Business as usual?
Jag läste i Dagens lösen häromdan om en av de mest tragiska verser i NT.
”När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.” Joh. 13:30
Efter att ta tagit emot sakramentet, som man senare skulle säga, gick han ut ur de heligas gemenskap. Och det var natt. Ja det var det, sannerligen!
Men det som slog mig denna gång var hur odramatiskt det såg ut. De andra lärjungarna märkte inte något.
Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?” Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ”Gör snart vad du tänker göra.” Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. Joh. 13:25-29
Det är slutverserna som jag tänkte på. Här skedde något av det allra värsta som har skett på vår jord. Judas lämnade Jesus och järjungarna, Satan hade farit in i honom och han var på väg att förråda Jesus.
Men ingen av dem som låg till bords förstod! De trodde att han var på väg för att köpa något, eller att han fick ett uppdrag av Jesus.
Jag har stannat inför detta nu. Förståndet och iakttagelseförmågan räcker inte till. Förståndet kan inte avslöja den onde. Bara Jesus vet, den Helige Ande vet, Gud vet.
I Markusevangeliet berättas ofta om hur Jesus möte människor som var besatta av onda andar. Det är märkligt att inför Jesus så kunde de inte vara tysta! De avslöjade sig alltid. Och det de sade var sant, men ändå kallt och utan tro.
Nu lever vi i ödestider i många avseenden. Ser du det som sker i det som sker? Ser jag det?
Bara Jesus kan öppna våra ögon så vi ser. Vi kan i Jesu namn och i blodets beskydd avslöja den onde och hans planer. Men Jesus hjälper oss att se människan, den nödställda och slagna. Den människa som i sin ondska – som kan se ut som ett stilla, kritiskt förhållningssätt – har vänt Kristus ryggen.
När vi vet detta, när vi minns korset som restes på Golgata kulle, då kan vi inte fortsätta med business as usual.
Vi behöver vända om, till Jesus, medan tid ges.
Henrik
Namn: Henrik Perret
Ingmar Rönn
25.3.2014 at 15:26 #
Han hade hand om kassan, ja.
Och skötte inte sitt kassörsuppdrag så värst bra heller.
Det står ju att han var en tjuv, och brukade nalla av de anförtrodda medlen.
Det har sina risker, det här att ha hand om kassan.
Jag tänkte rätt mycket på den saken här för et par veckor sen, medan jag funderade på hur jag skulle kommentera Ulf Ekmans konvertering till Rom.
Så här började den funderingen se ut:
Ulf Ekman har äntligen, får man väl säga, tagit steget ut och konverterat till katolicismen. Jag säger äntligen, eftersom det redan en längre tid stått klart var han står, och det är alltid bäst att vara helt ärlig och öppen. Annars skapar det bara en massa frågetecken och förvirring.
Dock har jag kunnat konstatera, att också hans öppna ställningstagande uppenbarligen har skapat en hel del frågetecken och förvirring! Jag har fått massor av frågor kring detta den senaste tiden. Den allmänna tonen har varit ett ”Men hur kan han gå till Rom, där de har så många okristliga seder och bruk…
Ja, vad jag har för tankar om den saken har jag skrivit utförligt om på min hemsida redan för åratal sedan, så det ser jag ingen anledning att upprepa. Hela den här Ekman-diskussionen har faktiskt fått mig in på ett annat tankespår, ett jag också varit inne på tidigare, och många gånger, nämligen: har vi nu så rent mjöl i påsen själva, vi som hör till den protestantiska delen av kristenheten?
Vi har lätt för att se dragen av avgudadyrkan i kulten kring Maria och helgonen, men ser vi de avgudar vi har på närmare håll? Nu kommer jag att göra som det står i Rom 15:15, och skriva ganska djärvt, så den som inte vill reta upp sig på mig kan lämpligen sluta läsa här!
Jag minns från den tid när Kyrkpressen-bloggen var igång, att inlägg som behandlade vissa ämnen alltid fick massor av kommentarer och sidvisningar. T ex sådana, som handlade om homosexualitet, var givna vinnare i diskussionsstatistiken.
Där fanns också en bloggare, som skrev ett otal inlägg om de kristnas okristliga sätt att förhålla sig till pengar och egendom. Det var sällan någon överhuvudtaget kommenterade de inläggen, och de få som gjorde det verkade vara i försvarsposition. Det föreföll som om alla skulle ha känt sig träffade, när det blev tal om dyrkan av den stora avguden Mammon.
