Många kristna har under koronavirusets framfart frågat sig om detta inte är något mera än enbart en tillfällighet, ett olyckligt sammanträffande, en olycka som låter sig förklaras.
Både jag och många andra har tänkt och också skrivit att detta är ett Guds finger, att det finns ett ärende från Guds sida till hela mänskligheten (jfr mina tidigare blogginlägg). Så tror jag nog fortfarande.
Men detta kan ha uppfattats fel, att vi och jag – skulle tycka och tro att vi lider på grund av att sådant sker och har skett som Gud i sin helighet inte tål.
När man läser Bibeln ser man att det nog finns en linje mellan det som människan gör och det som följer av det: ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda .”(Gal. 6:7).
Men det som vi inte finner ngt stöd för är att man borde börja utpeka skyldiga och förklara att Guds domar kommer över världen för andras skull.
Jesus talar om människans ondska, och speciellt om hur man inför olyckor och katastrofer kan börja peka på andra människors och tänka att de är mera onda (i Guds ögon) än andra.
Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. Jesus frågade dem: ”Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de. Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.” (Luk 13:1-5)
Vilka exempel! Personer som råkade ut för Pontius Pilatus’ grymheter, eller arton personer som krossades till döds när ett torn i Siloam föll över dem. Många tänkte (enligt Jesus) att ”de var större syndare än alla andra”.
Det är naturligtvis inte likgiltigt om än människa använder sin ställning till att utföra grymheter eller inte.
Men Jesus säger att ”om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt”.
Ingen av oss har anledning att be ”förlåt dem deras skulder”, utan – såsom Jesus lärde oss – förlåt oss våra skulder. Det är vi som behöver lyssna till Guds ärende, det är jag som måste omvända mig och söka Jesu hjälp och förlåtelse.
Guds ärende ska var och en ta emot som en personlig hälsning och uppmaning.
Bara Jesus på korset kunde be: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)
Jesu sju ord på korset, som är en sammanställning av det de olika evangelierna berättar, innehåller ingen bön om förlåtelse för Jesu synder, helt enkelt därför att Jesus bar våra synder.
”Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” (Luk. 23:41).
Gud vill att vi ska vända om och söka Herren i allt detta. Kristus är vår tröst och vår hjälp. Vi behöver alla Honom lika mycket.
Det är Kristus som är vår trygghet.
Om det är sant att vi alla är lika skyldiga inför Gud (vi gick alla vilse såsom får, Jes 53), så är det också sant att Kristi rättfärdighet är ett erbjudande till alla människor.
Varje människa ska leva i daglig omvändelse. Men den som tror på Kristus behöver inte oroa sig och inte ”börja om” i det oändliga. Den som är döpt och tror på Kristus är fullkomligt trygg. Varje dag ber vi med hela kristenheten: ”….förlåt oss våra skulder…”
”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.” (Mark. 16:16) .
Dr Michael L. Brown, TD och f.d. LSD-missbrukare, har skrivit många fina böcker och artiklar.
Här är en aktuell kommentar till Virginias guvernör, som har sagt att ”viruset inte bryr sig om vem vi ber till”.
Under texten finner du en link till hans kommentar och de sidor han hänvisar till.
”I understand what Ralph Northam, Governor of Virginia was trying to say. After all, he is the governor of all Virginians and cannot cater to one faith group above another. But his tweet could easily be misunderstood, and it does call for a response.
On Monday night Gov. Northam tweeted, “Tonight, I held a call with faith leaders across Virginia. I’m grateful for their leadership in bringing people together spiritually, while remaining physically apart.
“This virus does not care who we pray to or how we worship––we must all work together in fighting against it.”
Mr. Governor, with all respect, it certainly does matter who we pray to. (I beg forgiveness of grammatically sensitive readers who will be distracted by the sentence-ending preposition. Please overlook this fault.)
Again, I understand what Gov. Northam was saying and doing. And I appreciate him reaching out to a wide coalition of faith leaders which would have included Christians, Jews, Muslims and others.
This is in harmony with the words of President Trump’s National Day of Prayer Proclamation, which said, “In our times of greatest need, Americans have always turned to prayer to help guide us through trials and periods of uncertainty. As we continue to face the unique challenges posed by the coronavirus pandemic, millions of Americans are unable to gather in their churches, temples, synagogues, mosques, and other houses of worship.”
So, yes, I agree that these faith leaders have a responsibility to their respective communities. And I agree that they should be encouraged in serving those communities during the present crisis.
I also agree that “we must all work together in fighting against” COVID-19, regardless of our particular religious beliefs or practices.
And, while the wording is odd, I understand the governor’s point about the virus: “it” doesn’t care whether we are Muslims who worship Allah, Hindus who worship Krishna, or atheists who do not worship a creator. It infects and kills indiscriminately.
In that sense, it is totally impartial and shows no favoritism.
Skin color doesn’t matter. Ethnicity doesn’t matter. Political affiliation doesn’t matter. Religious dogma doesn’t matter.
People from all backgrounds from around the world are dying. The virus doesn’t care.
With all that, I agree, affirming Gov. Northam’s desire to work with all the faith communities in his state.
At the same time, I categorically differ with the possible implication of his tweet, namely, that during a crisis of this magnitude, “who we pray to or how we worship” is irrelevant.
Of course this matters, quite deeply so, unless prayer and worship are just things we do. In other words, if prayer and worship are simply religious rites practiced by devout people to make them feel better, then who we pray to doesn’t really matter.
But if prayer and worship are meant to connect us to the one true God, then you better believe we need to get this right. As I tweeted in response, “With all respect, Governor, yes, we must all work together, but NO, it matters who we pray to. There’s an infinite difference between praying to THE God vs. a god.” (See also my separate tweet here.)
To underscore the point (albeit in exaggerated form), do you think it matters whether we pray to Satan or to the God of the Bible? Or whether we pray to Hanuman, the Hindu monkey god, or to the Lord? Do you think it matters if we pray to some nebulous, New Age spiritual force or to the Creator and Sustainer of the universe?
Only one has the power to save and deliver. Only one can calm the storm. Only one can intervene.
But there’s another reason that it matters who we pray to. As I tweeted on Sunday, “We don’t know that the coronavirus is a divine judgment, but we do know that we have many sins as a church & as a nation, & we also know that we need God’s mercy. So now is a great time to search our hearts, repent, & cry out. God will accept our repentance & hear our cries.”
The point is that we don’t just need an end to the virus, we need a change of heart and mind. We need national (and international) repentance. We need soul searching and life transformation. We need moral guidance as much as we need divine mercy.
That can only come from the God of the Bible, as offensive as that may sound to practitioners of other faiths (or to the non-religious.) And so, while the virus does not care who we pray to or how we worship (seeing that the virus is not a sentient being), the one true God cares.
He cares about who we pray to. About how we worship. And about how we live. Let’s be sure we get this right.
That’s why President Trump’s prayer proclamation did well to make frequent reference to “God,” to quote several verses from the Bible (1 Peter 5:7; Luke 1:37; and Psalm 91), and to speak of our “Father.”
Who we pray to really does matter, especially during times of crisis. It affects how we live as well.
The virus might not care, but the one true God certainly does.”
Här finns dr Browns inlägg! (https://askdrbrown.org/library/no-governor-northam-it-does-matter-who-we-pray).
Kommentar:
I 1 Kung 18:20ff finns en rentav dråplig berättelse om Elia och Baals profeter. För en del personer kan det låta helt irrelevant, men jag tror att den som läser uppmaningen i 1 Kung 18:21 förstår att den finns stor anknytning till dagens situation:
”Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.”
Läs sammanhanget! Profeten Elia ville visa folket att det gör skillnad vem man ber till, vem man tror på och vem man vill följa. Baal var en avgud, som många ville följa. Andra ville ha en ”både och” -tro, och Elia talade till dem och sade att ”de haltar på båda sidor.”
Nu måste Ni välja.
Och så säger han:
”Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud.” Allt folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”
Läs berättelsen i din Bibel och se vad som hände. Men stanna inte där!
Vi lever nu i den största prövning som drabbat världen, åtminstone efter andra världskriget. (Vi vet ännu inte hur det slutar).
Nu behövs det bön!
Kanske tänker många nu som man tänkte då, åtminstone en guvernör i det hårt drabbade USA: huvudsaken att man ber! En kristen ber till Kristus, en muslim till Allah, en buddist till Buddha osv.
Poängen nu är inte heller att tänka: det är klart att den som är kristen håller på ”sin” Gud!
Detta ville Elia avfärda, han utmanade Baals profeter på ett så avgörande sätt att de som var med aldrig glömde det.
Det är det som nu gäller. Inte bara att vi ber, utan att vi ber till den Levande Guden, till Honom som har sagt: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud.” (Jes 44:6).
