Kirkko vastaan kirkko

Luin ikävän uutisen hiljattain Kirkko ja kauunki-kehdestä. Hyvinkään-tapausten johdosta on tapahtumassa . Helsingin seurakuntayhtyhmän johto on uhkaamassa SLEYtä sillä että vedetään Helsingin tuki (n. 200 000 euroa) pois kokonaan sley.n naispappiskannan takia.

SLEY:n toiminnanjohtaja Lasse Nikkarikoski sanoo että se kuulostaa pahalta, Helsingin seurakuntien tuki on merkittävä, sen lisäksi tulevat vapaaehtoiset lahjoitukset.

Luin uutsien Kirkko ja Kaupunki lehdessä, tuli mieleen muutama asia. Hyvin helposti kuvitellaan tilannetta sillä tavalla että Kirkko vastaan SLEY, mutta se ei ole totta. SLEY on osa kirkkoa, sen jokainen jäsen maksaa kirkollisveroa, ja joutuvat nyt tällaisen ilkeyden kohteeki! Kyse on kirkko vastaan kirkko – asetelmasta. Ovatko herrat johtajat kysyneet mitä mieltä seurakunnan jäsenet ovat ?

Aikamoinen vastuu on niillä johtohenkilöillä jotka tähän päätyvät, jos päätyvät. Lasse Nikkarikoski on kertonut että se on lähetyksestä pois.

Seuraava steppi on Maata näkyvissä festivaalien sabotoiminen, johon 10 000 nuorta tulevat kuulemaan Jumalan Sanaa, laulamaan, tapailemaan muita nuoria!

Mitä enemmän olen tutustunut siihen onnettomaan tilanteeseen mitä Hyvinkäälla tapahtuu, sitä hölmöllisemmäksi se menee! Joka viikko sovitaan erilaisista muutoksista listoihin – ” minulle tule kaste sukulaisten pyynnöstä, voidaanko vaihtaa niin että sä otat seuraavan sunnuntain tehtävät ja mä sitä seuraavan, kun sä olisit vuorossa? ”, ”poika tulee nyt perheen kanssa kylään, voimmeko löytää uusi ratkaisuja?” – näitä tapahtuu. Koko ajan. Joka työpaikalla. Pienempi ja isompia muutoksia

ONKO HYVINKÄÄN TAPAUS SELLAINEN, että sen perusteella pitää yrittää kaataa kuuluisan Maata Nykyvissä-festviaalin
tai lakkauttaa tai edes vahingoitta lähetystyötä SLEY:n kentillä!!!??

MInä rupean ajattelemaan että marttyyrius on alkanut. Tämän kaiken minä annan sinulle, jos lankeat maahan ja kumarrat minua”.

Ja kun vielä puhutaan siitä että ruvetaan tutkimaan mahdollisia rikosjuttuja, niin kyllä putosin kärryiltä.

Kristuksen kirkko ei toimi näin. Että ryhtyy soitamaan omia lähetystyötä harjoittavia vastaan. Taatusti ei.

MALTTIA, MALTTIA, kyse on kirkon ja seurakuntalaisten rahoja.

Sanoin avoimesti: jos tähän päätyvät, silloin maallikot, seurakuntalaiset, herätkää ja reagoikaa. Silloin on johtopäätösten aika.

Toivotaan että rukous vaikuttaa.

Nyt kun luen kuinka monet kirkon johtohenkilöt kertovat hienosta kirkosta, kuinka hienoa on että kaikki saavat olla mukana, erilaisinakin, nyt minua rupeaa oikeasti oksettamaan.

Toivon että joku ymmärtää miksi.

Eikö PÄÄASIA ole että Kristusta julistetaan?? ”Vaan mitäpä tuosta, kunhan Kristusta vain tavalla tai toisella julistetaan, joko näön vuoksi tai totuudessa! Ja siitä minä iloitsen, ja olen vastakin iloitseva.” Fil.1:18

Siinä valossa väitän että jos seurakuntayhtymän rahaa käytetään painostuskeinona, siis kirkon toimesta, se on aivan uskomatonta! (korj. 18.3.2007) Tiistain aamuTV:ssä, kuunnelkaa, reagoikaa!

Henrik

Varför tillhöra kyrkan?

Förberedde mig häromdan för en alfakväll: Vad ska vi ha kyrkan till?

