Den bästa boken om Jesus, som utkommit under den senaste tiden, är nog Benedictus XVI:s bok, som jag tidigare hänvisat till på denna blogg. En av de färskaste är Jonas Gardells bok om Jesus.

Jag har läst Gardells bok, åtminstone nästan hela boken (därtill uppmanad av en TV-redaktör). Jag har också läst andras kommentarer till Gardells bok.

I Sverige har Gardell samlat stora skaror, bl.a i Uppsala domkyrka. Någon har sagt att Gardells bok är hädelse (bl.a. Ulf Ekman, pastor i Livets Ord). Många har med fog kritiserat Gardells bok.

Det som ju är en grundläggande princip är att – vilket Gardell medger – boken bygger på det som andra har skrivit. Flera av det s.k. Jesusseminariets forskare finns på litteraturlistan. Många av grundtankarna känner man igen från John Shelby Spongs böcker. Och det är ju inte så märkvärdigt.

Det som är det mest framträdande draget i Jonas Gardells bok är den selektiva läsning av Nya testamentet som han presterar. Han kan dyka in i detaljer i någon text, sedan spekulerar han i sådant som man inte vet något om (t.ex. om Jesus var tandlös), men framför allt struntar han blankt i många mycket tillförlitliga texter. Gardell tror på uppståndelsen, men inte på Jesu försoningsdöd osv.

Gardell har en fenomenal förmåga att använda ord, det erkännandet vill jag gärna ge.

Jag vågar inte – och vill inte – gå så långt att jag kallar det för hädelse. Det är ju klart att om han säger det han säger mot bättre vetande, så är det nog det. Han ger inte ens på ett mänskligt plan rättvisa åt Jesus, så att Jesus själv skulle få komma till tals (ackompanjerad av teologer som inte tror på äkta Jesusord).

Det är bara det att “en människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen”, som det stod i den gamla översättningen.

Jag tycker att boken bäst kunde beskrivas med ordet brottning. En brottning med Jesus. En brottning med barndomens religiositet. En brottning med sin far.

Jag läste i en av Jonas Gardells texter att han sade om sin far: han var älskad av många, själv älskade han aldrig någon (i ungefärlig återgivning). Detta förklarar mycket.

Om någon säger något mot Människosonen, sade Jesus (Matt. 12:32). Och Jesus fortsätter med att varna för hädelse mot den Helige Ande. Jag tror inte det handlar om vilken person i Gudomen någon talar emot, utan just detta att smäda Anden som vittnat (jfr “så säger den Helige Ande: idag om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”)

Därför skall vi vara försiktiga med våra slutsatser om  var någon står på skalan åsikter eller hädelse. Bara Gud vet.

Men det är nog en ohållbar bild som Gardell tecknar, därtill influerad av många teologer:

Jesus var en judisk lärare, en rabbi, som likt andra lärare lade fram tankar, som sedan lärarens lärjungar memorerade. Det är en variant av den gamla församlingsteologin, som hävdar att kristendomen föddes i urförsamlingen.

Men förenklat sagt: kan man verkligen tro att en (medelmåttig, i någon mening, eller åtminstone ganska menlös) rabbi sagt något som hans tvivlande lärjungar sedan grep tag i, övervann sin rädsla efter Jesu död och utvecklade till en världsreligion, samtidigt som de själva gick martyriet till mötes…

Är det inte mera sannolikt att tro att hemligheten till allt fanns i Jesu person? Att Han hade gjort ett sådant intryck på sina lärjungar, att de trotsade lidanden och motstånd och till slut ansåg att inte ens hot om avrättning kunde möjliggöra en förnekelse? Och att de bemödade sig om att anteckna och tradera (föra vidare) hans ord.

Allt talar ju för detta. Nya testamentets texter är ju verkligen genomforskade, undersökta, jämförda med annat historiskt material osv.

“Det var icke några slugt uttänkta fabler…” (ett ögonvittne).

Den bästa boken om Jesus är nog Bibeln.

Övertygande. Trovärdig. Oslagbar.

Epilog: kanske någon i sitt stilla sinne tänker “cirkelresonemang”. Men är det så?
Det bästa svaret får den som läser den Boken.

Boken om Jesus.

Jag skriver ner några tankar, tankar som jag vill utveckla och komplettera senare. Men i alla fall något.

