Allting nytt?
I dagens Hbl (4.12) skriver chefredaktören för tidningen Kotimaa Olav S. Melin bl.a följande:
I debatten om kyrkan och de homosexuella åberopas från motståndarhåll en så kallad klassisk kristendom. Det är en statisk tro som inte är öppen för förnyelse och förändring oavsett tid och rum. En sådan gudsbild formas mera av Traditionens makt och rädsla för det främmande än av en levande tro på en levande Gud som sagt: Se jag gör allting nytt. En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.
Statisk tro, inte öppen för förnyelse och förändring. Formad av Traditionens makt, rädsla för det främmande. Det var inte lite det! Och sedan detta: motståndarhåll!
Och exegesen av Upp. 21:5 ”Se, jag gör allting nytt” resulterar i följande konklusion:
En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.
Allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra!
Jag tror att jag förstår vad den gode Olav S menar. Att traditionella uppfattningar mm måste prövas. Och att man måste vara beredd att ompröva sina åsikter, sina tankar, sin ståndpunkt. Så förstår jag hans text. Och jag förstår att han också inkluderar sig själv i denna beredskap till att ompröva sina tankar.
Ibland undrar jag ändå om Olav ser hur genomskinligt han skriver, månne inte, han är yrkesmänniska. Men ”motståndare”, ”inte öppen för förnyelse”, ”statisk”, ”tradition” (med stort T dessutom) versus ”allting nytt”, ”öppen”, ”levande tro på en ”levande Gud”.
Man blir ju nästan rädd för sig själv och sina vänner…
Samtidigt undrar man litet mera seriöst sagt, varför en yrkesman skall måsta använda penseln så. Några penseldrag som mest förmedlar känslointryck, utan att åskådaren eller den nymålade förväntas upptäcka det enkla greppet?
Det är ju så typiskt för vår tid: ”liberal”, ”motståndare”, ”konservativ”, ”fundamentalist” osv. Jag brukar tänka och säga när jag hör sådana ord: du har ännu ingenting sagt. För det är bara klichéer.
Frågan efter genomläsningen blir dock: omprövas i ljuset av vad?
Jag kan inte värja mig för intrycket att det ändå är förändringen som blir den ledande principen, och tyvärr konkret förändringen bort från Guds Ord, Bibeln.
Kanske är det relevant att just efter dessa ord påminna om Judas’ brevs tredje vers: …att kämpa för den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga.
Jag hoppas och tror att ingen tar emot detta som ”vi representerar de heliga och våra meningsmotståndare de oheliga”.
Den gudsbild som Jesus har uppenbarat, kan inte förändras. Bibelns människosyn, skapad till Guds avbild, till man och kvinna, en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två skall vara ett kött – detta kan inte ändras.
I allt gäller givetvis att vår förståelse kan fördjupas, men inte i betydelsen i konflikt med Guds klara Ord.
Vår kyrkas bekännelses formalprincip innebär att ”Guds Ord är det enda rättesnöret enligt vilket alla läror och lärare skall prövas och bedömas.”
Hur blir det då, om detta gäller?
Allting nytt – det betyder nog något annat än en anpassning till det politiskt och religiöst och tidsmässigt ”korrekta”.
Jag tycker dessutom att ett studium av väckelserörelsernas historia talar sitt tydliga språk om något helt annat än en statisk tro som inte är öppen för förnyelse.
Och det är just Guds förnyelse som vi behöver.
Henrik
Namn: Henrik Perret