När detta skrivs kommer det nyheter från USA att skyddsutrustning och respiratorer inte alls finns i den utsträckning som behövs. Från Spanien (Madrid) berättas att platserna och beredskapen inte räcker till, sjukhusen är överfulla och på vissa håll har man beslutat att ta bort respiratorer från äldre patienter och ge dem åt yngre. (Uppgiften måste kontrolleras, åtminstone stämmer det att de som insjuknat i coronaviruset är så många att sjukhusvård inte kan ges åt alla som behöver sådan vård, allra minst att intensivvårdsplatser skulle finnas för alla som behöver avancerad vård.
Jag vill inte för mycket fokusera på svåra nyheter, bara antyda det för att det ska vara klart att det finns ett akut behov av bön om hjälp.
Vi har många exempel på att ”vad människan sår ska hon också skörda”.
Gud har ”höjt sin arm”, och vi står inför stora prövningar.
Men det är verkligen sant att Gud har gett många bevis på att Han är barmhärtig och förbarmar sig över människorna när de i sin nöd ber Gud om hjälp och nåd i nödens stund.
Jag har mycket tänkt på de andliga sångernas betydelse. Vi vet alla att psalmboken förr i tiden var boken nr 1 – de fattiga hade ”särken och psalmboken”.
Det kunde bero på praktiska orsaker: en Bibel var dyr, den fanns inte att få så lätt osv.
Psalmboken (eller sångböcker) kan inte ersätta Bibeln. Men samtidigt var gamla sånger i hög grad traditionsbärare i god mening. De traderade evangeliet mycket djupare och mera mångsidigt än dagens mantraliknande sånger.
De har också en viktig uppgift, inte minst om de sjungs i en miljö där enkla ord ”väcker ett ackord”.
Ett exempel på en god utläggning av ”fattiga i anden” (lärjungaskapet, Matt 5) är sången Vik ej ur mitt hjärta.
1. Vik ej ur mitt hjärta, hälsosamma smärta: andens fattigdom. Säg mej mina brister, att jag aldrig mister nådens rikedom.
2. Vandringsman på jorden, fatta djupt de orden: blott som arma, små nåden vi erfare. Gud, den underbare har beslutat så.
3. Blir du självbelåten har du lämnat stråten som till livet bär. De som synden kände sökte och använde vad oss givet är.
4. Hellre må du ligga djupt i stoft och tigga nåd i Jesu blod än att självrättfärdig, helig, stark och värdig, äga tröst och mod.
5. Hellre syndbelastad, under domen kastad, fallen och oren. Publikan och sköka kan sin Jesus söka förr än farisén.
6. Milde Gud, bevara mej från denna fara: självrättfärdighet! Men i Kristus giv mej tröst och kraft och bliv mej du all salighet!
7. Tron, det helga, höga, underbara öga, stärk nu i min själ. Äkta pärlan klara väl åt mej bevara till mitt högsta väl.
8. Nådens verk du live, regn och sol du give, följ vad sätt du vill, om blott så du för mej, att för evigt hör mej himmelriket till!
En vers som jag saknar i Andreas Holmbergs utmärkta och innehållsrika psalmblogg är denna:
”Göm mig undan världen; Jag är rädd för flärden, jag är rädd för mig. Den till Jesus hunnit, har väl vägen funnit, men kan irra sig.”
Jag har ett personligt minne av den från 1968. Jag hade förmånen att ackompanjera biskopen i Stavanger Olav Hagesæther, som sjöng denna sång. Fin röst, kommer jag ihåg nu. Men det jag speciellt minns var att han sjöng den ovan citerade versen. Jag sade åt honom att du är den första biskop som jag har hört säga eller sjunga ”Jag är rädd för mig”.
Jag har hört många säga ”jag är rädd för biskopen”, inte minst under den senare tiden. Unga präster som känt att de måste kompromissa för att ”duga”, det kan gälla utkomst, familj, ekonomi osv. Men bara en biskop som sagt: jag är rädd för mig (vilket ju inte utesluter att andra kan ha tänkt och känt så).
Jag har aldrig behövt vara rädd för någon biskop, har blivit i stort sett välbehandlad (med undantag kanske av en biskop). Jag måste ju också fråga mig hur det skulle ha varit att ha en som sån jag som präst i sitt stift.
Men den norske biskopens sång är ett uttryck för den nya människans kamp. Det är gemenskapen med Kristus som lär en människa att säga eller sjunga som Cassel (och Rosenius) skriver: jag är rädd för mig, vad jag kan ställa till med, som är kontraproduktivt för Guds rike, för min och andras tro. Jag kan instämma i dessa ord: jag är rädd för mig.
I Dagens lösen idag (åtm i den finländska upplagan) finns en vers av denna sång citerad. Den anförs som en bevis skriven ac Carl Gustaf Cassel, vilket ju också Andreas bekräftar. Ofta brukar man tala om sången som ett verk av Rosenius.
Kanske kan Andreas Holmberg vid tillfälle kommentera detta.
Det finns flera verser (de var väl ursprungligen drygt 10), bl.a i Nordisk Sång nr 263.
I alla fall är det, trots den gamla språkdräkten, en härlig utläggning av Lärjungaskapet, av detta som Johannes döparen också gav uttryck för: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas”.
Bland oss kristna finns det – tyvärr – alltför mycket av den diskussion som lärjungarna förde ännu på vägen till Jerusalem, där Jesus greps, torterades och dödades på korset. Vem av oss är störst?
Nej andens fattigdom, som inte ska förväxlas med andefattigdom (där den Helige Ande inte får rum). Det är den kristnes ”slag på höftsenan” (jfr Jakobs kamp) som gör att man haltar fattig och klämd, men rik i Herren och hans trofasthet!
Henrik
Text: C G Cassel (?) 1843 (60 år), C O Rosenius 1850 (34 år), ngt bearb. 2010 Musik: Oscar Ahnfelt
Under mitt liv som präst har jag ibland mött människor som säger att de inte kan be.
De skulle gärna be, men finner inte ord. De har kanske glömt Fader vår, och tycker kanske formuleringarna är litet svåra.
Men det kan också bero på att man har en fel föreställning om vad bön är. Bön är att sträcka ut en tom hand och be om hjälp. Om man är mycket trött och inte orkar formulera sig så ska man komma ihåg att Jesu namn, (Jesus) är en bön (”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst, Rom 10:13). Detta har jag försökt säga till alla konfirmander som jag har haft, och jag hoppas de minns det.
Men det finns enkla böner som kan bli till hjälp. Här följer några.
En av bönerna ur vår kyrkohandbok, som jag ofta har använt, är den här:
O, du allra mildaste, korsfäste Herre Jesus Kristus. Förbarma dig över mig, fattiga syndare. Se till mig med barmhärtighet, så som du såg till Petrus när han hade förnekat dig, så som du såg till synderskan i fariséens hus och till rövaren på korset.
Ge mig din heliga nåd så att jag med Petrus gråter över mina synder, med synderskan älskar dig av hela mitt hjärta och med rövaren evigt får se ditt heliga ansikte.
Det fina med den bönen är att vi är i gott sällskap! Petrus, han som lovade mycket (om också alla andra sviker… räkna med mig!) men inte kunde hålla det. ”Synderskan” i fariséens hus (Luk 7:36-50), som människor pekade ut (men de glömde att förstå att de själva var i samma båt). Hennes liv var föremål för skvaller, menande blickar mm och de flesta kanske trodde att de var bättre. Rövaren på korset, han som inte ens kunde knäppa händerna för att visa att han menade allvar, och som inte kunde gottgöra någonting, bara hoppas på Guds nåd.
De vill uppmuntra dig och mig att be om förlåtelse, att inte lyssna till den ondes ”det är för sent”, ”du har haft chansen många gånger men inte valt att ta vara på den”, ”din synd är för stor”, ”du visste vad som var rätt, men gjorde ändå inte det” osv.
”Gå bort Satan”, sade Jesus. Tala inte med djävulen om din synd, tala med Jesus!
Det gick bra för Petrus, för synderskan i fariséens hus och för rövaren på korset! (läs Joh 21, Mark 16:7; Luk 7::50 och Luk 23:42,43).
En annan bön som vi ofta bad förr, brukar kallas Juniorbönen.
Jesus, kom in, rena mitt sinn’, kom in i mitt hjärta, Jesus Kom in, bo kvar, min styrka var, kom in i mitt hjärta, Jesus.
Juniorbönen har varit mycket använd, åtminstone förr. Kanske är det många som ännu ber den. Ingenting hindrar oss att börja använda den igen. Gud hör bön!
En tredje bön ska jag lära dig. Den har jag ganska nyligen lärt mig, och den är mycket enkel, så enkel att någon kanske tycker att det inte är en ”riktig” bön.
Men Jesus sade att vi inte ska rada tomma ord och tro – som fariséerna – att Gud hör och man ber med många ord och att bönen måste vara lång eller vara tillräckligt fin och väl formulerad för att Gud ska höra. Man behöver inte säga som en bok antydde: Herr Gud, det är Anna… Man får be om allt, stort eller smått.