Kom då också in på hemsidor som talade om 100 goda skäl att skriva ut sig ur kyrkan. Där fick jag bl.a lära mig varför det inte lönar sig att höra till kyrkan:

Du blir inte ett dugg mera kristen av att gå i kyrkan, på samma sätt som du heller inte blir en bil av att gå till garaget…

En verkligt intellektuell höjdare!

Och sedan lite mera konkret:

Att få gifta sig kyrkligt, det är den största orsaken till att höra till kyrkan.

Jag kollade helt spontant en diskussion på internet om ”kyrkan” och fick då fram följande:

Jag hör ännu inte till kyrkan, bröllopet skall äga rum i mars 2006, när borde man skriva in sig i kyrkan, så att man kan vigas i den evangelisk-lutherska församlingen?
Hur skall man ansluta sig, och finns då några krumbukter (”kommervenkkeja”) på vägen?

(skrivet 27.6.2005)

Men sedan kom den verkliga skrällen.

Jag läste vad kyrkan själv svarar, varför lönar det sig att höra till kyrkan?

När du hör till kyrkan kan du rösta i kyrkliga val!

Och sedan följer omedelbart följande motivering:

Och när du gått i skriftskola och är konfirmerad så kan du få vigas kyrkligt, bli fadder, få kyrklig jordfästning, bli förtroendevald. (Hfors kyrkliga samfällighets finska hemsida)

Jag måste erkänna att jag inte kände mig sådär extra starkt tilltalad.

Jag börjar fundera över om kyrkans svar är en del av kyrkans problem.

34000 människor varje år som undrar varför man skall tillhöra en kyrka som inte ens själv vet varför man skall tillhöra kyrkan…

Henrik

Utmaningen

Kära vänner!

Jag skriver ännu en gång några rader om en fråga som jag redan tidigare skrivit om, denna gång ett ganska personligt inlägg, som jag hoppas Du orkar läsa, och som jag hoppas Du vill ta emot på rätt sätt. Det är personligt i två betydelser, dels handlar det om vad jag själv har fått lagt på hjärtat, och jag skriver ganska personligt om det, men det handlar också delvis (i utgångsläget) om en person som jag har lärt mig uppskatta på så många sätt, som jag vet att ha fått vara till stor välsignelse för många.

Jag skulle vilja utmana alla präster, men också alla andra kristna, att särskilt studera vad Bibeln säger om dopet.

Detta skriver jag efter att ha läst en god och fin kristen broders utläggning om dopet.
Jag kan hålla med om mycket av vad han skriver på sin hemsida, t.ex. om bibelöversättningsfrågan. Den ton som talar om förkrosselse, om beroendet av den Helige Ande, om att vara svag (kraften fullkomnas i svaghet), om allt som innehåller en Jesuston. Denna ton välsignar jag varmt, och här har han mitt fulla stöd.

Jag tycker också om den hängivenhet och den kärlek till Guds Ord och till arbetet i Guds rike som han i så mycket ger uttryck för. Och jag finner att den samhörighet med hela Guds familj som han bekänner sig till, den känner också jag för.

Därför skall ingen se detta som en ytlig kritiklusta, en vilja att ”alltid ha rätt”, eller en föreställning om något slags oåtkomlig ofelbarhetsföreställning – jag vet inte om någon konkret tänker så när de läser dessa rader, men i min ande förnimmer jag något av detta ”bakom hörnet” så att säga.

Jag skall nog i något sammanhang försöka visa varför jag inte kan omfatta det han skriver om dopet (funderar bara på var och hur). Och poängen är ju nu – som jag hoppas – att vi i många sammanhang, i församlingar och smågrupper mm. – skall studera vad Bibeln säger om dopet.

Dopet blir nog i min gode broders långa text ohjälpligt degraderat från att vara en Guds handling, ett nådemedel – och nu avser jag inte bara några lutherska formuleringar utan själva saken – till något som är bundet till mig, till min tro (som han nog ser som ett Guds verk), och avgörelse.

Jag tycker att vi inte skall börja nu med Piepers dogmatik (jag avvisar inte goda böcker i princip), utan direkt arbeta med bibeltexterna. Sedan skall vi också lyfta fram det som man vet om t.ex. barndopet rent historiskt, från den första kristna tiden.

