Ingen har allt – utom En
Dagens Nyheter kom idag med dagens nyhet för mig:
Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord, blir katolik!
http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/
Det finns säkert många förklaringar till detta.
Om jag för ett ögonblick bortser från de läromässiga aspekterna, vilket man inte ska göra (!), så finns det kanske några tankar.
Min gode vän och förste förman, teol. dr Per Wallendorff, sade en gång med glimten i ögat, att ”vi lutheraner sitter säkert i himlen en gång med fötterna i kallt vatten och sjunger lutherska psalmer”.
Det finns många olika kyrkor och fromhetstyper. Någon är läromässigt klar, men kanske litet torr. Någon annan är hänförd, med eld och hängivelse, men har kanske för litet bränsle och mera känsla, och resultatet kan bli en aning bränt.
Andra har inget rum för mystiken, allt är redigt och klart, och andra åter har så mycket mystik att de blir mystiska till slut.
Jag kan också tänka mig att många som kommer från mindre kyrkor och samfund saknar ett större sammanhang. Och den som är ledare och ansvarig blir säkert ibland trött på att vara den som ska hålla kristendomen flytande – mycket förenklat sagt.
Och vi protestanter sörjer över att ingenting idag tycks vara givet, allt är till salu. I det sammanhanget representerar den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan ett välsignat undantag. Där kör man vidare utan att vara så imponerad av alla världens strömmar i tiden.
Det finns alltså (kanske) en psykologisk ”beställning” på en sådan utveckling – utan att förringa och alls inte försöka ironisera över Ulf Ekmans val. Han har länge stått i rampljuset, han har deklarerat var han står och Livets Ord står, det är mycket han som har stått både för ”tradition” och förnyelse.
Nu vill han ”ställa sig i ledet”. Kanske. Detta kan vara en aspekt.
Det är många som idag dras till den katolska kyrkan. Inte minst när man möter en så urvattnad kristendom i våra sammanhang att man knappast kan kalla det kristendom längre.
Också en lutheran skulle kunna vara ”förunnad” att få ”stå i ledet” i den meningen att man skulle få något ”överlämnat” (traderat), som man skulle få föra vidare (överlämna) åt barn och barnbarn – och åt vänner och andra människor. Kyrkan har en tro – ett trosinnehåll – som bär. Men detta är så bortgrumlat i dagens lutherska kyrkor.
Svaret på kritiska och i viss mening kompletterande rörelser är inte att kasta sig in i något annat och börja renodla det. Svaret är att förstå att det kan vara ett uttryck för något som fattas i (den lutherska) kyrkans/församlingens liv, och att då ta in det – om det är bibliskt relevant.
Jag har en djup respekt för mycket inom den katolska kyrkan. Men jag har också så stora läromässiga frågetecken, för att inte också skriva utropstecken, att jag förblir en glad lutheran till övertygelsen, och delvis nog en ganska bekymrad lutheran i det praktiska.
En sak är dock säker: ingen har allt – utom En.
Kristus.
”I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda.” Kol. 2:3
Henrik
Namn: Henrik Perret
Henrik Perret
9.3.2014 at 21:13 #
Kanske jag ska tillägga, för att inte bli missförstådd, att jag inte är någon försvarare av framgångsteologin eller Rom. Jag försöker inte heller i detta sammanhang värdera Ulf Ekman som teolog och församlingsledare. Jag skrev, eller snarare, försökte skriva, om helt andra än teologiska aspekter som kan finnas i en situation som denna.
Henrik
Ingmar Rönn
11.3.2014 at 08:08 #
Bra så. Teologer och församlingsledare är ju också människor. Med allt vad det innebär. De som fattar sina beslut och gör sina vägval utifrån enbart och uteslutande logiska eller läromässiga grunder torde nog vara ”mer sällsynta än guld från Ofir”.
Henrik Perret
17.3.2014 at 22:57 #
Ursäkta Ingmar, hade inte märkt att jag var ute och därför inte såg att det kommit en kommentar!
Tycks ha ngn ny inställning någonstans som kräver godkännande. Förr tog jag bort någon då och då om det gick ”över”, inte i betydelsen andra åsikter än mina utan sådant som var annars ”olämpligt”, sett ur mitt
subjektiva perspektiv.
Henrik