Jag kan inte tro det

Idag kablas nyheten ut att Stockholms nya biskop heter Eva Brunne. Det är inte i och för sig oväntat att en annan kvinna väljs till biskop i Stockholms stift efter Caroline Krook.

Men Brunne är den första öppet lesbiska biskop, som dessutom lever samman med en annan präst.

Det är kanske inte politiskt korrekt att nämna detta. Ändå nämner t.ex. MTV:s nyhetssida det, och uppenbart också därför att man förstår att det inte låter sig förenas med vad som traditionellt betecknas som kristen trosuppfattning. Jag tror nog att “vanliga människor” någonstans i sitt innersta inser att detta inte kan vara ett rätt kristet spår, oberoende vilka rättigheter lagstiftningen ger.

Ringer ingen klocka i kristna människors öron ens nu, är det beklämmande. Någonstans måste gränsen dras.
Det skall tilläggas att det inte alls är bättre ställt med den manliga biskop i USA – Gene Robinson – som lever samman med en man.

Man frågar sig:

Vad säger Bibeln? Säger Bibeln överhuvudtaget något?
Ger Bibeln någon som helst vägledning åt kyrkorna idag, och i så fall vilken?

Och om vi “inte kan basera våra ställningstaganden på bibelord”, vilket har sagts, hur kan vi som kristen kyrka förkunna syndernas förlåtelse? Den förkunnelsen måste basera sig på Bibelns ord.

Inte för att jag sätter likhetstecken mellan människors livsinriktningar och syndernas förlåtelse, vilket nog alla torde förstå.

Men det finns två fullständigt olika bibelsyner – som inom sig rymmer tolkningar och förståelser, men som aldrig låter sig förenas eller konsolideras.

Den ena synen är så säger HERREN.
Den andra synen är skulle då Gud ha sagt?

Varje kristen människa och varje kyrka måste välja mellan dessa synsätt. Efter det valet kommer frågan vad har Gud sagt? Men grundprincipen för varje tolkning av en bibeltext, måste vara en förståelse i linje med vad som är sagt, eller en tolkning, som visar att ett bud eller ett ord inte längre är relevant, att texten själv, eller dess villkor upphäver en bestämd förståelse.

Inget ord i Bibeln kan tolkas så att Gud säger nej, men menar ja.

Att “Gud hatar synden, men älskar syndaren” är däremot en paradox som Bibeln tydligt vittnar om.

I ett historiskt – t.o.m. ett närhistoriskt – perspektiv skulle en nyhet av detta slag för – låt oss säga bara 20-30 år sedan – ha klassats som det grövsta förtal. Det var så orimligt att det inte kunde tänkas. Man skulle beskylla någon för något fullkomligt otänkbart.

Idag är det verklighet. Jag kan inte tro det. Men så är det.

Jag har ingen som helst lust att huta åt enskilda medmänniskor. Men detta är ett problem som inte bara – och i synnerhet här – gäller enskilda människor, utan kyrkan och kyrkor.

I urkyrkan resulterade uppgörelsen (Apg. 5) i att “stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.”

Det är när man konfronteras med sådana frågor som Guds ljus faller över ens egen själ.
Hur är det med dig?
Jag måste erkänna att jag har betydligt större problem än det ovan beskrivna på betydligt närmare håll. Det handlar om hur jag har förvaltat mitt liv som kristen och präst. Det är alltid där det skall börja och sluta.

Så var det för Paulus också. Han betecknade sig som den “störste bland syndare”. (1 Tim. 1:15). Grundtexten använder ordet “protos”, som betyder “den förste” eller den främste. Vulgata säger primus ego sum. Jag är primus (den förste) bland syndare! Men han säger något mera: Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste.

Det är bättringens väg, omvändelsens väg, som är den enda vägen till välsignelse.

Henrik

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.