Nu ska du få en bön, en bön som min vän och broder Göran Landgren (kyrkoherde emeritus nu) hade fått av Morris Vaagenes, från St Paul, Minnesota.
Jag kan inte, Herre. Du kan. Herre, hjälp mig! Tack Herre!
Men du kan också be med egna ord. Det behöver inte vara krångligt.
Du behöver inte ens göra som den afrikanska pojke jag hörde om. Någon märkte att han böjde knä på marken och började läsa alfabetet som han hade lärt sig i skolan.
– Vad gör du? frågade någon.
– Jag ber, svarade pojken.
– Inte är det där någon bön, tyckte han som förundrade sig,
Men pojken svarade: jag vet inte riktigt hur man ska be, så jag tänkte att om jag ger alla bokstäverna åt Gud så kan Han säkert formulera en bön av dem!
Jesus har sagt: Be, så ska ni få. Det kan man bara testa om man tar Jesus på orden.
För många människor, särskilt i västvärlden, är verbet ”se” mycket avgörande. Det gäller också tron och sanningsfrågor i stort. ”Om jag inte får se, kan jag inte tro.”
För Jesu samtid, och ännu idag inom judendomen (och utöver den) är verbet höra mycket mera avgörande. Judendomens ”shema” (en trosbekännelse, eller kanske en bön), som läses varje dag (5 Mos 6:4-9, 5 Mos 11:13-21, 4 Mos 15:37-41), har fått sitt namn av det första ordet ’shema’ = hör! Ordet höra är avgörande.
Därför lyssnade fariséerna och de laglärda (skriftlärda) noga till Jesus och vad han sade. Det gällde också andra, ”folket”, som kan ha varit både fariséer, laglärda och andra.
Det finns en mycket intressant konfrontation mellan Jesus och ’folket’ i Luk 11: ”Men några av dem sade: ”Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.” (Lk. 11:15).
Jesus pekade på det omöjliga att de onda andarna och den onde kommer i strid med varann och säger:
”Men han visste vad de tänkte och sade till dem: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.”(Lk. 11:17,18).
Det kan man ganska bra förstå. Den onde bekämpar inte det onda, utan det goda.
Men sen till Jesu ord, som jag mycket tänkt på dessa dagar: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. (Lk. 11:20).
När Jesus sade ”Guds finger” var det något som åhörarna kände igen.
Några rader om varför jag tror det var så.
En av grundsanningarna i Gamla testamentet är att Gud skrev ”med sitt finger” på Lagens två stentavlor. Det är ett uttryck för att Lagen, Guds bud inte är ”påhittade” eller ”uppfunna” av människor, bakade under århundraden av tradering (överföring) från en generation till nästa osv. De uttryckte Guds vilja och de tio budorden är ett av Lagens viktigaste element. Så är det ännu idag.
Men uttrycket Guds finger finns också i ett annat sammanhang.
Jag har tidigare skrivit om Faraos hjärta och de prövningar som Farao utsattes för. Han ville inte att folket skulle få fara ut i öknen för att hålla gudstjänst åt HERREN.
Det berättas om tio plågor (2 Mos 7-11) som kom över Farao och Egypten. Det började med att Nilens vatten blev blod. Den tionde och sista plågan var att HERREN skall ”slå allt förstfött i Egyptens land” (2 Mos 11: 4,5).
Israels menighet skulle ta ett felfritt, årsgammalt lamm och slakta det. Lammets blod skulle strykas på dörrposterna (2 Mos 12:7). Då skall HERREN ”gå förbi” (pasaḥ = passera, gå förbi, därifrån har vi ordet påsk, pesaḥ i hebreiskan) och Lammets blod ska skona dem och HERRENs vrede ska inte drabba dem.
För någon läsare kanske detta verkar speciellt, det bygger på det faktum att ”Jesus var jude och talade till judar på judars vis”, genom att bygga på Gamla testamentet i all sin undervisning. Han kom inte för att upphäva Skriften (GT) utan för att fullborda den (Matt 5:17,18), för att visa att det var om Honom som GT talade, Han är uppfyllelsen av Guds löfte.
När nu Jesus talade om ”Guds finger”, hörde åhörarna en anspelning på bestämda texter i GT. En av dem var det som de egyptiska spåmännen sade. De hade på Faraos order kunnat imitera vissa av de under som HERREN bad Mose uträtta. Men i samband med den tredje plågan (myggor i massor!) kunde de inte rå på plågan (2 Mos 8:18). De sade då: ”Detta är Guds finger.”
Nu tänker jag såhär (pröva detta, kommentera gärna) att plågorna som kom över världen då (över Egypten och Farao) har ett slags motsvarighet i prövningarna som övergår världen nu.
I 2 Krön 7:14,15 talas om tre prövningar, som kan komma över folket som vänder sig från HERREN (se Risto Huvilas bloggtext, som jag infogar på min sida): torka, gräshoppor och pest. Det märkliga är ju att dessa prövningar nu drabbat världen inom loppet av några månader (Australiens bränder, torka på många håll, gräshoppor, som invaderat stora områden i Afrika, pest – ja vad kan det vara, är det kanske det vi nu upplever?)
Nu vill jag inte spekulera, var och en kan se vad Bibeln talar om och vad som sker i tiden. Många kanske tänker att t.ex. gräshoppor som stort problem inte har med modern tid att göra. Vi som varit oroliga för krig och konflikter ska drabbas av gräshoppor? Kanske alltså inte vi här i norr, men vår värld nog.
Summa summarum: när Jesus talar om ”Guds finger”, säger han: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.” (Luk. 11:20).
Jag tror faktiskt att ganska många människor idag har en förnimmelse av att Gud har höjt fingret, att människan har trotsat Guds vilja.
Gud kallar till omvändelse, till att söka HERREN Jesus Kristus, i Ordet, i bönen, i den kristna gemenskapen, i nattvarden (Apg 2:42). Eller kanske rättare sagt: Gud har höjt fingret som ett tecken på att Han söker människan!
Det är bra att regeringen och våra myndigheter försöker bekämpa coronaviruset. De har mitt och mångas, förhoppningsvis allas, helhjärtade stöd.
Det som jag nu skriver är inte bort från, eller en kritik av dessa åtgärder.
Men det djupa ärendet i denna märkliga, världsvida kris är att Guds finger är tecknet på att Guds rike har kommit till oss, till vår värld. Det handlar om allvar. Men det handlar framför allt om Guds stora kärlek och Guds löfte om hjälp för alla som söker Honom och förtröstar på Hans barmhärtighet.
Fortsättning följer! Så brukar det ju heta i artiklar och följetonger mm.
Så skriver jag också idag, dels därför att jag också denna gång skriver om coronaläget och den prövning vi alla står i, eller kanske snarare trots allt, den prövning vi alla står inför. För fortsättning följer!
Man kan försöka trösta och uppmuntra varann på olika sätt. Det sämsta är att förneka den obehagliga verkligheten. Alla förstår att detta är ett mycket dåligt sätt.
Tyvärr fanns det nog drag av detta i den officiella hanteringen: ”Om det nu kommer hit, vilket inte är särskilt troligt, blir det sannolikt en lindrig prövning.”
Och sen den förfärliga nationella sjukan att alltid jämföra oss med andra länder, till vår fördel och deras nackdel! ”Vi har en betydligt bättre beredskap än många, t.o.m. de flesta andra länder.” Detta har man varit tvungen att revidera nu, precis som i idrottssammanhang när olika ”förklaringsstudior” berättar varför det inte riktigt gick som planerat.
Det gör ont att skriva detta, det handlar om mitt eget land. Men ”stolthet går före undergång och högmod går före fall. (Ords. 16:18).
Låt mig gärna tillägga att jag är övertygad om att vi har mycket duktiga läkare och kompetent folk på så många poster. Det säger jag med glädje, inte i högmod. Det är bara jämförelsen som jag tycker vi måste komma ifrån. Också andra försöker, och kan!
Det väsentliga är att se verkligheten i ögonen och göra det bästa av situationen. Högmod är ingen väg, men missmod inte heller.
I mitt förra inlägg skrev jag att jag har förnimmelsen att detta som hela världen nu går igenom är något mera än en mänsklig olycka, en mängd olyckliga omständigheter som resulterar i verkliga svårigheter. Jag tror att det är ett tilltal av Gud, himlens och jordens Skapare och Herre, som vi behöver söka och lyssna efter.
Det finns i Guds Ord, i Bibeln alltså, exempel på olika sätt att reagera.
Den första reaktionen (om vi står inför något som vi inte kan förneka att finns, se ovan) är vad man kunde kalla Faraos hjärta.
Faraos hjärta
Mose och Aron gick till farao, när de såg hur Guds folk (Israels barn) hade blivit slavar i Egypten, och sade: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1).
Men farao svarade: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.”(2 Mos. 5:2).
Det finns i vår tid mycket av detta: vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom… Mera därom en annan gång.