Jag samtalade en gång med en broder i Herren, som berättade att han hittat det för hans del optimala sättet att förhålla sig till pengar. ”Först ger jag tionde” sade han. ”Det är ju Guds pengar från början, så behåller jag dem stjäl jag från Gud! Sen, när jag vill köpa något jag egentligen inte så där oundgängligen behöver, eller resa nånstans eller så, då kollar jag först om jag har pengar så att jag kan ge bort lika mycket som jag slösar på mig själv, och kan jag inte det får det vara!”
Vilket är en helt biblisk och kristlig inställning- det är ju Guds vilja att en utjämning ska ske! 2 Kor 8:13-15
Men hur många av dem, som med stort patos tar avstånd från påvekyrkans villfarelser, lever enligt kristlig ordning vad det gäller de egna pengarna, prylarna, nöjena, resorna? Man pekar med ett finger på någon annan, men tre fingrar pekar tillbaka på en själv!
Jag samtalade också en gång med en representant för en lokalavdelning av en kristen förening. Han beklagade sig över att de inte längre hade råd att hålla sig med någon anställd predikant.
”Hur många medlemmar har ni här?” frågade jag.
En hundratretti stycken” svarade han.
”Ni är väl medvetna om att det räcker med att femton människor med normala inkomster ger tionde? Det räcker till både lön och sociala avgifter för en heltidsanställd förkunnare”, svarade jag.
Då bytte han samtalsämne. Att ta sådana funderingar på allvar kunde ju inkräkta på ens planer att resa till södern två veckor per vinter, eller att byta en köksinredning, som det inte är något annat fel på än att den har tio år på nacken. Inte kan man börja ge bort de pengar man ”behöver” för att kunna byta bil vartannat år, eller för att betala amorteringar på ett hus med dubbelt mer bostadsyta än man egentligen behöver!
Ibland kan jag också nästan se rött när folk lägger ut texten om sina årliga vallfärder till lövhyddohögtider och påskfirande i Jerusalem, när jag vet att det finns Herrens tjänare, människor som brinner för att föra ut evangeliet här på hemmaplan, som mer eller mindre lever på svältgränsen, för att Guds folk inte vill begripa att arbetarna är värda sin lön!
Men inte kan man ju börja ge av de pengar man skulle satsa på egna religiösa upplevelser, nej, för all del!
Det är min allvarliga övertygelse, att Gud inte ser med större välbehag på vår mammonsdyrkan, vårt sätt att lägga beslag på tillgångar som tillhör Kristus, och planlöst konsumera dem för vårt eget nöje, njutning och bekvämlighet, än han ser på katolikernas mariakult.
När man ser på diskussionen och uttalandena om Ulf Ekman och hans färd mot Rom ser man än en gång hur lätt det är att engagera sig och uttala sig om något, som inte direkt griper in i ens eget sätt att leva och vara. Det är inte svårt att predika mot något som varken man själv eller det stora flertalet av ens åhörare har några egna problem med!
Men när udden vänds mot mina egna åsiktsfränder, eller rakt mot mig själv, när det blir fråga om att just jag skulle få lov att beräkna priset för att verkligen följa och lyda Herren, då blir det värre.
Minsta motståndets lag gäller. Vatten rinner neråt, och det tycks människor också göra. Resultatet blir ofta att vi gör det ena – tar ställning i de frågor som inte kostar annat än att de som är av annan åsikt blir arga – men underlåter det andra, alltså de ställningstaganden där det inte längre räcker med att bara säga eller skriva något, utan där det man säger också griper in i ens eget sätt att leva och handla.
Nu är det inte min mening att säga att frågan om vilket kyrkosamfund man väljer att tillhöra, eller frågan om vilken vägledning som ges i de här frågorna överhuvudtaget, är någon oviktig fråga. Jag är i sak överens med dem, som inte tycker att katolicismen är något bra alternativ för dem som tröttnat på liberalismen och urvattningen i de lutherska folkkyrkorna.
Det är just den här obalansen som stör mig. Varför har vi alltid så lätt att se flisan i andras ögon, medan bjälken i det egna ögat inte alls tycks störa – och inte ens får påtalas? Varför använder vi så gärna pekfingret, utan att lägga märke till de andra tre fingrarna?
Om det är så att vi nog gärna gör det ena, kritiserar andras avgudar, men helst underlåter det andra, att vända om från de egna, då träffar Jesu ord oss rakt på!
”Det ena borde ni göra, men inte underlåta det andra!”
Annars blir det nog bara business as usual.
Dixi et salvavi animam meam.
Henrik Perret
1.4.2014 at 19:32 #
Ok, märkte ditt bidrag idag, dröjsmålet berodde inte på tveksamhet.
Vet inte varför min dator inte sänder mig påminnelser när ngn kommenterat. Kanske den har slocknat när jag det senaste året bloggat så sällan?
Ska försöka se på det efter min Sverigeresa, som förestår.
Henrik