Ny tid

Idag (egentligen ”igår” när detta publiceras)  har Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fått en ny ärkebiskop. Kari Mäkinen heter han, kanske de flesta vet det vid det här laget.

Ärkebiskop Jukka Paarma har fått tilläggstiteln emeritus.

De senaste åren har stora förändringar skett i biskopskollegiet. Jorma Laulaja, Voitto Huotari, Juha Pihkala, Gustav Björkstrand, Jukka Paarma och snart Eero Huovinen har avgått med pension, eller skall göra det i en snar framtid (Huovinen). Så småningom står Mikko Heikka (Esbo) i turen. Och sen kanske Wille Riekkinen, om vi talar om en period på några år till. (Jag reflekterar inte över om ordningen är helt kronologisk här i detta sammanhang.)

Var och en kan räkna och förstår ju att de flesta av kyrkans biskopar pensioneras under en tidsperiod på några år.

I morgon väljs den nya biskopen i Helsingfors stift.

Det är inte bara det att namnen förändras. Det finns många och viktiga uppgifter för pensionerade biskopar och präster, och alla andra med för den delen.

Men en större förändring än namnbyten är nu på gång. Teologiskt har nog kyrkan liberaliserats. Man ska vara försiktig med etiketter, men ordet ”liberal” är ett ord som använts av flera nu nämnda. Det uppfattas ju som ett hedersord i vår tid.

Jag tror alltså att kyrkan nu går in i en ny tid. Någon har pessimistiskt lanserat uttrycket ”värisuora”, att en annan åsiktsgrupp än förr har fått de flesta viktiga mandat, medan mera konservativa kristna har blivit allt mera marginaliserade.

Nu tror jag den närmaste tiden kan bli mycket avgörande för vår kyrkas fortsatta utveckling. Tiden får utvisa om denna teologi, som nu har starka förespråkare bland biskoparna, kommer att bli kyrkan till liv.

Ingen kan förneka att såväl ärkebiskopen som de andra biskoparna står inför enormt stora utmaningar. Ingen vill väl heller påstå att biskoparna ensamma skall dra lasset. Men biskoparnas linjeval kan bli mycket avgörande för hur det blir inom kyrkan.

Till exempel om unga män med väckelsekristen trosuppfattning börjar studera teologi, och om de får verka som präster inom vår kyrka. Det är ingen liten fråga. För den frågan gäller inte bara enskilda präster. Den gäller också alla de församlingsbor, som hoppas och ber att just sådana ska komma som präster till deras församlingar. Dessa församlingsmedlemmar kan vara flera än många tror.

Alternativen kan vara att engagera sig på annat håll. Inom någon väckelseorganisation, inom andra rörelser inom kyrkan, eller andra lösningar – gamla och kanske nya.

Detta kan leda till att kyrkan – sådan vi upplever den idag – blir ett minne blott, eller åtminstone drabbas av stora förändringar. Sviktande medlemsantal, allt flera skriver ut sig på grund av bristande intresse för den kristna tron, eller annan medlemsflykt, som i allt högre grad kan gälla församlingarnas troende medlemmar.

Jag tror inte att kyrkan är särskilt lockande om man år efter år frågar dem som inte är intresserade av den kristna tron hur de vill att kyrkan skall vara.

Kyrkan engagerar människor, om kyrkan frågar sin Herre vad Han vill att den skall vara, vad Han vill att den ska säga så att det blir oss alla till välsignelse och glädje.

Nu börjar en ny tid. Förändringar i biskopskollegiet är bara en liten bit i de stora sammanhangen. Det finns mycket i tiden som ingen biskop beställt, eller kan förändra. Enhetskulturens tid är förbi, det postmoderna samhället är här, och med den den postkristna kulturen.

Det innebär risker, dystra prognoser och oro, men också många möjligheter. Guds möjligheter.

Många tänker på kyrkan som den toppstyrda kyrkan, också jag har här noterat kyrkans biskopar och den betydelse de kan ha för kyrkan som helhet.

Men jag tror att det viktigaste svaret ligger i vad som sker nerifrån. Det är där kyrkans ödesfråga avgörs. Vad kyrkans medlemmar tror och tänker. Vad de tänker göra, vad de hoppas.

Och om de ber. Om Du – och jag – ber och är och gör.

Det är det som gäller.

Henrik

3 tankar på “Ny tid”

  1. Hej Henrik!

    Jag tycker det är bra att du lyfter fram också det att det är just församlingsbornas problem att de inte får präster – eller att de inte får de präster de vill ha.

    Mycket fokuseras det på att det är prästernas problem (då konservativa präster avstängs från sina tjänster) och studerandes problem (då de[vi] inte kan bli prästvigda) men argumentens tyngd försvinner ju om det inte är det aktiva kyrkfolkets problem – vilket jag starkt tror att det är. Tyvärr syns det så dåligt.

    Mvh Otto

  2. ”Tiden får utvisa om denna teologi, som nu har starka förespråkare bland biskoparna, kommer att bli kyrkan till liv.”

    Nåja, där var du nog väldigt snäll! 🙂 Detta inte sagt som någon kritik – snarare som ett konstaterande. Men jag menar nog att vi VET hur det förhåller sig med den saken.

    När det gäller rubriken tror jag att du har fullständigt rätt. Det är fråga om en ny tid – och jag tror/fruktar att den nya tiden handlar om något så väldigt mycket större än några biskopar eller t.o.m. om vår kyrka. Det kan ju hända att jag inte ser hela bilden (det gör jag naturligtvis inte), eller att jag ser allt i olika nyanser (!) av svart, men jag misstänker nog att den nya tiden har att göra med ljusstakens placering…

    Tack för en (igen!) god text!

  3. Du, Kristian har förstått mig rätt. Vi vet, men hoppas att också somliga andra förstår att det inte är dem vi kritiserar, utan deras teologi.

    Och det är klart att något nu måste ske, idag väljs biskop i Helsingfors, får se var vi står sen..

    Vi ska verka nu frimodigt, och be om en genomgripande Andens förnyelse. Att kyrkan igen börjar älska Ordet, och fråga – inte sin samtid – utan sin Herre vad Han vill att kyrkan ska stå för, säga och bekänna, i ord och gärningar.

    I en rapport från ett internationellt möte i Japan, där Stefan Gustavsson redogjorde för de europeiska kyrkornas situation, ledde detta till att de afrikanska och asiatiska deltagarna spontant började gråta (!). Man kallade fram alla europeiska delegater och bad för dem…

    De kristna i Asien och Asien förstår hur allvarligt läget är, när man kan ta allt i sina egna händer och vrida och vända på det enligt tidsandans önskemål!

    Men till sist ska jag också betona att ALLT och ÖVERALLT är inte så; den finns bedjande bekännare och det är vårt glädjeämne när vi ska försöka vara mera aktiva och frimodiga i Jesu namn än vi varit! Tiden kan vara kort.

    Med Jesus fram!

    Henrik Perret

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.