Det var dock bakgrunden till det som är syndromet ’Faraos hjärta’.
I 2 Mos kap 7-11 berättas det om hur Gud sände olika plågor över Farao och Egypten. Det slutade alltid på samma sätt. Farao bad Mose och Aron be till Gud att Han skulle ta bort plågan, ”då ska jag släppa folket så de kan offra till HERREN”. Du kan läsa om det i Bibeln, dramatisk läsning.
Men det står också att ”Farao stängde sitt hjärta.” Han böjde sig när prövningen kom, han bad t.o.m att Mose och Aron skulle be för honom (8:28), men när ”faran var över” förhärdade han sig igen.
Vårt folk har stått inför stora svårigheter. Vi har nyss firat 80 års minnet av vinterkrigets slut. Under kriget fylldes kyrkorna, man bad hemma och vid fronten. Många talade om ”vinterkrigets anda”, gamla motsättningar fick vika (bl.a. språkstriden mm) och man förenades av nöden. Du kan pröva detta, men jag tror att många vittnar om att Gud hjälpte oss.
Redan Juhani Aho hade talat om vårt folk, som folket som ”taipuu, vaan ei taitu” (ungefär: som böjer sig, men som inte brister). Det är ett positivt uttryck, om jag förstått honom rätt.
Men kanske är det också något som kan peka på motsatsen. Faraos hjärta böjer sig, när han inte ser någon annan utväg, men så snart det lättar, glömmer han all bön om hjälp och framför allt Honom som har hjälpt i nöden.
Tyvärr måste jag medge att jag känner igen mig själv i mycket. Man läser Guds Ord mera och ber flitigt när man är trängd, men sen glömmer man alltför lätt bort det. I hela västvärlden finns nu en trend: man förnekar sina rötter, att det är det kristna evangeliet som gett oss mycket av det goda vi har – för att säga det milt!
Men Gamla testamentet talar också om ”Hiskia”, kungen som blev svårt sjuk och vände sig i sin nöd till HERREN.
Hiskias hjärta
Profeten Jesaja blev sänd till Hiskia, som hade blivit dödssjuk. Jesaja sade: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, ty du kommer att dö och skall inte tillfriskna.” (2 Kung. 20:1).
Det var ett hårt besked och det står att Hiskia vände sig mot väggen och ropade till Gud i sin nöd. Han sade att han vandrat i trohet inför sin Gud och och med hängivet hjärta. Och så står det ”Hiskia grät mycket”.
Men innan profeten Jesaja hade hunnit ut ur staden, bad HERREN honom vända tillbaka till Hiskia. Och Hiskia fick höra: ”Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall göra dig frisk. I övermorgon skall du få gå upp till HERRENS hus.” (2 Kung 20:5)
Hiskia förstod vilket ärende Gud hade. Hiskia säger: ”Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. (Jes. 38:17).
Det var bittert för mig, men det var ”till mitt bästa”.
Jag undrar nu om det finns likheter mellan vår situation och kung Hiskias.
I såfall är utvägen att vi vänder om till HERREN. Det utesluter inte alls det som kan och bör göras för att skydda vårt folk.
Men det räcker inte.
NU blir frågan om vi har ”Faraos hjärta”, dvs att vi försöker böja oss, utan att (i god mening) brista, att vi kalkylerar med att man kan ju alltid gå ”back to business” när det blir bättre. Kanske också så att man försöker med allt annat, tills man förstår att det inte räcker.
När man läser Bibeln, vilket jag hoppas Du gör dessa tider, ser man ett genomgående drag: Herren ser på människorna, Han har fördrag (överseende) till en tid, men den dag kommer när människan ställs till svars. Han kan komma med allvarsbudskap, och tala så (i sitt Ord, i yttre verkligheter) att människan ska förstå att det nu gäller att storstäda i sitt liv.
Vi har också genom hela Bibeln en ton: ”Ena gången talar jag om ett folk och ett rike att jag tänker rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om folket som jag talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot dem. (Jer. 18:7,8).
Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om samma sak: ”De var hungriga och törstiga, deras liv tynade bort. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.” (Ps. 107:5,6).
Det kan bli betydligt svårare än det är idag. Men framtiden är alltid ljus för dem som har lagt sitt liv i Guds goda händer.
I Rom 8:31-39 har vi en lång lista på svårigheter som kan drabba oss människor (utan att säga att just vi råkar ut för allt), men budskapet är klart: ingenting kan skilja oss från Guds kärlek (oss = de som är i Kristus Jesus, Rom 8:1-2, dvs tror på Honom).
Kanske har du som läser detta irriterat dig på något, eller kanske på det mesta, och tänker: det där är bara sagor! Eller som en känd professor i vårt land sade om den kristna tron: det är ett virus!
Men kanske ska du och jag pröva oss, i bön lämna vårt liv, våra nära och kära och alla våra medmänniskor i Guds goda händer och vänta på hjälp!
Någon har sagt att Guds telefonnummer är 5015, som syftar på Ps 50:15: ..”ropa till mig på nödens dag. Jag ska rädda dig, och du ska ära mig.” (Ps. 50:15).
Fortsättning följer, på coronavirusets framfart, men framför allt på Guds fortsatta löfte att höra vår bön och hjälpa oss. Hans kärlek är utan gräns.
De flesta av oss har säkert följt med coronavirusets framfart i världen, i Europa och i vårt land. Det är en märklig nyhet som likt en dimma lagt sig över världen.
Många frågor ställs av oroliga människor om coronaviruset. Några har stark oro och ångest. Andra reser fritt och till synes obekymrat också till områden som kan utgöra en risk. Kanske bottnar det i tron att ”det inte utgör en omedelbar fara för oss i vårt land”.
Det finns många frågetecken inför den nya pandemin, den världsvida, farliga sjukdomen. Mycket kan – och skall! – göras för att förhindra en snabb spridning, genom handtvätt och genom att inte låta handen utsättas för smitta, så långt det är möjligt.
Jag tillhör dem som inte i första hand vill ”förandliga” en fråga. Det finns ganska naturliga, om också ganska dunkla fakta om hur viruset började.
Men jag vågar faktiskt säga att jag tror att detta inte kan förklaras med enbart inomvärldsliga termer. Detta börjar påminna oroväckande mycket om bibeltexternas vredesskålar (Uppenbareleseboken) och domsord.
Frågan för mig är faktiskt vad vill Gud säga oss genom denna prövning? Det är – tycker jag – ett ärende som finns bakom allt detta.
Vi ber om beskydd, för nära och kära, för kända och okända, för medmänniskor nära och fjärran. Alla behöver hjälp, och alla behöver Guds beskydd. För att inte säga: alla behöver omvända sig till HERREN, och på nytt fråga efter vägen till himlen.
Detta är inga domsord över någon människa. Jag tror inte man ska skrämma någon eller kan skrämma någon till tro på Gud.
Men jag tror att Gud söker oss människor. Och jag tror också att Gud kan bevara och beskydda oss – om vi söker hans hjälp!
Piispa Olavi Rimpiläinen antoi Elämä-lehdelle harvinaislaatuisen haastattelun kolme viikkoa ennen kuolemaansa. Seurakuntalainen julkaisee haastattelun kokonaisuudessaan.
”Haastattelua tehdään pimenevässä syksyssä. Kyllä tästä hyvä tulee. Tervetuloa siis 13.11.”, piispa Olavi Rimpiläinen kirjoittaa sähköpostissaan lokakuussa. Piispa ei ole antanut haastatteluja eläkkeelle jäämisensä jälkeen, ja siitä on jo 20 vuotta. Olen aikaisemmin yrittänyt saada haastattelun Rimpiläiseltä noin viisi kertaa ja kerran myös ”keittiön kautta”, eli soittamalla piispan rouvalle Anneli Rimpiläiselle. Kieltäytymiset ovat olleet kohteliaita mutta ehdottomia. Piispan mukaan lukemattomat asiat hänen elämässään ja virkaurallaan ovat hoituneet nimenomaan ”keittiön kautta”. Anneli toimi Olavin sihteerinä silloin, ja hän on paikalla nyt.
– Yleensä teemme kaiken yhdessä, Olavi sanoo.
Hän esittelee maalausta piispantalosta.
– Tuossa yläkerrassa oli piispan virka-asunto. Se oli meille rakas paikka, mutta tähän taloon, jossa nyt olemme, perustimme kotimme.
Muistan piispan virka-asunnon yläkertaan vievät portaat isäni pappisvihkimyksestä. Olin seitsemänvuotias. Muistan säkkipimeän, kylmän Oulun ja lämpimät, keltaiset valot.
– Jos sinulla on muistikuvia tuosta asunnosta, niin eikö ollut aika hieno? Aamulla sinne mentiin ja illalla pois tultiin. Se oli kivaa aikaa, kerta kaikkiaan.