Avsikten är inte att disputera med bröder och systrar från andra samfund. Avsikten är – eftersom det enligt min mening förekommer så mycket flummighet inom vår lutherska kyrka på denna punkt – att visa på att den lutherska dopteologin är en bekännelse till Jesus, att Du och jag får vila i vad Han gjort för oss. Och att dop och tro inte kan skiljas åt.

Därför, utan att nu i detta sammanhang särskilt mycket föregripa det som jag hoppas att alla präster och kristna lekmän vill ta som en utmaning, så handlar det inte om barndop versus vuxendop. Den stora frågan är inte NÄR DOPET SKALL SKE utan VAD DOPET ÄR. Därmed sammanhänger en annan fråga, nämligen vad människan är och vad hon behöver.

Sedan blir det slutsatsernas tid. Om ett barn är en syndare lika fullt som en vuxen (i synd är jag född och i synd har min moder avlat mig), så är det alltså inte fråga om vad ett barn eller en människa har gjort för synder som blir den stora frågan. Frågan blir vad en människa har och inte har inför Gud. Och vad hon behöver.

Låt oss inte gräla, inte ”befatta oss med ordstrider”, men söka Guds Ords svar på en av Bibelns största frågor.

Vi borde undervisa mycket mera om dopet.

Jag har i många år suttit i Keswickstyrelsen och om jag minns rätt över tio år som dess ordförande. Jag har lärt mig älska kristna syskon i alla kyrkor. Jag har blivit rikt välsignad och fått mycket av bibelstudier och tal, bibelundervisning, gemensam bön. Detta är ingen stridsförklaring! Guds familj är faktiskt en verklighet, något som ÄR, som verkligen FINNS, inte bara något som kan upplevas.

Gemenskapen med andra kristna får inte hindra någon av oss kristna i något samfund att själva studera Ordet. Bara den som är trygg i sin kristna identitet kan möta andra med tillförsikt.

Jag undrar ibland om det är någon form av sakramentalism som gett upphov till att man vill avvisa en luthersk dopsyn, som jag tror är djupt förankrad i Guds Ord. För sakramentalism och luthersk dopsyn är inte alls samma sak.

Nu vill jag inte överbetona ordet luthersk, för det har – just enligt Martin Luther – sin betydelse och sitt värde BARA i den mån som det vi tror och lär stämmer överens med vad som Bibeln lär och säger.

Detta är nu en vädjan och en bön om att vi inom vår kyrka verkligen skulle tala om detta, ställa frågor öppet, samtala, lyssna, studera Ordet.

Och att vi skulle få upptäcka vad Guds Ord säger om detta, att vi skulle finna tröst i anfäktelsens tid och glädje och vila i dopets förbund.

Tag det heliga korsets tecken på din panna + och på ditt bröst + till ett
vittnesbörd om att Jesus Kristus, den korsfäste, har friköpt dig och kallat dig att vara hans lärjunge.

Henrik

Om dop och omdop

En ny diskussion om dopet har fötts i vårt stift. Å ena sidan kan man säga att det handlar om en ständigt pågående diskussion om barndop och ”troendedop”, en diskussion som förs mellan representanter för den lutherska kyrkan och olika kristna syskon i frikyrkor.

Det är en viktig diskussion. Men de senaste tidernas diskussioner har nog gjort mig ganska beklämd. Dopet, som i Bibeln är en Guds gärning görs nu till en lydnadshandling, till ett bud som jag skall låta ske efter det att jag kommit till tro.

Här finns inte rum att skriva så många rader – ingen skulle heller orka läsa dem. Men några tankar bara.

De två dopbefallningarna i Matt. 28 och Mark. 16 talar inte om ordningsföljden utan om dopets nödvändighet.

I Matt. 28:19 heter det: gå ut (medan ni går omkring) och lärjungagör (ett enda ord i grundtexten) alla folk, genom att döpa (presens particip) och lära (v. 20, presens particip). Dessa två ord är förklarande till det enda imperativet som finns: lärjungagör, det är ordern, och genom att döpa och lära (eller så att ni döper och lär) är hur ordern skall verkställas. Det är detta som Kyrkan skall göra och vara upptagen av, detta är det apostoliska uppdraget. Det står inte tre imperativ: lärjungagör, döp och lär, utan bara ett med förklarande particip.