Inte diktera, men argumentera!

Den kristna förkunnelsen av Guds Ord är oersättlig, men kyrkan måste i mycket högre grad vara samtalande, inte dikterande, men nog argumenterande. Och kyrkan måste kunna lyssna, både till Gud och till människor.

Utmaningen blir hur dessa grupper ska kunna leva tillsammans i samma kyrka.

Vi har alltså ett både – och, inte ett antingen–eller.
Jag tror att alla realistiska lösningar ska gå ut på att se till att båda grupperna har rum i kyrkan, och att det finns frågor som vi måste lösa tillsammans för att det skall lyckas. Vill vi, så kan vi. Vill vi inte, så kan vi inte.

En arbetsgrupp som har tillsatts av biskopsmötet har nyligen publicerat sitt betänkande. Den föreslår att biskopsmötet skall ge pastorala råd för de situationer när personer av samma kön ber om välsignelse av sitt förhållande. Mot bakgrunden av det beslut som igår fattades av Sveriges riksdag, vet vi att situationen kan komma att förändras också här, kanske mycket snart. Det kommer att handla om en könsneutral äktenskapslag.

Inför alla dessa frågor konstaterar jag att enligt Bibeln är det alltid Gud som är välsignelsens subjekt. Våra formulär i handboken är principiellt uppbyggda så att de börjar med att man ur Bibeln läser en text som talar om det som skall vara föremål för välsignelsen, ett bud, en befallning om att välsigna, eller ett löfte om välsignelse. Sedan välsignar prästen eller någon lekman, men prästen eller lekmannen är bara en tjänare. Det är Gud som välsignar. Om Han inte välsignar, blir det ingen välsignelse.

När det gäller välsignelse av ett registrerat parförhållande är Bibeln fullkomligt entydig. Såväl i Gamla testamentet som i Nya testamentet är utlevd homosexualitet (homoerotik) något som Bibeln tar avstånd från. Däremot kan jag inte se att en homosexuell läggning i sig är något som problematiseras. Homoerotik är inte det enda som Bibeln tar avstånd från. Mycket mera sägs om olika former av den heterosexuella människans synder: otukt, äktenskapsbrott, oren begärelse osv.

Detta är något som kyrkan måste hålla fast vid. Guds Ord kan inte ifrågasättas. Men varje människa skall bemötas med barmhärtighet, förståelse och respekt. Jag är inte homofob. Jag har goda homosexuella vänner. Men bibelorden står där, oberoende av vad vi tänker om dem.

Se hur de kristna…

“Se hur de kristna älskar varandra”, sade man en gång när den kristna kyrkan var ung.
Vad skall man skriva idag? Är det så som människor upplever kyrkan?

Jag tror att det ännu är möjligt – om och när Kristus får gripa oss. Kan Borgå stift bli ett föredöme i att visa på en försonad mångfald? Det är åtminstone en viktig utmaning för oss idag. Det går inte att tvinga fram någon enhet. Den måste födas och få växa fram. Enheten kan bara födas och växa på sanningens grund – kärleken har sin glädje i sanningen!

“Ditt Ord är sanning.” Joh. 17:17

Här står jag, Gud hjälpe mig – och alla andra!

Henrik

Kanske några ögon öppnas nu?

Henrik

Avdop är en ny fluga i England (och även här) där människor får ett certifikat på att de annullerar sitt dop. Åtminstone 100 000 certifikat har utfärdats, enligt uppgift.

Nu är det bara så att “sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.”

Och både om omdopet och avdopet gäller detta:

Vi kan avfalla, vi kan vända Gud ryggen, men vi kan inte upphäva Guds löften! Därför behöver vi varken omdop eller avdop. Guds löften gäller, också den son eller dotter som ute på rymmen inser att “det var bättre hemma hos Far” och vänder hem.

Tidningen Dagen berättar att en del ledamöter sade detta är en sorgens dag.

Andra sade: detta är en glädjens dag.

Det var en dag med kärlekscitat av Nils Ferlin och t.o.m. läsning ur Höga Visan (Sångernas Sång). Efter omröstningen följde ett långt jubel, både från salen och från läktaren.

Intressantare för mig än frågan vad ska man tänka är frågan vad tänker Gud?

Det är den avgörande frågan.