Pidetyllä piispalla on monta nimeä. Rimpiläistä kutsutaan muun muassa Olavukseksi ja Olli-piispaksi. Sähköpostinsa hän kuittaa nimellä +Olavus, jossa plusmerkki tarkoittaa piispaa.
Vaikka Rimpiläinen on akateemisesti ansioitunut ja kirkkopolitiikassa laajasti vaikuttanut, hän on aina ollut myös lähellä tavallista ihmistä. Hänestä liikkuu monia hauskoja juttuja, joita sävyttää lämmin huumori. Yhdessä niistä nuori pappi oli tullut kysymään Olli-piispalta tärkeimpiä vinkkejä viranhoitoon. Rimpiläinen oli sanonut: ”Älä ota reunimmaista pullaa, se on monasti kuiva”. Toisessa piispa oli kylässä ja kysyi talon isännältä, onko sohvassa, jossa isäntä istui, mukava istua. Kun isäntä vakuutti, että on, piispa totesi: ”Siinä sitä on hyvä tehdä parannusta!”.
Katsomme olohuoneen ikkunasta maisemaa, josta näkyy Oulujoen suistoalue.
– Joen kummallakin reunalla on näitä vanhoja lohitaloja, joilla oli kalastusoikeus joesta. Olivat upporikkaita sen turvin.
Ennen joesta irtosi hyvin kalaa, mutta sitten rakennettiin pato, ja lohet jäivät padon taakse.
– Istutustaimenta on kyllä. Kalamiehet saavat ottaa kolme. Emmehän me poikani Jussin kanssa tienneet tällaista rajoitusta, ja menimme kalaan juuri kun tankillinen taimenta oli kumottu jokeen. Sellaisia toistakiloisia tuli heti kymmenen.
Annelilla ja Olavilla on kaksi lasta, poika ja tytär. He ovat molemmat lääkäreitä ja naimisissa lääkäreiden kanssa.
– Emme koskaan puhu taudeista. Jussi katsoo, että isä on kahdella jalalla, ja se siitä, Anneli kertoo.
– Ja lapsenlapsia on kymmenen, Olavi jatkaa.
– Yhdeksän! Anneli korjaa.
– No niinhän niitä on. Menee jo ukko laskuissa sekaisin.
– Ja tuosta, jos katsot alajuoksuun, näet maalaistalon, josta ammuttiin vapaussodan ensimmäiset tykinlaukaukset, Olavi näyttää.
Viimeinen vanhauskoinen
Rimpiläinen syntyi Siilinjärvellä 12.8. 1937. Hän vietti siellä 20 ensimmäistä vuottaan. Seutu oli läpeensä körttiläistä. Erityisen paljon Rimpiläisen elämään vaikutti hänen kansakouluopettajansa Maikki Sonninen
– Hänen sukunsa tapahtumissa Ukko-Paavo (Paavo Ruotsalainen) itse oli tärkeässä osassa. Maikki sanoi, että jos joku meinaa kristitystä käydä, niin sen pitää käydä joka pyhä kirkossa. Minä pikkuisena poikana otin sen hyvin tosissani.
”Minulle he ovat hyvin kelvanneet”, Rimpiläinen sanoo lestadiolaisista. Kuva: Anssi Lautamo.
Olavin äiti oli lestadiolainen, Simojoen varrella asuneesta suvusta, ”jossa talojen isännät seuroissa nelinkontin tekivät synneistä parannusta”. Äiti huolehti kotona, että iltarukoukset pidettiin.
– Vaikka minusta ei lestadiolaista tullut, niin ikiajat olen pitänyt lestadiolaisia arvossa. He olivat minusta vakaita, hyväntahtoisia ja ystävällisiä ihmisiä. Ketään eivät moittineet tai tuominneet. En ole koskaan isona miehenäkään Oulun hiippakunnassa voinut ymmärtää lestadiolaisvastaisuutta. Minulle he ovat hyvin kelvanneet.
– Mutta käytännön kilvoitukseni tapahtui körttiläisissä merkeissä. Jumala on kaikki ja ihminen ei ole paljon mitään. Se on kulutusta kestävää, mitä Jumala saa aikaan ja se on markkinahelyä, pelkkää roskaa, mitä me ihmiset tässä uskomisen asiassa tehdään.
Samuel Lehtosen opetuslapsi
1950-luvun lopulla Helsingin yliopiston teologisessa tiedekunnassa pukeuduttiin herrasmiesmäisesti, mutta Rimpiläinen ei ”ravattia” käyttänyt.
– Minulla oli musta paita, harmaa takki ja körttijakaus.
– Ohjaajakseni tuli Samuel Lehtonen, josta tuli myöhemmin Helsingin piispa, ja jolle oli hyvin tärkeää kauniisti hoidettu jumalanpalvelus. Hän sai minusta vähällä vaivalla opetuslapsen. Piti koittaa olla siellä, missä Jumala on, koska hän on kaikki ja ihminen ei mitään. Piti mennä ehtoolliselle, koska siellä Jumala on ja tekojansa tekee.
– Siten körttiläisyys oli minulle tie korkeakirkollisuuteen, josta minua on koko ikäni haukuttu, Rimpiläinen toteaa.
Hän valmistui Helsingin yliopistosta vuonna 1961 ja väitteli teologian tohtoriksi 1971. Rimpiläinen työskenteli Joensuussa seurakuntapappina ja uskonnonopettajana, kunnes hänet valittiin Kirkon koulutuskeskuksen johtajaksi vuonna 1974. Oulun hiippakunnan piispana Rimpiläinen toimi 1979-2000. Nyt dosentti Timo Junkkaala on kirjoittamassa Rimpiläisestä elämäkertakirjaa, jonka otsikoksi tulee Viimeinen vanhauskoinen.
– Minusta nimi on hyvä, vetävä ja suorastaan mestarillinen. Mutta se ei ole koko totuus. Eiväthän vanhauskoiset minun mukanani hautaan mene, Rimpiläinen sanoo.
– Nämä nuoret, fiksut ja vanhauskoiset teologit ovat minun suuri ilonaiheeni, hän jatkaa niin painokkaasti, että ääni särähtää.
Kirjan nimi viittaa myös Suomen evankelis-luterilaisen kirkon piispoihin, joiden joukossa Rimpiläinen oli ”viimeinen vanhauskoinen”, koska hän piti loppuun saakka kantansa virkakysymyksessä. Hän ei vihkinyt naisia papeiksi, vaikka muut jo vihkivät. Niinpä moni perinteistä virkakantaa edustava teologi meni ”Oulun junaan” saamaan pappisvihkimyksensä Rimpiläiseltä.
– Hattu ei jäänyt kannonnokkaan. On iso porukka nuoria teologeja, jotka paljon kirkkaampaa soihtua vievät eteenpäin kuin mitä me vanhat.
– Nämä nuoret eivät ole kopio meistä vanhemmista, joiden aika alkaa nyt olla ohi. He ovat menneet eteenpäin, luoneet uutta ja sovittautuneet tähän muuttuneeseen aikaan. Perintö on otettu vastaan, piispa arvioi.
Nuorilla ”soihdunkantajilla” Rimpiläinen tarkoittaa muun muassa Luther-säätiön pohjalta syntyneen Lähetyshiippakunnan pappeja, sekä kirkon herätysliikkeitä, joissa perinteistä virkakantaa edustavia pappeja on runsaasti töissä.
”Joutava sivujuonne”
Kirkon ”vanhauskoiset” ovat puhuneet jo kymmeniä vuosia ”tunnustusrintamasta”, jossa klassiseen kristinuskoon sitoutuneet teologit ovat yrittäneet vaikuttaa kirkkoon sisältä päin oikeaoppisen luterilaisuuden puolesta ja liberaalia teologiaa vastaan. Rimpiläisen rooli on ollut tässä hankkeessa keskeinen.
– Minä kuuluin tunnustusliikkeeseen aktiivisesti silloin, kun sen kylttinä oli Paavalin Synodi. Sitten siitä puristautui esiin Luther-säätiö, jossa keskeinen asema oli Kivirannan Simolla. Hänellä oli näkyä toteuttamassa Anssi Simojoki ja Korpisen Sakke (nykyisen Lähetyshiippakunnan pappeja). Mutta eikö ole hauska juttu, että kukaan koskaan ei pyytänyt minua Luther-säätiön käynnistämiseen ja toiminnan jatkamiseen mukaan.
– En tiedä, halusivatko ne pojat säästää minua ja vapauttaa toimimaan toisissa asioissa. Olin silloin jo piispa. Vai olivatko he sitä mieltä, että tuo on jo mieskuntoisuutensa menettänyt. Minulle ei ole tyypillistä pyrkiä itse sinne, missä on hyvä metelin paikka, vaan olen halunnut toimia kutsusta käsin. Olen koettanut kaikissa hankkeissa pikemminkin jarrutella, Olavi luonnehtii itseään.
Hän toivoo Luther-säätiön pohjalta syntyneelle Lähetyshiippakunnalle menestystä.
