Mittenmänniskor
Jag har ofta haft orsak att återkomma till Nils Bolanders dikt Alla till lags.
Han säger där några ord, som etsat sig i mitt minne:
Bekännande hedningar saluterade honom,
och de fromma kallade honom för sin.
Men i bleket mot kvällningen förbannade han sin seger.
Dessa ord är den ena sidan av att vara kristen och präst. Man kunde också säga politiskt korrekt, även om begreppet inte är lika täckande.
Människan har en vilja att inte vara ytterlighetsmänniska. Man vill gärna ha människor både till höger och till vänster, så att man själv kan framstå som en balanserad och moderat person.
Jag vågar dock säga så mycket att det ibland, kanske oftare än vi tror, är fel att var mittenmänniska, moderat, måttlig. Ibland är det åtminstone nödvändigt att vara ytterlighetsmänniska, om man vill vara en Jesu efterföljare. Tänk på profeterna! Tänk på martyrerna!
När påven Franciscus häromdagen träffade anhöriga till offer för organiserad brottslighet i Italien, sade han många tänkvärda ord. Hans budskap till mafian var: omvänd er, gör bättring, det är ännu inte för sent, men annars kommer ni till helvetet!
Han fortsatte med att säga: var och en av er har haft en far och en mor. Tänk på dem. Gråt lite och bekänn och ångra er synd, annars hamnar ni i helvetet.
Jag tänkte i mitt stilla sinne vad det skulle bli för storm i massmedia, i sociala och asociala medier, om någon biskop eller andlig ledare på våra breddgrader, skulle ha sagt så??
Det kan vara skäl att betona, att ”var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba Honom”.
Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 1 Joh. 1:8
Men det finns kanske också en annan sida. Den kristna positionen är inte att alltid vara extrem. Snarare är det att aldrig vara extrem. Eller att vara en mittenmänniska.
Det handlar om att följa Kristus. Han, som kunde dämpa de häftiga lärjungarna när de undrade om de skulle be om eld från himlen, inte för att göra dem mera brinnande, utan för att förgöra folket, som inte tog emot Jesus på väg till Jerusalem (Luk. 9:54).
Att vara kristen handlar också om att lära sig tiga, att inte låta sig provoceras, att vänta på Herrens tid.
Jag har nog mycket att lära. Både när det gäller villigheten att bli en dåre för Kristi skull, för Kristi skull alltså, och när det gäller att inte låta sig provoceras av ondska, av smädelser och kritik, av dumhet eller något annat. (Jag kan för övrigt också själv producera allt sådant.)
Att vara kristen kan vara att gå emot alla, att vara ensam bland människor. Det är väldigt få som trivs med det, alla vill gärna vara med i något band eller ha någon rytmgrupp, någon som dunkar en i ryggen.
Men att vara kristen kan också vara att vara till synes tam, ta stryk och bli svarslös – bara för Kristi skull.
Låt oss inte vara mittenmänniskor, inte heller ytterlighetsmänniskor utan centrummänniskor.
Sådana som har Jesus i centrum och som sprider – om inte succé – välsignelse.
Henrik
Namn: Henrik Perret