De två första söndagarna i advent kallas på latin Adventus humilitationis och Adventus glorificationis. De talar om Kristi tillkommelse, den första om Kristi ankomst i förödmjukelse, och den andra talar om när Kristus kommer tillbaka i härlighet.

Det märkliga är att den judiska rabbinska traditionen lärde att om folket var redo att möta Gud, så skulle Messias komma i härlighet, enligt Dan. 7:13, men om folket inte var redo att möta sin Gud, så skulle Messias komma ödmjuk, ridande på en åsna, enligt Sak. 9:9.

Nu kom Jesus ridande på en åsna, folket hälsade Honom med det messianska Hosianna-ropet ur Ps. 118, men folket kände inte igen Honom.

Jesu ankomst ridande på en åsna innehåller alltså mycket. Det var tecknet på att folket inte var redo. Det var också tecknet på Guds nåd, att Han inte vill att någon skall förgås utan att alla skall omvända sig (jfr 2 Petr. 3:9).

Kristi andra tillkommelse (Adventus glorificationis) anknyter förutom till Dan. 7:13 (läs!) till Sak. 12:10:

Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.

Texten antyder att detta sker efter korsfästelsen. Texten ger intrycket att Israel skall omvända sig (jag skall utgjuta nådens och bönens Ande så att de ser upp till mig, som de har genomborrat). Ibland har jag undrat om Pauli ord om sig själv som ”ett ofullgånget foster” ( 1 Kor. 15:8), dvs en prematur, en som föddes för tidigt, också anknyter tilll denna profetia ur Sakrjas bok. Paulus mötte Kristus på himmelens skyar, och detta ledde till hans omvändelse (Apg. 9). Månne Paulus tänker att han, en jude, fick uppleva Sakarjas profetia på sig själv ”före tidtabellen”? Detta kan man bara meditera över. Jag vill inte yttra mig för säkert, men intressant är hur Paulus ofta antyder att han står i tacksamhetsskuld till sitt folk, till judarna, över att han har fått något som de ännu inte fått.

I vissa översättningar, t.ex. i den nya finska (1992), har översättningen blivit ngt otydligare. Det står faktiskt om ”mig, som de har genomborrat.”

Det är ofattbart att judarna på Jesu tid inte kände igen sin Messias. Men egentligen är det samma verklighet som varje människa står inför, tills hennes ögon öppnas. Jesus är tecknet, som skall bli motsagt.

Adventstiden är en tid av beredelse. ”Den lilla fastan” före jul handlar om för-beredelse att möta Herren som kommer.

Välsignad är Han som kommer!

Henrik

I dagens nummer av tidningen Aamuposti intervjuas kommisarie Pekka Laine, som utöver sin tjänst vid polisinrättningen i Hyvinge är ordf. för kyrkofullmäktige. Det var Pekka Laine som bad polisen undersöka om något lagstridigt hade skett i samband med SLEY:s traditionella kyrkhelg i Hyvinge i våras.

Samma dag som rättegången hölls i Hyvinge (se tidigare blogg) ståtar sagde kommissarie med stort upplagd intervju i samma tidning och säger att denna polisanmälan gav honom biljett till årets självständighetsbal i presidentens slott.

Inte riktigt så höga stilpoäng, tycker jag, inte heller från tidningens sida att publicera intervjun samma dag som rättegången hölls.

I dagens intervju berättar kommissarie Laine att han träffat biskop Heikka i slottet.

– Blev det tal om kvinnoprästfrågan, frågade tidningsreportern.

– Ja, biskop Heikka tackade mig och sade: ”Teit, Pekka, miehen työn.”

Jag tycker detta visar den pågående konflikten i ett nötskal. Se vad som har hänt – mycket pengar har detta kostat, en kyrklig förtroendeman anmäler en förtroendevald (m.fl.) och ber myndigheterna undersöka om brott har begåtts. Kristna människor, som bara velat ordna möten enligt flera års praxis, fälls för ”diskriminering”. Människor får söka hjälp av läkare för att klara den hårda pressen.

Man skulle lätt finna snälla kyrkoherdar, manliga, men också snälla kvinnliga, som har gjort detsamma som tf khden i Hyvinge då. Gått med på tjänstearrangemang för att ta hänsyn till minoritetens samvete.

Men aldrig skulle det falla mig in att anmäla dessa!

Det är fruktansvärt. Jag kritiserar inte domen, men anser att förutsättningarna för att förstå frågans natur har saknats. Inte kan trosfrågor avgöras i världslig domstol.

Det skulle sannolikt inte ha blivit något utan denna begäran om undersökning.

Sedan kallar biskop Heikka detta för ”miehen työ”.

Jag skulle säga något helt annat.

Jag tycker att det är så förfärligt att jag skäms att jag finns i samma kyrka.

