Destruktiv teologi?
Till min kännedom har igen kommit att ”man” (!) har kallat min teologi och min syn destruktiv. Jag har utfört mycket destruktivt arbete i stiftet, sägs det, och det som andra under tidigare år har byggt upp har jag (och mina meningsfränder) nu (åtminstone delvis) raserat och omintetgjort under några veckor.
Detta uttalande, som under de senaste veckorna har yttrats i olika sammanhang, måste sannolikt syfta på biskopsvalets andra omgång.
Jag vill inte gå i självförsvar, tvärtom försöker jag stava på 2 Mos. 14:14, även om det inte är lätt.
Men två eller tre frågor ställer jag dock:
1. Är det destruktivt att fråga om ett beslut håller i ljuset av Guds Ord?
2. Är det destruktivt att säga att man vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas inom samma kyrka och att vi skall försöka vara fleixbla och komma överens, dock så att alltid majoritetens syn skall gälla framom minoritetens?
3. Är det verkligen så att ämbetsfrågan – också om vi skulle ha helt fel – är en fråga som upprör vår kyrkas ledning i långt högre grad än det som sägs om vår Frälsare och Herre? Man hör ju inte ett ord om detta!
Jag konstaterar också att det inte var jag som under biskopsdiskussionerna tog upp ämbetsfrågan. Den slängdes alltid i ansiktet på mig. Jag fick titeln ”kvinnoprästmotståndare” ungefär som en tjänstetitel. Jag vet bara inte hur man söker avsked från den ”tjänsten”…
Det skulle inte ha behövts många försonande ord från kyrkans biskopar och präster, för att situationen skulle vara en helt annan! Till exempel att vi skall tillsammans försöka lösa de problem som finns, och att vi i kyrkan kan hantera denna fråga. Vi vill inte låta den splittra vår kyrka.
MEN: det visar sig nog tyvärr att splittringen går mycket, mycket djupare än till denna ena fråga.
NU är inte svaret att ”måla in sig i ett hörn” med en enda fråga. Nu är svaret att hålla fast vid Bibelns Kristus, att studera Ordet i bön, att samtala om en djupare förståelse och sedan frimodigt leva!
Jag tror också att det skulle vara oerhört värdefullt att många lekmän och präster nu skulle träda fram och bekänna ”färg”.
Jag hoppas att det finns många bland oss som fortfarande älskar vår kyrka, trots alla dess brister. Vi har samma hemortsrätt som alla andra. Jag hoppas att HERREN vill hjälpa oss genom en förnyelse som når djupt, och som förnyar vår kärlek till reformationens arv, dess betoning av nåden och tron på Kristus, som rättfärdigförklarar den ogudaktige, och dess kristallklara Kristusbekännelse i betoningen av Bibeln som det enda rättesnöret.
Jag hoppas också att jag inte är en av de ”själiska människor” som vållar splittring och som Paulus varnar för. Men den varningen gäller ju i särskild mening också dem som lär och sprider sådant som för BORT från Ordet.
Det är inte enheten i sig som är något värd. Det är enheten på Bibelns grund, i Kristus, som är det avgörande.
Henrik
Namn: Henrik Perret