under 40 år. Detta är – menar jag – något som inte har väckt den oro som den bör väcka inom kyrkan.

Det skall vara en sorg för oss.

Den främsta orsaken är ekonomisk, kyrkoskatten, och den nästviktigaste är att man inte tror på något. Dessa två är tydligt avskilda från andra orsaker. Vi återkommer till dessa i början av året, i fjol var den tredje orsaken "diskrimineringen av kvinnliga präster", kanske är det så i år också. En växande orsak är särkert också en kyrkokritik från andra hållet, kyrkan har tappat sin kristna substans. Låt oss vänta på mera fakta.

Men några tankar har jag.

Den allvarligaste trenden är att unga vuxna lämnar kyrkan, börjande från den månad de fyllt 18 år!

Detta kommer att påverka medlemsskapet radikalare i framtiden. Kyrkan har heller inte särskitl mycket verksamhet som är utformad enligt unga vuxnas behov (tidsmässigt, strukturellt, ledarskapet mm.) Här finns den stora utmaningen.

Men unga vuxnas steg ur kyrkan – med undantag av dem som är missnöjda med kyrkans kristna profil – är också ett tecken på att föräldragenerationen och far/mor/föräldragenerationen inte lyckats föra den kristna tron vidare till sina barn. Även om aftonbönen beds i många, kanske rent av i de flesta, hem, har söndagsskolan mer eller mindre dött. Visserligen har dagklubbar och "vardagskyrkor" och församlingarnas musikskolor mm. övertagit väsentliga delar. Kyrkans barnarbete är ett stort glädjeämne, men det brister före och framför allt efter skriftskolan.

En trend som är tydlig är att detta sammanhänger med kvinnornas sekularisering. Innan någon får hicka vill jag förtydliga mig och hänvisa till den skottske professorn Callum Browns undersökningar när kyrkan i Skottland "rasade samman". Han konstaterade att orsaken var den att kvinnorna inte längre orkade bära hela lasset ensamma. Förutom många andra värderingar och motiv valde de männens själviska och sekulariserade livsvärden, och när kvinnorna inte förde barnen till söndagsskolan eller kyrkan så förde ingen dem. De lärde sig inga psalmer, kanske inte något om den kristna tron egentligen.

Nu skall ingen tro att jag vill beskylla kvinnor för sekulariseringen! Bakom varje sådan situation finns en man, som har svikit. Vi har inte lyckats hitta modeller som kunde förena familjeliv och yrkeskarriär på ett sunt sätt. På det individuella planet har vi säkert många som lyckats med konststycket, men tidens melodi har blivit – på gott och ont – få barn, dagis, yrkeskarriär, litet hemmaliv, försvagade känslomässiga kontakter med bristande social kompetens som följd, mindre bundenhet till familj och traditioner.

Jag påpekar att jag nu talar om trender, inte om antal, inte om hur långt det gått nu. Men en av våra utmaningar är att fråga hur vi vill ha det! Är detta bra? Finns det alternativ, för barnens och familjens och äktenskapets skull? Alternativ som ger individer rätt att andas, där olika personligheter ryms, där både kvinna och man är tillfreds med helhetssiuationen, ett avtal som är ett resultat av överläggningar, inte ett diktat.

Jag tror att vi måste försöka förnya hemmens betydelse.

I tiden ligger starkt en stark betoning på individen på kollektivets bekostnad. Jag tror att tidens stundom narcistiska toner måste flyttas i riktning mot det kollektiva, till instutionerna (de goda): äktenskapet, familjen, församlingen, kyrkan, samhället, världen.

De viktigaste utmaningarna för kyrkan idag och i morgon är:

1. Satsa på att kyrkan blir och förblir kyrka! Kyrkans kallelse är inte att famla allt mellan himmel och jord, utan stöda och hjälpa människan att finna sin Gud och sin nästa.

2. Satsa på de unga! Kyrkan måste på allvar ge förtroenden åt de unga, inte bara skapa verksamhet för de unga, utan verksamhet som planeras, leds och förverkligas av de unga.

3. Jag tror att ännu en mycket stor utmaning är att kunna tradera kristendomen vidare från en äldre generation till de unga-. Kyrkan är inte enbart de ungas kyrka, men också de ungas kyrka. Unga människor behöver få egen tid och eget livsrum. Men de behöver också, både när de vet det och när de inte tror det, den erfarenhet som äldre kristna människor har. Att vi äldre behöver lära oss av de yngre är faktiskt en sanning som är lika sann

Men vägen vidare kan inte handla om avbrott och nollstart. Det måste handla om stafett – det är från denna kategori som Nya testamentets ord om att motta och överlämna traditioner har tagits (t.ex. 1 Kor. 15). Ett vägstycke behöver man springa tillsammans…

Jag tror att det inte först och främst handlar bara om folkkyrkans överlevnad i vårt land.

Det handlar om kristendomens överlevnad. Därför tror jag att det i allt högre grad kommer att kräva ökat samarbete över samfundsgränserna, vilket inte behöver innebära läromässigt kaos, det kan handla om projekt, om samarbetsformer osv.

Så länge vi har möjligheter och kontaktutor genom folkkyrkans möjligheter, så länge dessa kan vara evangeliets tjänare skall det välkomnas. Dock inte så att "avtalets" andra del handlar om att sälja innehållet och utbyta värden..

Än så länge handlar "kyrkan" och "samhället" om samma människor, men bilden förändras hela tiden.

Jag påminner om de uttryck som jag tidigare hänvisat till, den anglikanska kyrkans attenders, fringe, de-churched, non-churched.

De aktiva, de som har endast sporadiska och marginella kontakter, de som lämnat kyrkan och de som aldrig haft kontakt med kyrkan. Idag är över 1 miljon finländare utanför evangelisk-lutherska kyrkan och inte medlemmar i någon annan kristen kyrka.

Det finns massor att göra. Och här behövs allas insats. Jag tror att en stor orsak till brist på trivsel och meningsfyllt medlemsskap är detta att ”ingen har lejt oss”. Människan vill vara subjekt, inte bara objekt. Fram för lekmannaledarskap, för medbestämmande och samverkan!

Motståndet kommer förvisso att bli hårdare. Många finländare vill skaka av sig de sista spåren av kristna traditioner – kristendomen skall ut från skola och samhälle. Och ändå har hela vårt samhället byggt på kristendomens välsignelser, utan att därmed förringa de människors stora insatser som inte är bekännande kristna.

Jag har sett, ”såsom i en spegel", märkväl en antikens otydliga spegel. Förvisso ser många andra klarare. Men jag hoppas denna ofullständiga bild, bara nerskrivet en nyårsafton av en människa vars kunskap och vetande och tänkande är "ett styckverk", kanske ändå kan bli läsaren till eftertanke och framför allt – till välsignelse.

I Jesu namn! Så börjar vår kyrkohandbok det nya året på nyårsdagen.

När bönderna i västra Sverige förr i tiden skulle börja sådden, tog de hatten av sig, och sade "i Jesu namn!" Så kunde sådden börja.

Det är i detta tecken jag vill att sådden skall börja också det nya året!

I Jesu namn! Med Jesus fram!