Biskopsvalet 2009 – vad ser du?
Jag ställer mig till förfogande i biskopsvalet 2009. Det har varit ett mycket svårt beslut, men jag gör det av den enkla anledningen att jag blivit kallad. Eller egentligen tre gånger kallad. Jag har försökt avvisa eller åtminstone föreslå bordläggning och mera tid att se över alternativ.
Men jag har “röstats omkull”. Jag har fått möta en stor målmedvetenhet, man har vädjat till mig från olika håll. Dessa uttryck för förtroende kan jag inte avvisa. Valet får sedan visa hur stort eller litet stödet är.
Jag skriver ner några tankar, tankar som jag vill utveckla och komplettera senare. Men i alla fall något.
VAD SER DU?
Det viktigaste
Evangeliet, den goda nyheten om Jesus, måste vara vår första och största prioritet.
Betecknande för vår tid är att de områden och länder, som tidigare varit kristna, såsom t.ex. Europa, eller Finland, avkristnas, medan evangeliet vinner terräng i Asien, Afrika och Sydamerika.
Vi har ofta varit upptagna av fel frågor. Vi måste vara upptagna av att sprida evangeliet. Vi är kallade att vara missionärer, också i vårt eget land, inte andliga turister eller åskådare. Evangeliet måste också levas ut, omsättas i kärlekens gärningar. Det är därför kyrkan finns.
Inte diktera, men argumentera!
Den kristna förkunnelsen av Guds Ord är oersättlig, men kyrkan måste i mycket högre grad vara samtalande, inte dikterande, men nog argumenterande. Och kyrkan måste kunna lyssna, både till Gud och till människor.
Större mångfald och öppenhet
Om vi vill hålla ihop vår kyrka måste vi acceptera en större mångfald inom kyrkan, både när det gäller församlingstillhörighet och när det gäller utformning och stil i gemenskaper och grupper.
Kyrkan upplevs ofta byråkratisk och stel. Vi behöver vara öppna också för nya lösningar i tillägg till parokialprincipen (församlingstillhörigheten baserad på det område där man bor). Också andra gemenskaper, celler och grupper skall vi välkomna. Lekmännens roll ska vara central. Särskilt ska vi nu satsa på unga ledare.
Man kommer ingen vart med “kadaverdisciplin”, genom att befalla och förutsätta. I Nya testamentet heter det: “om någon vill”… I den andan tycker jag att man skall bygga kyrkan och det andliga arbetet.
Alla som vill förkunna att Jesus är den största nyheten i hela världen, behövs. Ge livsrum, ge rum för mångfalden!
Den svåra ämbetsfrågan
Biskoparna och representanter för de inomkyrkliga väckelserörelserna konstaterade i ett gemensamt uttalande för några veckor sedan att “vi erkänner att det i vår kyrka finns medlemmar, som inte på grund av sin övertygelse anser att beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor var rätt och vi hoppas att också de som har denna övertygelse skall kunna uppleva kyrkan som sin.” Detta är ju sagt mot den bakgrunden att det finns ett beslut som fattats i laga ordning av kyrkomötet 1986, och som resulterat i vigningar av kvinnliga präster från och med år 1988.
Vi har en svår ekvation att lösa.
Faktum nr 1: Vi har kvinnliga präster och kommer att ha.
Faktum nr 2: Vi har präster och lekmän i dagens kyrka som inte anser att detta beslut är teologiskt rätt.
Utmaningen blir hur dessa grupper ska kunna leva tillsammans i samma kyrka.
Vi har alltså ett både – och, inte ett antingen–eller.
Jag tror att alla realistiska lösningar ska gå ut på att se till att båda grupperna har rum i kyrkan, och att det finns frågor som vi måste lösa tillsammans för att det skall lyckas. Vill vi, så kan vi. Vill vi inte, så kan vi inte.
Jag kan helt instämma i vad teol. dr Bo Brander säger:
–”Det finns många goda underbara kvinnor [i Svenska kyrkan] som är eller ska bli präster. Vi ser olika i en fråga. Då tycker jag att vi var för sig kan utöva våra ämbeten i frid, tala väl om varandra, samverka i allt som inte ger samvetsnöd, och hjälpa varandra i omsorg och kärlek.”
