Svaghet och styrka
Eirik Hornborg, känd finländsk historiker och politiker, skriver några både välformulerade och tänkvärda ord om kyrkan under 300-talet.
“Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunde frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv. Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna gjöts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i “kristen” dräkt.
Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän. Den ursprungligen motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera.
Och likväl levde något av den kristna etikens kraft och höghet. Uppfattningen av människorna blev en annan. Inför Gud voro alla lika, och var någon förmer, så var det den fattige och olycklige i sin ödmjukhet, icke den rike och lycklige i sin stolthet. Om också detta betraktelsesätt oftast var teoretiskt, så var det likväl i princip erkänt. Kristendomen bidrog till att utplåna det forna slaveriet och gjorde sannolikt slut på gladiatorstriderna.
Vården av nödställda och sjuka övertogs av kyrkan, och mitt i tidens barbari och hårdhet spirade en kärleksverksamhet upp, som höll humanitetens idé vid liv under de vildaste tidevarv. Med alla sina skröpligheter den makt, som främst företrädde kulturen under de mörka århundraden, som följde efter det romerska rikets sönderfall.” (Eirik Hornborg, Världshistorien I, Gamla tiden, s. 299-300).
Jag citerar Hornborg därför att jag tycker att hans ord bitvis är smått profetiska. Han tecknar bilden av kyrkans situation då, som samtidigt blottar kyrkans kamp i tiden, och idag.
Man kan formulera sig annorlunda, men Hornborg fångar skarpt problemet för kyrkan: ju starkare kyrkan är i världen, desto svagare är kyrkan andligt.
Detta är angeläget och gäller oss alla. Att bli “starkare i Herren och hans väldiga kraft” (Ef. 6:10) kan handla om att acceptera svaghet och förödmjukelse.
“När jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor. 12:10
Det gäller både kyrkan och oss kristna som individer.
Henrik
P.S. Rubriken hade fallit bort, tillagd 12.5.
Namn: Henrik Perret