I Mark. 16:15-16 talar Jesus också om dopet och tron. Där används aoristus, dvs där betonas själva saken/handlingen, inte tidsformen. Där heter det att den är döpt och är troende (dopet och tron) skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd,
Det står inte att den som tror skall bli frälst, utan den som är döpt och tror. Det står att den som inte tror skall bli fördömd; men det står inte tvärtom: däremot behöver man inte vara döpt. I den gamla kyrkan betonade man att Gud har bundit oss vid dopet och att det inte är brist på sakramentet utan förakt för sakramentet som är det allvarliga.

I en mycket vacker barnsång heter det: ”… ty barnen höra Guds rike till.” Det är bara det att det inte står så i Bibeln. Det står tvärtom att Guds rike hör barnen till, vi får inte hindra dem. Det är samma sak som sedan Petrus sade den första pingstdagen: omvänd er och låt döpa er i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, då skall ni som gåva få den Helige Ande.

Och sedan säger han (precis som Jesus i Mark. 10:13-16) Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.”

Därför handlar Nya testamentets dopsyn inte om barndop, utan NT talar om vad dopet är, en Guds frälsningsgärning, som t.ex. i Kol. 2 jämförs med Gamla testamentets förbundstecken, omskärelsen. Därför att också barn behöver syndernas förlåtelse, behöver barnen dopet. Kan väl en ren framgå ur en oren, Job 14:4.

Jesus säger också om de små barnen som bärs till Jesus (Matt. 18) att de tror på honom (v. 6).

Att Jesus inte döpte beror givetvis på att Jesus hade ett dop, som han måste genomgå och fullborda. Sedan kom missionsbefallning och sedan dess har det alltid skett.

I Apg. ser vi det hela tiden: Apg. 2: 38,41 (de som tog emot hans ord lät döpa sig), 8:12 (män och kvinnor som satte tro till Filippus), Saul (Paulus, lät genast döpa sig 9:18), folket i Kornelius’ hus (10:48), purpurkrämerskan Lydia (16:15), fångvaktaren i Filippi med hela sitt husfolk (vilka dessa är ser vi bl.a av breven i NT – män, hustrur, barn, tjänstefolk inkl slavar; 16:33) osv.

Paulus talar om att ”alla är Guds barn genom tron” Gal 3:26, och fortsätter ”ty ni alla som har blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus”.

Vi ser genom den kristna kyrkans hela historia att dop och tro hör samman. De första kristna blev säkert döpta som vuxna, evangeliet nådde dem i vuxen ålder. Ganska tidigt blev det också (själv)klart, genom den judiska gammaltestamentliga bakgrunden, att också det nya förbundets ”pakt” ingicks genom dopet. Inom kyrkorna har man länge döpt barn vid åtta dagars ålder, just med hänvisning till omskärelsen.

Men grundfrågan är vad dopet är och vad en människa behöver, ett barn såväl som en vuxen.

När Muroma och andra kämpade mot dem som motsatte sig väckelse och omvändelse, ville han motsätta sig sakramentalism, dvs bekämpa dem som säger att människan inte behöver omvändelse och tro. Av hans ord kan ingen bibeltroende dra slutsatsen att inget dop behövs, i uppenbar motsats till vad NT lär.

Låt oss verkligen inte bygga vårt dop på vår egen fromhet, vår avgörelse, vår erfarenhet eller lydnad. Dopets enda grund är Kristi rättfärdighet, Guds eget handlande i Kristus.

Den naturliga religiositeten vill alltid prestera något, ge något i utbyte mot Guds stora nåd. Det får Du och jag verkligen göra. Men det Gud får av mig i dopet är min synd – det är min enda gåva till Gud, och den kan jag inte ens ge utan Gud måste ta den och utplåna den.

Om livet fört mig bort hemifrån, behöver jag inte döpa om mig för även ”om vi är trolösa, så är Gud trofast” (2 Tim. 2:13), utan jag skall då som den förlorade sonen (Luk. 15) vända om och gå hem till min Far.

Låt oss därför se dopets storhet. Låt oss också alltid förkunna omvändelse till Jesus Kristus.

Jag vill avsluta dessa kanske litet spridda tankar med att säga att jag har en mycket hög uppfattning om mina frikyrkliga syskon. Jag betraktar dem som syskon i Kristus och har fått mycken välsignelse genom dem.
Men för mig är det omöjligt att på Bibelns grund lära något annat än att också ett nyfött barn behöver frälsning. En människa blir inte syndare, utan måste bekänna med David: se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.