– Se on aivan ihmeellisesti yksi vaihtoehto, joka Jumalalla on varastossa. Miten hän sitä käyttää, sitä en tiedä. Lähetyshiippakunnan papeilla näkemykset Raamatusta ja uskonvanhurskaudesta ovat kirkkaat. Väkeä on paljon liikkeellä.
Pienen kritiikin piispa kuitenkin Lähetyshiippakunnalle antaa. Hän kutsuu sitä ”joutavaksi sivujuonteeksi”.
– Siihen olisi voitu pysähtyä, että Lähetyshiippakuntaa olisi edelleen johdettu osana Ruotsin Missionsprovinsenia, eikä olisi perustettu Suomeen itsenäistä hiippakuntaa, jolla on oma piispa.
– Pelkään sitä, että aiheuttaako tämä viimeinen askel sen, että syntyy virtaus kohti (luterilaista) vapaakirkkoa.
– Olen hyvin onnellinen, ettei niin ole vielä käynyt.
– Yhteydet kansankirkkoon ovat tärkeät sillä edellytyksellä, että sitä yhteyttä ei osteta minkään lehmänkauppojen avulla. On hyvä, että monet Lähetyshiippakunnan jäsenistä ovat edelleen kansankirkon jäseniä.
– Se on nyt sanottu, enkä sitä halua ottaa takaisin, Rimpiläinen päättää.
Puolen Suomen paimenena
Olavi seuraa kansankirkon elämää nykyään lähinnä lehtiä lukemalla. Yksi asia, jota hän on itse ollut aikanaan ajamassa, ja jota hän innolla seuraa, on keskustelu diakonin viran uudistamisesta siten, että diakoneiksi vihittäisiin myös esimerkiksi nuorisotyönohjaajia, lähetyssihteereitä ja lapsityönohjaajia.
– Kirkkohallitus vihelsi pelin taas viikko sitten poikki.
– Mutta kyllä kirkon meno on kaiken kaikkiaan kaukaisemmaksi jäänyt, Rimpiläinen myöntää.
Rimpiläisen oli keskeisessä roolissa kirkon jumalanpalvelusuudistuksen toteuttamisessa: Anssi Lautamo.
Eläkeaikanaan Olli-piispa on ollut kysytty puhuja herätysliikkeiden kesäjuhlilla. Vuonna 2017, kun hän täytti 80 vuotta, oli jo kypsynyt päätös siitä, että puheet olisi pikkuhiljaa pidetty. Rimpiläisen viimeinen julkinen esiintyminen oli Perustan teologisilla opintopäivillä Kauniaisissa tammikuussa 2018.
– Seinä on tullut jaksamisen kautta vastaan. Halu olisi olla enemmän mukana. Sellaista hiljaista elämän sammumista tässä koko ajan tapahtuu, piispa pohtii.
Jo lapsuudessa tärkeäksi tullut kirkossa käynti on kuitenkin jatkunut tähän asti.
– Kun me tulimme vuonna 1980 Ouluun ja minut vihittiin tähän virkaan, ajattelimme, että olemme olemassa nyt kaikkia hiippakunnan ihmisiä varten. Se on 50 prosenttia Suomen pinta-alasta tämä ihana hiippakunta. Mutta eivät kaikki meitä kelpuuttaneet piispakseen. Halusimme kuitenkin olla kaikkia heitä varten, jotka vain kelpuuttavat. Että jos he palveluksia pyytävät, he ovat aina etusijalla. Omat hoidetaan.
– Meillä on vaikka kuinka paljon suuria ja pieniä herätysliikkeitä. Jos jotkut niistä ovat tahtoneet juhliinsa tai toimitilojaan vihkimään tai muuten vain kylään, niin aina on menty. Edelleen ajattelemme niin, että missä vain ihmiset ilahtuvat siitä, että olemme mukana, sinne me mennään, Olli-piispa sanoo.
– Kunhan vain tämä virkajuttu on kunnossa. Viime pyhän olimme Lähetyshiippakunnan messussa. Sitä edellisenä pyhänä olimme katolisessa messussa. Sitä edellisenä pyhänä olimme Kellonkartanon messussa, jossa Hannu Kippo saarnasi, Olavi luettelee.
– Tietysti ortodoksisessakin messussa voimme käydä, mutta siinä on teknisiä rajoituksia, kun siellä seistään koko pitkä liturgia. Sielläkin otetaan sydämellisesti vastaan ja erikoiskohtelua suodaan. Eikä sitä missään tiedä olevansa piispa niin suurissa määrin kuin katolisessa messussa. Siellä on heti ukot viemässä ykköspaikalle ja kirkkoherra on ovella vastassa halailemassa. Nämä ekumeeniset yhteydet ovat kivat.
Kun piispa muistelee virkakauttaan, ja elämääsä ylipäänsä, hän puhuu jatkuvasti me-muodossa. Se johtuu Annelista.
– Anneli oli hyvin merkittävä työtoveri. Joku kirkkoherra kun soitti kapituliin ja halusi Annelin kanssa keskustella jostakin käytännöllisestä tahi periaatteellisesta jutusta, ja minä vastasin puhelimeen vastoin hänen odotuksiaan, niin kirkkoherra aikansa jaaritteli, ja lopulta sanoi, että voisko puhua ite piispattaren kanssa, Olavus sanoo.
– Se ei ole mikään vale vaan tosijuttu. Anneli otti sitten asian hoitoonsa hyvin tietäen, että se mitä hän asiasta sanoo, on se lopullinen ratkaisu.
– Kyllä monet käyttivät keittiön ovea häikäilemättä hyväkseen, Rimpiläinen toteaa enemmän kiitoksena kuin moitteena.
Huoletonta eloa myrskyn silmässä
Melkein koko virkauransa median maalitauluna ollut Olli-piispa yllättää sanomalla, että hän vietti koko piispankautensa ”aivan huoletonta elämää”.
– En vatvonut ikäviä asioita. Minä en yöuntani lyhentänyt. Yksi syy siihen oli, että en edes tiennyt niitä asioita. Annelilla ja hienolla vahtimestarillamme Jussi Ylösellä oli ajatus, että ei kannata kaikkia murheita siirtää minun pöydälleni. Johan se riittää, kun ne heidän pöytänsä kautta kulkevat.
– Meillä ei ikäviä lehtileikkeitä pantu rintataskuun vaan roskakoriin. En minä niitä edes nähnyt! Rimpiläinen sanoo.
Anneli tarkentaa, että ei sellaisia kirjeitä heitetty pois, joissa oli jonkun nimi alla. Roskiin meni nimetöntä postia, jota sitäkin tuli paljon.
– Henkilökohtaisiin yhteydenottoihin vastasin aina, olipa kyseessä kehukirje tai haukut, Olavi jatkaa.
Voisi kuvitella, että Rimpiläistä olisi rasittanut se, että hänen nimensä jatkuvasti liitettiin ennen kaikkea virkakysymykseen, vaikka hän ansioitui kirkon elämässä laajasti muutenkin. Mutta ei rasittanut. Piispasta löytyi asian suhteen tiettyä ”urheilullisuutta”.
– Se oli iso asia kirkon listalla. Kyllä minä esimerkiksi kirkolliskokouksessa kantani perusteiden kanssa ja ilman vertauskuvia esitin.
– Oikeastaan tykkäsin, että asia tuli esille. Läheisiltä työtovereilta tai kotiväeltä ei tullut mitään painetta siihen suuntaan, että pitäisi piiloutua, Rimpiläinen kertoo.
”Anneli on puhdasoppinen luterilainen”
Piispa toteaa, ettei osaa suhtautua kriittisesti niihin luterilaisiin, jotka ovat viime aikoina siirtyneet katoliseen tai ortodoksiseen kirkkoon.
– He lähtevät tielle, jota olen itse mielessäni monta kertaa testannut. Aina olen kuitenkin perrääntynyt lähtöasemiin, ja se johtuu Annelista, joka on oikein sellainen puhdasoppinen luterilainen, joka ei voisi ymmärtää sitä, että tästä kirkosta mihinkään lähdettäisiin.
– Edelleen olen niin konservatiivinen tässä kysymyksessä, että en voi kuvitella muuta tietä pois kirkosta kuin se, että klassillisen luterilaisen uskonmuodon harjoittaminen kielletään tahi tehdään mahdottomaksi. Jos sille ei ole kerta kaikkiaan tilaa, niin sitten on pakko.
Mutta minkä tien Rimpiläinen valitsisi, jos olisi pakko?
– Se onkin vaikea kysymys. Sitä en tiedä. Ehkä se Jumala johdattaisi sitten.
– Mehän ollaan jo niin vanhoja, että tuskin meille tulee sitä kysymystä, Anneli sanoo.
