När jag har följt med diskussionerna i brännande aktuella kyrkliga frågor, kommer jag mer och mer till att det kaos som nu råder beror på att vi saknar instrument som kan övertyga.
Med det menar jag inte att argument inte finns. Tvärtom.
Litet tillspetsat kunde man säga att diskussionerna ofta blir ett ställningskrig, där de olika parterna konsulterar teologer och väljer dem som har samma åsikt.
”Han är en bra karl, för han har samma åsikter som jag.”
Jag menar att man inte kan läsa in vad som helst i Bibeln. Man kan inte säga att vi är oense i alla frågor – detta kan vara läget för stunden – utan man måste gå vidare i en seriös argumentation.
Jag riktar kritiken också mot mig själv – och mot mina meningsfränder. Vi är, åtminstone jag, säkert ofta för lata att tränga in i de djupare frågeställningarna.
När jag var yngre, kommer jag ihåg att det ibland sades om någon präst eller teolog att ”han är liberal”. Det räckte alltför ofta, även om jag inte visste vad han tänkte i någon enda fråga. Tilläggas bör dock att detta ”innespråk” nog kunde träffa rätt. För när jag tog reda på vad personen i fråga stod för, var nog den intuitiva uppfattningen ofta, men inte alltid, riktig.
Men detta befriar inte mig. Man är moraliskt skyldig att lyssna, läsa, tänka och försöka förstå.
Samtidigt uttrycker jag min förtvivlan över att vi har en så ynklig teologi inom vår kyrka. Den kritiken gäller nog en stor del av den lutherska kristenheten. På Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Helsingfors år 1963 (var det visst?) kunde de lutherska kyrkorna inte enas om rättfärdiggörelsen genom tron!
Då är det inte längre fel bara på teologerna, det är fel på instrumentet.
Vi behöver en seriös teologi, en exegetik som hjälper oss att läsa och utläsa vad som faktiskt står i vår text, inte inläsningar av olika modeföreteelser i tiden, såsom feminism, positivism, postmodernism, patriarkalism eller något annat.
Och kyrkan skall kunna säga: så säger HERREN. Tappar vi den grundtonen, har vi alls ingenting att säga dagens människa.
Henrik