DÄRFÖR behöver alla människor dopet. Och alla människor behöver evangeliet, det Ord som verkar i dopets vatten, det ord som skall förkunnas till omvändelse och tro.
Och DÄRFÖR är inte poängen när dopet sker (i barndomen eller senare) utan VAD dopet är.

Därför är svaret på NÄR en människa skall döpas: så snart som möjligt!

Och sedan skall barnet genom hela livet få höra Guds Ord, dagligen vända om till Kristus och följa Honom. Och den människa som inte har haft nåden att födas i ett kristet hem, skall som de nytestamentliga exemplen visar, undervisas i Guds Ord och döpas. De kristna familjerna skall låta sina barn, precis som det skedde under den första tiden, när det började finnas kristna föräldrar. För dopet och tron hör samman.

Dopet är som en trolovning. I Israel innebar trolovningen att man bands tilll varandra. Sedan skiljdes brudgum och brud åt för att i trohet vänta på bröllopet. När allt var färdigt kom brudgummet efter sin brud (jfr ”brudgummen kommer”) och bröllopet firades i brudgummens fars hus (jfr ”jag går bort för att bereda er rum…. se Joh. 14). Men mera om det än annan gång.

Henrik

P.S. Det finns många goda böcker om dopet. Börja med att läsa Nya testamentet, sedan kan andra böcker följa.

Situationen i Hyvinge

Senaste söndag var det igen dramatik – nu i Hyvinge. Ärkebiskop Paarma och biskop Heikka har uttalat sig. Jag vet inte om de har hört den andra parten, hoppas verkligen det.

Lasse Nikkarikoski, verksamhetsledare för SLEY (Finska Evangelieföreningen), kommenterar händelsen på följande sätt:

http://www.sley.fi/html/fi/1173169714628851350.html

Det är viktigt att alla parter hörs, denna fråga är ju ytterst känslig och pinsam, ingenting behövs för att det skall ta eld och sprida sig.
MItt intryck är att det var en del ”olyckliga omständigheter”, det handlade om SLEY:s kyrkhelg och försök hade gjorts för att det inte skulle leda till några negativa följder.

För egen del och kanske för många andras del konstaterar jag att jag vill endast medverka i gudstjänster och sådana sammanhang där jag kan göra det utan att kränka någon kvinnlig eller manlig prästs rätt till att följa sin övertygelse.

Den teologiska diskussionen är inte avslutad. Men detta får inte bli kyrkans huvudfråga, så att man talar om tvistefrågor och klimatförändringar, men inte om tron på Kristus, Kyrkans Herre.

De diskussioner som har förts inom vår kyrka är ju på intet sätt unika för oss i Ev. luth. kyrkan i Finland. De förs världen över, och det är samma frågor som också i övrigt har inneburit splittring och svårigheter.

Det är bara att hoppas att sådana situationer som Hyvinge inte skall uppstå. Jag förstår väl det obehagliga i situationen, och tror för övrigt att alla parter i diskussionen är helt eniga om att ”så får det inte bli”.

Men jag hoppas också att en litet allsidigare information om också känsliga frågor skall gå ut. Det minsta kravet på allt omdöme, och alla domar, är audiatur et altera pars. Det är ett gemensamt intresse att inte ställa någon – meningsfrände eller meningsmotåndare – inför dylika situationer.

Henrik

"Erkänn fostrets mänskliga rättigheter"

I Kyrkans tidning finns en insändare av en läkare som gäller ett högaktuellt ämne. Den är läsvärd! Insändaren skall säkert läsas mot bakgrund av den debatt som nu förs i Sverige angående abortlagstiftningen. Den situation som man nu står i när den förste kristna socialministern (KD:s partiledare i Sverige) aktivt försöker driva en liberalisering av abortlagstiftningen, har också kommenterats på Pelle Poluhas hemsida.

Den katolska biskopen Anders Arborelius och pingstledaren Sten-Gunnar Hedin, ett känt ”stridspar” (läs: strider tillsammans, med varann, inte mot varann) har reagerat i en insändare i Dagens Nyheter och den kände pingstpastorn Stanley Sjöberg har kommit med kritiska synpunkter angående Arborelius’ och Hedins insändare, i Svenska Dagbladet.

Eftersom Stanley Sjöberg, om vilken jag har mycket gott att säga i allmänhet, denna gång nog argumenterar på ett sätt som kunde föra vart som helst i etiska frågor (–> abort är en ”privatmoralisk” fråga, problemet är att människor inte argumenterar utifrån Bibeln, därför svårt att driva en restriktiv abortlagstiftning) är det bra att också på denna sida om ”pölen” läsa diskussionen och lära sig av den.

