Den förste mohikanen

Förr – någon gång – läste jag om den siste mohikanen, indianen, ni vet. Häromdan föll min blick på indianreservaten i USA, som ju är många hundra till antalet, låt vara att de flesta är mycket små.


Och då kom jag att tänka på det som en av mina finska kolleger i kyrkomötet brukar tala om. Han har nämligen talat om vikten av att upprätta reservat. Med det menar han kyrkor och församlingar där man frimodigt får utöva sin tro, också om man råkar vara av den mera gammaltroende sorten.


Jag träffade nyligen en dansk präst, som berättade om den frihet som trots allt råder inom den danska folkkyrkan. Där finns sedan Grundtvig en stor förståelse för olika modeller, och också en frihet för övertygelser och handlingsprogram. För mig blev det tydligt att vår kyrka kanske är den mest strikta, här talar man mycket om ordning och paragrafer. Här betonas att alla måste handla lika.


Det passar i folklynnet, kanske.


Men egentligen har min finske vän och bror ganska intressanta synpunkter. I stället för att käbbla och röstas ut av den ena eller andra gruppen skulle det vara mycket mera konstruktivt för alla parter att ha evangelikala oaser (som min danske prästbroder kallade det) eller bekännelsetrogna reservat, som min finske vän talade om.

Poängen är att ingen orkar leva i ständiga konflikter, det befrämjar inte den kristna tron.


Så varför inte tänka på evangelikala oaser eller ”reservat” inom kyrkan?

Jag hör omedelbart protester: samma regler för alla, inga avvikelser kan tolereras (beroende på, ser du, nog från trosbekännelse och sånt, men inte från arbetsrättsliga och samarbetsrättsliga principer).

Men skulle det inte vara en bättre väg – att försöka få sprida den kristna tron enligt sin övertygelse! Så skulle människor få komma eller gå som de vill, engagera sig och backa upp verksamheten – eller söka sig till någon annan gemenskap. Det skulle ju inte ens behöva handla om olika kyrkobyggnader.


Någon väg ut ur den självupptagna debatten om ”de andra” måste vi alla försöka finna.

Om det alltså, vilket vi tror, är viktigast att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, varför inte låta alla få försöka? Utan att vara så snabb med olika villkor annat än kyrkolagens och kyrkoordningens första paragraf – om man nu ska tala om paragrafer – som vill slå fast att kyrkan i all sin verksamhet och allt liv vill bygga på Bibelns och bekännelsens grund.


Men verksamheten måste, för att lyckas, vara något annat än kverulans. I stället för att ta sig rollen som ”den siste mohikanen”, kanske man borde söka ”den förste mohikanen”, den som skulle peka på vägar vidare, vägar, som skulle inspirera och engagera.


Henrik

4 tankar på “Den förste mohikanen”

  1. Skriv inte reservat, skriv fristäder i stället. Reservatet är en plats för en utdöende kultur, fristaden kan vara en trotsig början till något nytt!

  2. Det är bara det att han (min finske vän) faktiskt talade om ”reservat”. Därför använde jag det ordet. Dessutom använde jag ordet ”oas”. Men mohikaner passar på ngt sätt ihop med reservat och så som jag förstår ordet behöver det inte ange ngn prognos, utan att man inte vill acceptera den omkring varande verklighetens nymodigheter (av vilka slag de vara må) utan vill bevara det man anser vara det genuina.
    Men alla ord är begränsade och uttrycker ju inte alla dimensioner.

    Hälsn Henrik

  3. Hej. Jag tror även på detta med kyrkliga reservat/fristäder. Gudstjänstgemenskaper, församlingar, grupper i folkkyrkoförsamlingar
    som firar gudstjänst.
    Jan N

  4. Där slog du spiken på huvudet, Henrik. Jag tror att många av de som fjärmat sig från ”folkkyrkan” skulle söka sig tillbaka om någon typ av reservat/fristad/oas, eller vad man nu vill kalla det, skulle förverkligas. Där det äkta genuina evangeliet predikas, utan alla de kritiska tolkningarna, och tillsammans med kärlek och omsorg om människorna kan inget annat än dra människorna till sig.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.