Idag (egentligen ”igår” när detta publiceras)  har Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fått en ny ärkebiskop. Kari Mäkinen heter han, kanske de flesta vet det vid det här laget.

Ärkebiskop Jukka Paarma har fått tilläggstiteln emeritus.

De senaste åren har stora förändringar skett i biskopskollegiet. Jorma Laulaja, Voitto Huotari, Juha Pihkala, Gustav Björkstrand, Jukka Paarma och snart Eero Huovinen har avgått med pension, eller skall göra det i en snar framtid (Huovinen). Så småningom står Mikko Heikka (Esbo) i turen. Och sen kanske Wille Riekkinen, om vi talar om en period på några år till. (Jag reflekterar inte över om ordningen är helt kronologisk här i detta sammanhang.)

Var och en kan räkna och förstår ju att de flesta av kyrkans biskopar pensioneras under en tidsperiod på några år.

I morgon väljs den nya biskopen i Helsingfors stift.

Det är inte bara det att namnen förändras. Det finns många och viktiga uppgifter för pensionerade biskopar och präster, och alla andra med för den delen.

Men en större förändring än namnbyten är nu på gång. Teologiskt har nog kyrkan liberaliserats. Man ska vara försiktig med etiketter, men ordet ”liberal” är ett ord som använts av flera nu nämnda. Det uppfattas ju som ett hedersord i vår tid.

Jag tror alltså att kyrkan nu går in i en ny tid. Någon har pessimistiskt lanserat uttrycket ”värisuora”, att en annan åsiktsgrupp än förr har fått de flesta viktiga mandat, medan mera konservativa kristna har blivit allt mera marginaliserade.

Nu tror jag den närmaste tiden kan bli mycket avgörande för vår kyrkas fortsatta utveckling. Tiden får utvisa om denna teologi, som nu har starka förespråkare bland biskoparna, kommer att bli kyrkan till liv.

Ingen kan förneka att såväl ärkebiskopen som de andra biskoparna står inför enormt stora utmaningar. Ingen vill väl heller påstå att biskoparna ensamma skall dra lasset. Men biskoparnas linjeval kan bli mycket avgörande för hur det blir inom kyrkan.

Till exempel om unga män med väckelsekristen trosuppfattning börjar studera teologi, och om de får verka som präster inom vår kyrka. Det är ingen liten fråga. För den frågan gäller inte bara enskilda präster. Den gäller också alla de församlingsbor, som hoppas och ber att just sådana ska komma som präster till deras församlingar. Dessa församlingsmedlemmar kan vara flera än många tror.

Alternativen kan vara att engagera sig på annat håll. Inom någon väckelseorganisation, inom andra rörelser inom kyrkan, eller andra lösningar – gamla och kanske nya.

Detta kan leda till att kyrkan – sådan vi upplever den idag – blir ett minne blott, eller åtminstone drabbas av stora förändringar. Sviktande medlemsantal, allt flera skriver ut sig på grund av bristande intresse för den kristna tron, eller annan medlemsflykt, som i allt högre grad kan gälla församlingarnas troende medlemmar.

Jag tror inte att kyrkan är särskilt lockande om man år efter år frågar dem som inte är intresserade av den kristna tron hur de vill att kyrkan skall vara.

Kyrkan engagerar människor, om kyrkan frågar sin Herre vad Han vill att den skall vara, vad Han vill att den ska säga så att det blir oss alla till välsignelse och glädje.

Nu börjar en ny tid. Förändringar i biskopskollegiet är bara en liten bit i de stora sammanhangen. Det finns mycket i tiden som ingen biskop beställt, eller kan förändra. Enhetskulturens tid är förbi, det postmoderna samhället är här, och med den den postkristna kulturen.

Det innebär risker, dystra prognoser och oro, men också många möjligheter. Guds möjligheter.

Många tänker på kyrkan som den toppstyrda kyrkan, också jag har här noterat kyrkans biskopar och den betydelse de kan ha för kyrkan som helhet.

Men jag tror att det viktigaste svaret ligger i vad som sker nerifrån. Det är där kyrkans ödesfråga avgörs. Vad kyrkans medlemmar tror och tänker. Vad de tänker göra, vad de hoppas.

Och om de ber. Om Du – och jag – ber och är och gör.

Det är det som gäller.

Henrik