Läkaren Arne Simonssons insändare finns här:
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2007/debatt09/debatt09_01.asp

Debatten angående abortlagstiftningen, med Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin, Stanely Sjöberg, samt icke att förglömma Pelle Poluhas läsvärda kommentarer finns på hans hemsida: basun.poluha.se. På hemsidan finns också länkar till insändarna i DN och SvD.

Henrik

Anomi och anarki

Efter att ha tagit del av nyhetsförmedlingen i TV och massmedia har jag kommit att tänka på en central term, som visserligen som ord förekommer bara 3-4 ggr i NT, men som är ett av de kännetecken på Antikrist som NT talar om.

En av de senaste decenniernas sociologiska termer är anomi. Anomi uttrycker en attityd, ett förhållningssätt gentemot det lagliga samhället, och i en mening också därmed mot andra människor.

Anomi betyder ”laglöshet”, att ställa sig utanför lagen. Det handlar inte om Vilda Västerns ”laglösa”, som alltså vet att de är lagöverträdare, som på ett sätt erkänner lagen som norm, dock utan att följa den.

Anomin innebär att man inte erkänner att det finns något slags berättigande i lagen eller normen. Hållningen är ju ett slags anarki, dvs att ingen överhet, ingen myndighet som står över en, finns.

Jesus talar om anomin som ett av den yttersta tidens kännetecken: eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken hos de flesta att svalna” (Matt. 24:14).

Betecknande är att anomin är ett antikristligt tecken, den Laglöse (ho ánomos) skall besegras av Kristus (2 Tess. 3).

I Ps. 2 talas det också om antikristliga tecken och om hur folken rasar och tänker fåfängliga tankar. Psalmisten talar tydligt om en opposition mot HERREN och hans Smorde (Messias). I Apg. Petrus och Johannes om hur detta redan uppfyllts i processen mot Jesus (Apg. 4:24-28).

Idag finns det sådana som är med om nästan alla slags demonstrationer. Fenomenet är globalt. Samma personer (i stort sett) demonstrerar mot pälsnäringen, mot globalismen, mot självständighetsmottagningen osv. Det är som en firma som tillhandahåller tjänster, och som man får vidtala.

En märklig andemakt, med antikristna förtecken. Med detta avses inte det faktum att det omtvistade huset har köpts av ngn frikyrklig sammanslutning.

Det är inte samma sak som demokrati, som åsiktsfrihet eller handlingsfrihet.

Ett litet experiment kanske kan belysa, hemska tanke, men dock: vad skulle dessa anarkister, som förhåller sig anomistiskt till överheten, till andras egendom, till polis, till lagar osv, göra om någon skulle gå in i deras hem, och börja bära ut kläder och personlig egendom, datorer och kanske några böcker (föreställer mig att dator, telefon och vissa böcker är sådant som t.o.m. anarkister behöver) och sedan när de försöker opponera sig, skulle de bli nerslagna. När de sedan anmäler detta för polis och (med rätta) kräver rättvisa, skulle polisen strunta i deras anmälning, och köra ut dem??

Naturligtvis är exemplet banalt och grovt förenklat. Men i förlängningen påstår jag att också anarkisten behöver något annat än kaos. Han eller hon behöver ordning, normer och respekt. Om man med andra ord tillämpar den syn som anarkister ger uttryck för, skulle de kräva rätt för sig. Människan är nämligen moralisk, och inget samhälle kan existera i anarki.

Detta visar – detta kan låta hårt – att egentligen är anarkin djupt självisk, och hybrisk, anarkisten förhåller sig till andra och andras egendom på ett sätt som han inte själv skulle acceptera.

Borde någon form av ”predikan på folkspråket” förkunnas i Köpenhamn eller på någon annan ort, där det inte längre handlar om orsak och verkan, utan där helt oskyldiga människor förlorar sin egendom, eller sin hälsa, eller i värsta fall sitt liv?

Svaret är naturligtvis nej! Den dag överheten, som också själv är bunden av lagar och normer sätter sig över lagen, blir det kaos. Lagen bör däremot innehålla rätten att opponera sig, att demonstrera.

Men: tiden är orolig. Den handlar nog inte bara om politiska eller ideologiska tvister. Det är ett tecken på att ”klockan är mycket”.