– Missään tapauksessa ei voi lähteä siihen suuntaan, jossa uskonpuhdistuksen muotoperiaate eli Raamattu ylimpänä auktoriteettina ja sisältöperiaate eli pelastus yksin armosta kyseenalaistettaisiin. Se paikka, jonne voisi vetäytyä, mistä Jumala meitä varjelkoon, siellä nämä kaksi asiaa pitäisi olla periaatteessa hyvin selkeät, Olavi jatkaa.
Herätysliikkeissä hän katsoo tapahtuneen kaksi muutosta.
– Herätysliikkeiden väliset raja-aidat ovat mataloituneet. Sen näemme, kun kierrämme Annelin kanssa messuissa. Huomamme, että vanhat tutut kristityt tekevät samaa kierrosta.
– Toinen muutos on se, että herätysliikkeet menevät keskeltä kahtia. On liberaali porukka ja konservatiivit. Se koskettaa melkein jokaista herätysliikettä, Rimpiläinen analysoi.
Hän kertoo samalla suhteestaan karismaattisuuteen, ja sanoo, että karismaattiset ilmiöt eivät ole mikään välttämättömyys, eikä niiden perusteella voida päätellä, onko kirkko tai seurakunta terve vai sairas.
– Ajattelen niin kuin Luther, ja kuule, ehkä on ihan raamatullistakin ajatella, että kielillä puhumiset, sairaitten parantamiset ja profetiat, kuuluvat apostoliseen aikaan. Se oli se terävä kärki, jolla nuori kristinusko tunkeutui sekulaariin maailmaan. Jumala oli ne ihmeet varannut etujoukolle siinä vaikeassa tilanteessa. Luther ei pitänyt tärkeänä, onko niitä nykyaikana.
– Mutta!
– En minä toisaalta voi kieltää sitä, etteikö Uuden testamentin mukaan tällaisia ilmiöitä voisi kirkossa olla. Minä en henkilökohtaisesti tunne profetoimista tai kielillä puhumista, mutta toisaalta minulla on hyvin vakaa se ajatus, että ihmeellistä parantumista rukouksen kautta voi tapahtua. Olin innolla ajamassa kirkkokäsikirjaan öljyllä voitelemisen kaavaa, joka sinne tuli.
– Ja se on kyllä ihan kummallinen juttu, mutta on näitä rukouksella parantamisia meidänkin elämässämme ollut. Muut ovat ottaneet sen rukoilun huolekseen, ja me olemme sen hyvää hedelmää nauttineet niin, että on parannuttu, Rimpiläinen kertoo.
Hän liikuttuu.
– Joka päivä elämme siinä ihmeellisessä virrassa, että monien pienien ja suurien asioiden puolesta rukoillaan, ja katso, ne tulevat kuulluiksi.
– Että sellainen karismaatikko minä olen. Uskon rukousten kuulluksi tulemiseen, ja sen yhtenä muotona sairas voi parantua. Mutta jos ei parannu, se ei ole merkki siitä, että Jumala on hylännyt.
Selitän kokemuksiani siitä, että Jumalan tekemät ihmeet ovat usein arkisia, ja ne huomataan joskus vasta jälkeenpäin.
– Niin, piispa sanoo.
Vastaus kuvaa Rimpiläisen persoonaa. Hän osaa kuunnella, ja vaikka hän on kuitenkin sentään piispa, hän ei kiirehdi kertomaan omaa kantaansa joka asiaan.
Vanhuus on ollut hyvä
Olavi sanoo suorastaan nauttineensa vanhuudesta.
– Tämä on hirveän hyvää aikaa. Minulla ei ole minkäänlaista painetta, että pitäisi sählätä erilaisissa tehtävissä ja todistaa itselleni, että olen vielä tarpeellinen. Olen hirveän onnellinen siitä, että on ihan toisenlainen elämä tänne loppuun annettu.
– Työtä teimme yhdessä ja nyt huilaamme yhdessä. Minä saan rakentaa elämästä selviämisen, junanvaihdot ja muut, sen varaan, että kyllä se Anneli ne hoitaa.
– Höpsis! Et sä oo koskaan mennyt väärään junaan, Anneli korjaa.
Kun kysyn piispan ajatuksia ikuisesta elämästä, seuraa haastattelijan urani pisin hiljaisuus.
– Se asia on jatkuvasti työn alla, Rimpiläinen sanoo lopulta.
– Luen erilaisia teologisia kirjoja aiheesta. Kun olen erilaisia kokonaisratkaisuja miettinyt niin, minä oon tiililäläinen. Uskon suunnilleen niin kuin Osmo Tiililä. Mutta en niin, että olisin lukenut yhden Tiililän kirjan ja sanonut, että this is the truth. Olen lukenut monia vanhauskoisia, joilla on tästä vähän eri näkemyksiä.
Osmo Tiililä oli dogmatiikan professori Helsingin yliopistossa. Hän käsitteli teologiassaan paljon kuoleman jälkeisiä asioita, ja ehkä suomalaisista teologeista perusteellisimmin niin sanottua välitilaa, jolla tarkoitetaan sitä paikkaa, jossa kuolleet ovat ennen maailmanloppua ja viimeistä tuomiota.
– Kun ihminen kuolee, siinä on jonkinlainen välioikeudenkäynti, jossa meidän paikkamme välitilassa määräytyy. Välitila on tietoinen tila, ja vasta sitten tulee viimeinen tuomio ja ihmisen lopullinen asemointi.
– Minä liityn mielelläni siihen, kuinka ortodoksit rukoilevat kristillistä, kivutonta, kunniallista, rauhallista loppua. Hyvää vastausta Kristuksen peljättävän tuomioistuimen edessä. Tämä koskee välitilaa, eikä viimeistä tuomiota, piispa huomauttaa.
– Osmo Tiililästä voi saada sen kuvan, että kaikki ihmiset joutuvat johonkin ikävään paikkaan ja lopulta helevettiin. Mutta ei. Se on ihan käsittämättömän pehmeä ja ihana se Tiililän näköala. Hän on varma siitä, että pyhät taivaassa Jumalan luona ja välitilassa rukoilevat meidän puolestamme, ja mitenkä me saadaan rukoilla vainajien puolesta ja pyytää heille, että Jumala olisi armollinen ja antaisi hyvät paikat siinä draamassa, Rimpiläinen sanoo.
– Että semmoinenkin mahdollisuus on olemassa, että minäkin pääsisin livahtammaan taivaaseen, hän jatkaa.
Rimpiläinen toivoo, että kaikki pääsisivät iankaikkiseen elämään. Kuva: Anssi Lautamo.
Rimpiläinen sanoo, ettei luterilaisena teologina voi kieltää kadotuksen mahdollisuutta, mutta mielellään hän myös lainaa evankelisen liikkeen entistä johtajaa Johannes Bäckiä, joka sanoi näin: ”se on tyhmä, joka kieltää kaikkien pelastumisen, ja se on vielä tyhmempi, joka siitä puhuu”.
– Emmehän me voi ainakaan toivoa, että kukaan joutuisi iankaikkiseen kadotukseen, vaan meidän toivo on ettei sinne kukaan joutuisi. Mutta ei sitä saa sanoa, vaan pitää saarnata parannusta sen vakavan näköalan edessä, että Raamatussa niin vahvasti se iankaikkinen kadotus on esillä.
– Vai onko se vain sekin sitten olotila, jota seuraa sitten…no…eihän me tiietä näitä, piispa pohtii sanojaan hyvin huolellisesti punniten.
– Mutta se ei oo synti, jos toivoo että kaikki pääsis iankaikkiseen elämään. Me saahaan sitä rukoilla, mutta Jumala ottaa sen siitä etteenpäin hoitaakseen.
Rimpiläinen on aiheen äärellä avoin ja tunteet ovat pinnassa, kun hän kuvailee, kuinka ”monessa saarnassa sitä veikkaillaan, että kuka pääsee taivaaseen ja kuka ei”. Piispa haluaa jättää veikkailut sikseen. Hän palaa lapsuutensa körttiläisyyteen ja siteeraa Wilhelmi Malmivaaran virttä Oi Herra, jos mä matkamies maan.
Vain rivin kerrallaan hän pystyy lausumaan.
Oi saanhan joukkoon autuaitten…
Kans ystäväin ja omaisten…
Mä päästä kerran luo Armon Herran…
Oi saanhan sen.
– Että sen veikkailun tilalle tuleekin tämmöinen rukous. Että jospa hyvinkin Jumala päästäis iankaikkiseen elämään, Rimpiläinen sanoo.
Syömme vielä yhdessä keittoa. Anneli patistaa Olavia siunaamaan ruuan. Rimpiläiset esittelevät kaikki naapurinsa ja heidän ammattinsa sekä lasten määrän. Piispa vaihtaa kuvaajaa varten vielä kerran violetin paitansa. Kuljeskelemme asunnossa etsimässä kuvauspaikkoja ja selaamme mukamas piispan kirjaston valtavan kirjahyllyn kirjoja, Lutherin selitystä Galatalaiskirjeeseen. Yläkerrassa on paljon leluja lastenlapsille. Rimpiläinen kulkee portaissa varovasti. Askel on jo mennyt araksi, mutta auton ajo sujuu varmoin ottein. Samalla saan kotiseutukierroksen, kun pimeä maisema ja lumessa nukkuvat talot vilisevät auton sivuikkunoissa. Lentokentän parkkipaikalla sanon, että ”toivottavasti nähdään pian taas”.