Henrik

P.S. Biskop Heikkas ord (enligt Aamuposti) kontrollerade och återgivna ordagrant kl 22.10. Den gamla versionen var ”se oli miehen työ”, men den form orden nu har är tidningens återgivning av samtalet. (HP)

I dagens Hbl (4.12) skriver chefredaktören för tidningen Kotimaa Olav S. Melin bl.a följande:

I debatten om kyrkan och de homosexuella åberopas från motståndarhåll en så kallad klassisk kristendom. Det är en statisk tro som inte är öppen för förnyelse och förändring oavsett tid och rum. En sådan gudsbild formas mera av Traditionens makt och rädsla för det främmande än av en levande tro på en levande Gud som sagt: Se jag gör allting nytt. En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.

Statisk tro, inte öppen för förnyelse och förändring. Formad av Traditionens makt, rädsla för det främmande. Det var inte lite det! Och sedan detta: motståndarhåll!

Och exegesen av Upp. 21:5 ”Se, jag gör allting nytt” resulterar i följande konklusion:

En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.

Allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra!

Jag tror att jag förstår vad den gode Olav S menar. Att traditionella uppfattningar mm måste prövas. Och att man måste vara beredd att ompröva sina åsikter, sina tankar, sin ståndpunkt. Så förstår jag hans text. Och jag förstår att han också inkluderar sig själv i denna beredskap till att ompröva sina tankar.

Ibland undrar jag ändå om Olav ser hur genomskinligt han skriver, månne inte, han är yrkesmänniska. Men ”motståndare”, ”inte öppen för förnyelse”, ”statisk”, ”tradition” (med stort T dessutom) versus ”allting nytt”, ”öppen”, ”levande tro på en ”levande Gud”.

Man blir ju nästan rädd för sig själv och sina vänner…

Samtidigt undrar man litet mera seriöst sagt, varför en yrkesman skall måsta använda penseln så. Några penseldrag som mest förmedlar känslointryck, utan att åskådaren eller den nymålade förväntas upptäcka det enkla greppet?

Det är ju så typiskt för vår tid: ”liberal”, ”motståndare”, ”konservativ”, ”fundamentalist” osv. Jag brukar tänka och säga när jag hör sådana ord: du har ännu ingenting sagt. För det är bara klichéer.

Frågan efter genomläsningen blir dock: omprövas i ljuset av vad?

Jag kan inte värja mig för intrycket att det ändå är förändringen som blir den ledande principen, och tyvärr konkret förändringen bort från Guds Ord, Bibeln.

Kanske är det relevant att just efter dessa ord påminna om Judas’ brevs tredje vers: …att kämpa för den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga.

Jag hoppas och tror att ingen tar emot detta som ”vi representerar de heliga och våra meningsmotståndare de oheliga”.

Den gudsbild som Jesus har uppenbarat, kan inte förändras. Bibelns människosyn, skapad till Guds avbild, till man och kvinna, en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två skall vara ett kött – detta kan inte ändras.

I allt gäller givetvis att vår förståelse kan fördjupas, men inte i betydelsen i konflikt med Guds klara Ord.

Vår kyrkas bekännelses formalprincip innebär att ”Guds Ord är det enda rättesnöret enligt vilket alla läror och lärare skall prövas och bedömas.”

Hur blir det då, om detta gäller?

Allting nytt – det betyder nog något annat än en anpassning till det politiskt och religiöst och tidsmässigt ”korrekta”.

Jag tycker dessutom att ett studium av väckelserörelsernas historia talar sitt tydliga språk om något helt annat än en statisk tro som inte är öppen för förnyelse.

Och det är just Guds förnyelse som vi behöver.

Henrik

Idag är det nytt kyrkoår. Det vet alla som läser denna blogg, men för många finländare är det okänt.

Denna helg ordnas sexhibition. Igår kväll visades i TV ett program som hette ”Läpijuttu”, och det rörde sig mest kring nedre delen av människan…

Man kan sucka över det postkristna Finland. Man kan moralisera, fast man inte har någon orsak. Tron är inte var mans, eller för undvikande av missförstånd: all men do not have faith.

I en intervju med den skottske professorn och filosofen Callum Brown läste jag att ett av felen med kyrkan i Skottland (Kirk förresten) är att den inte har något rekryteringssystem.

Innan vi suckar över avkristningen, inklusive det faktum att inte ens Jesu namn och person längre skall respekteras, måste vi se över rekryteringssystemet.

Vi har väl inte på allvar tänkt på detta – folk har ju ”ramlat in” genom dörren, men nu när de väller ut, är det inte dags??

För att man skall gå till kyrkan, och gå i kyrkan, måste där finnas något som man vill ha.

Därför; Välsignad är Han som kommer i Herrens namn! Hosianna, Davids son! Herre, hjälp, Herre fräls!

God advent!

Henrik