Anomi och anarki – må dessa få vara en väckarklocka för kyrkan. Och må vi ta Jesu ord på allvar: att inte låta kärleken svalna när vi möter anomin, ju närmare den kommer desto svårare är det att förhålla sig besinningsfullt.

VARFÖR larmar hedningarna, frågar psalmisten.

Det är detta som vi nu – enligt min mening – ser; nu tänker jag inte enbart på Köpenhamn. Men för Köpenhamns vidkommande betyder det inte att diskussionen om beslutet att riva det f.d. ungdomshuset är slutförd. Det betyder heller inte att man skall kväva protester, och inte ge uttryck för en annan syn. Men det finns ingen proportion och egentligen inte heller något annat än en psykologisk relation, för att inte säga något mycket allvarligare, mellan den egentliga händelsen och de uttryck denna sedan fått.

Tillkallade yrkesanarkister är också oroväckande. Målet för dem är inte rättvisa. Det är kaos. Ett kaos, som konsekvent genomfört, inte skulle möjliggöra deras egen existens.

Som jag ser det står vi inför en dubbel risk: antingen ger samhället efter för anarkistiska och anomistiska krafter eller så accepterar man den reaktion som Jesus varnade för, nämligen att kärleken svalnar.

Henrik

Talande siffror

De senaste veckorna har några nya, mera preciserade uppgifter kommit om det religiösa läget i vår värld.

Vad Finland beträffar så bör man inte bara se på enskilda siffror, utan på trenderna

– kyrkotillhörigheten vid årsskiftet 82,4% (2005: 83,1%)
– nästan 35 000 personer har skrivit ut sig ur kyrkan (34 952), av dessa 57% män
– 84,1% av alla födda döptes, en minskning med 1,6% jämfört med 2005
– 61% av alla vigslar var kyrkliga vigslar (63% år 2005)
– 10 116 anslöt sig till kyrkan (en ökning med 5,8% jämfört med 2005)

Även om det finns glädjeämnen (ökad anslutning i flera städer, totalantalet inskrivna har ökat) så är trenden tydlig: sekulariseringen ökar. Männens andel minskar.

Det för mig vemodiga är att när kyrkans biskopar samlas, så är det miljöfrågor som står högt på agendan, ärkebiskopens öppningstal gällde detta, biskop Heikka efterlyser miljöpolitiskt program för kyrkan. Problemet är ju att det inte är fel att diskutera sådant, viktigt är ju detta, men VAR ÄR KYRKANS ÄRENDE NR 1?

Som jag förstår Bibeln är det att göra folk till Kristi lärjungar, att vinna människor för Kristus. Det är inte tillräckligt med den närvarande kyrkan (behöver jag säga att det innehåller mycket berättigat?), utan den närvarande Kristus (Matt. 28:20) är det väsentliga. Så är fallet när kyrkan är upptagen med det den skall göra.

Invändningarna lyder ofta: det är självklart, ”det är ju det som kyrkan sysslar med hela tiden.”

Ibland frågar jag mig: är det verkligen så? (Hoppas det! Jag vill varken svartmåla eller ställa mig själv utanför frågans udd.)

En annan statistik har berört mig.

Av världens befolkning är 33% kristna (av dessa ca 50% rom.kat.), 20,5% är muslimer, hinduer 13,4%, religionslösa 11,8%, företrädare för olika tyoer av kinesisk religion 6,2%, buddister 5,8%, ateister 2,3%, judar 0,2% osv.

Den religion som växer mest är islam. Men också antalet hinduer och kristna ökar.

Det tal som jag inte kom förbi var antalet personer som inte nåtts av evangeliet: 1,806 miljoner, dvs 27% av världens befolkning. Nästan 2 miljarder människor!

Vilka blir konsekvenserna för Dig och för mig?

De båda statistikerna – den om vårt land och den om världen – pekar åt samma håll. 1900-talets världen kristnad i vårt århundrade har tystnat. I stället möter man defaitism, tystnad, dialog och ”närvaro” som tyvärr kan betyda frånvaro av det som vi som kristna skulle ha som vårt livs största passion.

Mission.

Börjande i närmiljön, för det handlar inte primärt om geografi.

Är vi upptagna av rätta frågeställningar? Har vi de rätta prioriteringarna? I vår kyrka? I vårt liv? Jag? Du? Vi?

Henrik