– Herra kanssasi, Olavi vastaa.
Artikkeli on pidennetty versio Elämä-lehdessä 1/2020 julkaistusta jutusta
Artikkelia korjattu 13.1. Poistettu Maikki Sonnisen ja Paavo Ruotsalaisen
Samtalet kan vara inkörsporten till ett större lyssnande. En diskussion som bara är ett utbyte av tankar, konfrontation mellan två hjärnor, bär inte alltid tillräckligt långt.
Det bekymmersamma idag är att åsikter – politiska, religiösa osv – allt oftare formas i samband med diskussioner inom den egna åsiktsgruppen, allt mera sällan som en verklig kommunikation mellan personer av olika åsikt.
Man kommer till samlingar där besluten ska fattas med färdiga beslut. De talare är bra som har samma åsikt som jag. Men besluten är oftast fattade redan när man möts.
Detta märks nu i Trumpprocessen. CNN, med sina många skickliga redaktörer blir ibland nästan meningslös när det enda de kan göra är att upprepa demokraternas argumentation och sabla ner republikanerna.
Jag föreställer mig att Fox News (som jag inte kan se) kan ha ngt motsvarande, men åt andra hållet.
Men det märks när man följer med riksdagsdebatter och det politiska ”samtalet”. Mycket lite att förhandla om, tycker jag ofta.
Det märkte jag under mina nästan trettio år i kyrkomötet. I början var det ännu ett annat klimat. Alla satt i salen och lyssnade också när svåra frågor avhandlades. Man samtalade över åsiktsgränserna (vilket säkert kan ske också idag).
Men allt mera blev det åsikt mot åsikt, där olika kyrkomötesombud kom med färdiga åsikter och inget verkligt meningsutbyte behövde (!) ske. Det förstärktes också av en viss animositet. Solidaritet och frisinne har allt mera blivit att tolerera och ge rum åt dem som har samma åsikt som man själv.
Detta gör att utmaningarna för att nå andra människor med evangeliet – och det är för mig det viktigaste – växer.
Vad kan vi göra för att återupprätta kommunikation och samtal? Det är en antidot mot hate speech (hatretorik i olika tappningar). Och det skulle verkligen behövas.
Två röster om apologetikens roll idag. Det var detta som jag avsåg med ”Hur långt bär apologetiken?”
Christian apologist Ravi Zacharias said it best: ”There is just enough of the modern worldview left so that reason still has a point of entry. But we have to use this knowledge wisely. We cannot give an overdose of argumentation.”
”If for no other reason this understanding alone should cause us to rethink how we use apologetics today. Perhaps what is needed is apologetic that is more conversational.”
David Geisler, son of the late Dr Norman Geisler.
Det är viktigt att apologetik, argumentationen för den kristna tron, och evangelisationen, förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus, går hand i hand. Förkunnelsen av evangeliet kanske mer och mer blir samtal, mindre föredragstillfällen. Även om predikan och föredrag alltid hör med och måste komma in.
Jag tycker bäst om föredrag – både att lyssna till och hålla – men förstår och vill förstå allt bättre vikten av samtal.
Evangeliet gäller både hjärta och hjärna. Viktigast är hjärtat (Ords 4:23), för hjärnan är egentligen underordnad hjärtat.
De senaste åren har många offentliga diskussioner kretsat kring äktenskapet. Dels har man ställt frågan om kyrkan borde gå in för att viga personer av samma kön. Och dels kommer en ny fråga upp, kanske inte särskilt starkt inom kyrkan (ännu?), men i samhället, mer och mer: dvs polygami eller månggifte.
Redan för ganska många år sen diskuterades skilsmässa och omgifte. Det är en fråga som drabbat kyrkan starkt, inklusive prästerskapet.
Det är många svåra frågor. Men många av dagens problem blir svårare för att kyrkan inte värnar om äktenskapet. Om man inte tidigare har godkänt månggifte, har man i varje fall i praktiken haft s.k. successivt månggifte, med mycket olycka och svåra slitningar.
Avsikten med dessa rader är inte att kasta sten på någon. ”Den av er som är utan synd kaste första stenen.”
Alla frågor om äktenskapet har en biblisk nyckel. Det är äktenskapets instiftelseord i 1 Mos 2:24, som Jesus upprepar i bl.a Matt 19. Det framgår med önskvärd tydlighet att Bibeln talar om det monogama och livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna.
Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna 5 och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? 6 Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.”(Matt. 19:4-6).
Här har egentligen alla frågor besvarats. Det monogama äktenskapet (man- hustru, de två ska vara ett kött), skilsmässa (vad Gud har sammanfogat ska människan inte skilja åt), månggifte (de två ska vara ett kött).
Men vi vet att problemen inom de kristna kyrkorna och i samhällena är stora. En afrikansk kristen sade: Jesus förbjöd skilsmässa, men sade ingenting om månggifte, kyrkan förbjuder månggifte men säger ingenting om skilsmässa.
Den som har läst sin Bibel vet också att många fromma män i GT hade flera fruar.
Adam och Eva levde i ett monogamt förhållande, men redan Lemek (1 Mos 4:19) hade två hustrur. Abraham var gift med Sara (Sarai), som var ”ofruktsam”. På Saras inrådan gick Abraham in till Hagar och tog henne till hustru: ”När Abram hade bott tio år i Kanaans land tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. (1 Mos 16:3 ). Gideon hade många hustrur (Dom 8:30). David (2 Sam 3 mfl) och Salomo hade många hustrur, om vilka HERREn säger: ”Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare giva dig både ett och annat.”(2 Sam. 12:8)
De som kan sin bibliska historia vet att också Jakob, han som fick namnet Israel efter sin brottning med Gud, blev lurad inför äktenskapet. Han väntade på Rakel, men fick hennes äldre syster Lea, och efter en vecka också Rakel. Sen hjälpte han sin morbror Laban i ytterligare sju år. Laban gav Silpa och Bilha åt Lea respektive Rakel. Jakobs söner hade sålunda fyra olika mammor.
Det finns många frågor inför dessa lösningar. Några principer kan man slå fast. Det handlade om ordnade förhållanden, det var överenskommet och ingenting skedde i smyg. Också David, som varit otrogen var tvungen att bekänna sin synd efter det grymma som hände med Uria, Batsebas man, men efter det blev också Batseba Davids hustru (2 Sam 12:24).
Det kan också vara skäl att påminna om att familjen och släkten var ett socialt system, som utgjorde grunden för tryggheten. En flicka kunde stanna i sin fars hus, men i något skede blev hon utan trygghet. Därför var en tydlig målsättning i föreskrifter mm att någon (tex en bror) skulle ta ansvars för sin brors änka.
Man kan också konstatera att mer eller mindre alla polygama förhållanden ledde till konflikter.Det blev slitningar och avund mellan de olika fruarna. Ofta antyder texterna att mannen favoriserade någon av sina fruar framom andra.
I Nya testamentet talar Jesus om avsikten (i begynnelsen). Han visar att många av de olyckor som kommit in i människans liv har sin grund i syndafallet, i deras hjärtans hårdhet. Äktenskapet blev något annat än det var tänkt.
Men i nytestamentlig tid kan kristna inte förbigå Jesu ord, som avgränsar äktenskapet till et förbund mellan en man och en kvinna. De två (!) ska bli ett kött. Det är också grunden för apostlarnas, inte minst Paulus’ argumentation. Paulus lyfter också fram den vackraste och starkaste synen på vad äktenskapet ska vara: en spegling av förhållandet mellan Kristus och församlingen, Kristi brud.
Äktenskapet skulle vara en förgård till himlen, på jorden. Inte en del av helvetet.
En av livets stora gåtor, också för mig, är varför en del inte finner en livskamrat. Jag minns Jesu ord i Matt 19:12 och förstår en del av det. Men samtidigt finns det många som av någon anledning inte förefaller att passa in, om det inte trots allt är ”för himmelrikets skull”, eller ngn av orsakerna. Förstår att jag inte behöver förstå allt, men det är svårt att acceptera att det finns en ensamhet som inte får ett (uppenbart) svar. Det finns säkert ngt svar, och livet kan kompenseras av så mycket, men…
Vi lämnar också den frågan i Guds goda händer. ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”, verkligt menat, inte som ett ord som jag kastar i ansiktet! Gud kan välsigna oss alla, och det vill Han.
Och låt oss framför allt komma ihåg löftet om förlåtelse:
Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh. 1:9)
All orättfärdighet.
Kuva: Anssi Lautamo.