När jag ställer upp, gör jag det med en uttalad vilja att alla parter ska ha det bra, få livsrum. Vi ska sluta gräla och sälja varann “på marknaden” och bli upptagna av och engagerade i vår egentliga upppgift.
Viktigare än “att städa andras trappor” är att själv gå in för huvuduppgiften: att samla till Kristus, att inbjuda till kristen gemenskap, att stå vid människors sida i vardagens mångahanda.
Guds välsignelse
En arbetsgrupp som har tillsatts av biskopsmötet har nyligen publicerat sitt betänkande. Den föreslår att biskopsmötet skall ge pastorala råd för de situationer när personer av samma kön ber om välsignelse av sitt förhållande. Mot bakgrunden av det beslut som igår fattades av Sveriges riksdag, vet vi att situationen kan komma att förändras också här, kanske mycket snart. Det kommer att handla om en könsneutral äktenskapslag.
Inför alla dessa frågor konstaterar jag att enligt Bibeln är det alltid Gud som är välsignelsens subjekt. Våra formulär i handboken är principiellt uppbyggda så att de börjar med att man ur Bibeln läser en text som talar om det som skall vara föremål för välsignelsen, ett bud, en befallning om att välsigna, eller ett löfte om välsignelse. Sedan välsignar prästen eller någon lekman, men prästen eller lekmannen är bara en tjänare. Det är Gud som välsignar. Om Han inte välsignar, blir det ingen välsignelse.
När det gäller välsignelse av ett registrerat parförhållande är Bibeln fullkomligt entydig. Såväl i Gamla testamentet som i Nya testamentet är utlevd homosexualitet (homoerotik) något som Bibeln tar avstånd från. Däremot kan jag inte se att en homosexuell läggning i sig är något som problematiseras. Homoerotik är inte det enda som Bibeln tar avstånd från. Mycket mera sägs om olika former av den heterosexuella människans synder: otukt, äktenskapsbrott, oren begärelse osv.
Detta är något som kyrkan måste hålla fast vid. Guds Ord kan inte ifrågasättas. Men varje människa skall bemötas med barmhärtighet, förståelse och respekt. Jag är inte homofob. Jag har goda homosexuella vänner. Men bibelorden står där, oberoende av vad vi tänker om dem.
Jag tror däremot att man kan och skall be för och med alla människor. Och det vill jag gärna göra. Men förbön är inte detsamma som legitimation. Bönen kan aldrig legitimera det som Bibeln kallar synd, men bönen kan ge kraft att bryta med synden.
Den kristna församlingen – ett hem och ett sjukhus
Till ett hem får man komma sådan man är. Glad eller ledsen, fascinerad eller besviken, stark eller svag, hel eller sönder. Så skall det vara i kyrkan. Den kristna gemenskapen skall vara inklusiv, öppen och välkomnande.
Jag tror att församlingen och dess gudstjänstgemenskap skall vara ett andligt hem. Men också en specialudstjänst eller en samtalsgrupp, en cell, en väckelserörelse, en husförsamling eller något annat kan i praktiken bli ett viktigt andligt hem. En plats där man får kraft för uppdraget, tjänsten i vardagen.
Se hur de kristna…
“Se hur de kristna älskar varandra”, sade man en gång när den kristna kyrkan var ung.
Vad skall man skriva idag? Är det så som människor upplever kyrkan?
Jag tror att det ännu är möjligt – om och när Kristus får gripa oss. Kan Borgå stift bli ett föredöme i att visa på en försonad mångfald? Det är åtminstone en viktig utmaning för oss idag. Det går inte att tvinga fram någon enhet. Den måste födas och få växa fram. Enheten kan bara födas och växa på sanningens grund – kärleken har sin glädje i sanningen!
“Ditt Ord är sanning.” Joh. 17:17
Här står jag, Gud hjälpe mig – och alla andra!
Henrik
Namn: Henrik Perret