Inför Stilla veckan fick den nuvarande biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, tillfälle att nå ut till Nya Wermlandstidningens läsekrets och genom internet bortom den. Det var dags för en ny krönika. Varken Jesu lidande och död eller den tilltagande pandemin gav honom anledning att tala allvar till sin samtid. Istället såg han det som sin uppgift (kallelse är för honom sannolikt ett helt förlegat begrepp) att på enklaste och ytligaste tänkbara sätt söka folkligt hylla kvinnliga präster som en folklig modernisering av kyrkan och att smäda dem som har teologiska invändningar mot den ordningen med beteckningen ”knäppgökar”.

Knäppgökar och åsnor i kyrkan

Knäppgökar är nu inte det enda djuret i vår Herres hage som Dalevi nämner. Han antyder också att kvinnliga präster är åsnor. Hans tidningstext mynnar trots allt ut i en anspelning på Palmsöndagens text. Poängen med att Jesus rider in på en åsna är för Dalevi överraskningseffekten. Nu var ju åsnan förutsagd hos profeten Sakarja och i Galiléens och Juda bergsbygder var åsnan det absolut vanligaste riddjuret. Men om svenska (värmländska) folkets erfarenheter nu är biskopens högsta norm så kan ju åsnan framstå som något lustigt och avvikande som ändå blir utvalt.

Under sin frejdiga utflykt i djurriket eller ska vi kalla det ”fablernas värld”, eftersom Dalevis text är ett exempel på hur vi människor låter djur symbolisera mänskliga egenskaper och värden, kommer ändå biskopen vilse i pannkakan. Hans förtrogenhet med det för honom heliga folket, alltså det vanliga folket och deras språk, räcker inte till för att han ska fatta att i folkligt språkbruk är knäppgökar och åsnor artfränder. En ofrånkomlig slutsats för den som läser texter på allvar är därför att biskopen inte tövar att behandla kvinnliga präster med samma respektlöshet som han behandlar dem som inte tror på deras kallelse.
Å andra sidan om Dalevi menar att Gud kan överraska genom att använda den som ingen förväntade sig något av, så kan ju också knäppgökarna plötsligt bli Guds utvalda redskap.

Bibelvetare och Bibelns auktoritet

I en intervju i Världen idag kallar sig Dalevi för Bibelvetare. Han har verkligen skrivit en hel del om Barnens bibel ur ett pedagogiskt perspektiv. I hans utgivning finns också en volym som heter Första krönikeboken, men den är nu inte en kommentar till boken i Gamla testamentet med samma namn utan en samling av biskopens krönikor i dagspressen. Eftersom biskopens krönikor är tillkomna närmare året 2020, året då sanningen enligt biskopens resonemang strålar som klarast, tillmäter den värmländske kyrkofadern sannolikt sina krönikor högre normativt värde än Bibelns krönikeböcker. Vilka insikter nu biskopen än kan ha i Bibelns texter och i deras grundspråk liksom i olika utgåvor av Barnens Bibel är den avgörande frågan vilken normgivning, vilken auktoritet och sanning han tillmäter dessa texter.

Det riktigt allvarliga när det kommer till Dalevi och hans ytliga dagtidningstext är hans syn på den epistemologiska frågan, alltså frågan om vilken källa han öser ur för att söka sanningen för kyrkan. Svaret finns antytt i krönikan: folket och samtiden. Eller ännu mer sammanfattat: verkligheten som den framstår för flertalet, det är normen för kyrkan och kristen tro. Det finns faktiskt anledning att intressera sig för historien och samtiden. Efter det fruktansvärda missbruket av begreppet folk som skett och sker i totalitära folkrepubliker och inte minst skedde i Tredje riket där villiga teologer formade en nazistisk teologi i mötet mellan historiens Gud och ett utvalt herrefolk, måste kyrkan sätta folkbegreppet i biblisk belysning.

Folkteologi = tidsanda i kristen språkdräkt

Ändå är det Svenska kyrkans ställning som Folkkyrka som Dalevi i olika sammanhang framställer som kristendomens högsta norm. Säkert inser han att så snart han skulle ställa sig upp och bekänna någon av de sanningar som han i sina prästvigning och biskopsvigning har lovat att förkunna och försvara, så riskerar han själv att bli kallad knäppgök av var och en som inte tillmäter den Heliga Skrift sanning och normgivning.

Det finns en lång och tragisk historia av biskopar och präster som säljer ut kolleger och medkristna till folkviljan. Drivkraften som i fallet med biskopen Ingemars Ströms nyårspredikan 1979 är att få medias och politikers hjälp att få den egna teologiska inriktningen att segra och de andra – knäppgökarna – att rensas ut. Liksom översteprästerna i Jerusalem en gång inte hade rätt att döma och straffa, så tvekade de inte att lämna ut Jesus till Herodes och Pilatus, så har folkkyrkoteologerna alltid vetat hur de ska ropa i populismens snårskogar för att få hjälp och bistånd mot besvärliga ”motkristna”. Hur man ska trösta och vägleda de folkmassor man sökt medhåll ifrån när de inte längre skrattar åt ens billiga poänger utan drabbas av livsleda, dödsångest och gudsfruktan, det är inte lika självklart. Steget från att vara en lustig pajas som drar ned skrattsalvor från folkmassorna till att bli en aktad själasörjare är ganska stort.