Min morfar berättade någon gång om en lots, som skulle lotsa ett passagerarfartyg i en farlig och lömsk farled.

Någon frågade honom: känner ni till alla grund här?

– Nej, svarade lotsen, inte på långt när.

– Men hur vågar Ni då ta ansvar för så många passagerare?

– Jag känner farleden!

Jag har tänkt på den gamla berättelsen. Att navigera idag är en annan sak än då. Nu har man tillgång till fina sjökort, till avancerade instrument osv. Men förr var det en annan sak.

Ett sjökort måste vara tillförlitligt. Så också i teologiska vatten. Därför måste man tala om frågor, om undervattensgrund och lömska hinder, som kan leda till katastrof. Idag vill många sälja ”sjökort”, där inte tråkiga grund och undervattenshinder är utmärkta.

Det kan vara ödesdigert.

Men poängen är nog framför allt att veta var det inte finns grynnor. Att känna farleden.

Teologiskt sett innebär det att frälsningsfrågan alltid är huvudfrågan, som sysselsätter oss mest. Men till en herdes kallelse hör också att känna till farliga grund, som kan äventyra en trygg färd.

Det finns i vår tid många, kanske rentav en växande skara, som tycker att man borde tiga om frågor där vi ser olika. Oenigheten ökar hela tiden, så småningom lär det inte finnas så mycket att tala om.

Man ska inte fixera blicken på grynnorna, men man skall vara medveten om dem.

Men blicken ska fästas på Jesus, på trons hövding och fullkomnare, som det hette i den gamla kyrkobibeln. Han är livets verkliga Lots, som kan leda oss hela vägen till hemhamnen.

Henrik