Efter att ha tagit del av nyhetsförmedlingen i TV och massmedia har jag kommit att tänka på en central term, som visserligen som ord förekommer bara 3-4 ggr i NT, men som är ett av de kännetecken på Antikrist som NT talar om.

En av de senaste decenniernas sociologiska termer är anomi. Anomi uttrycker en attityd, ett förhållningssätt gentemot det lagliga samhället, och i en mening också därmed mot andra människor.

Anomi betyder ”laglöshet”, att ställa sig utanför lagen. Det handlar inte om Vilda Västerns ”laglösa”, som alltså vet att de är lagöverträdare, som på ett sätt erkänner lagen som norm, dock utan att följa den.

Anomin innebär att man inte erkänner att det finns något slags berättigande i lagen eller normen. Hållningen är ju ett slags anarki, dvs att ingen överhet, ingen myndighet som står över en, finns.

Jesus talar om anomin som ett av den yttersta tidens kännetecken: eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken hos de flesta att svalna” (Matt. 24:14).

Betecknande är att anomin är ett antikristligt tecken, den Laglöse (ho ánomos) skall besegras av Kristus (2 Tess. 3).

I Ps. 2 talas det också om antikristliga tecken och om hur folken rasar och tänker fåfängliga tankar. Psalmisten talar tydligt om en opposition mot HERREN och hans Smorde (Messias). I Apg. Petrus och Johannes om hur detta redan uppfyllts i processen mot Jesus (Apg. 4:24-28).

Idag finns det sådana som är med om nästan alla slags demonstrationer. Fenomenet är globalt. Samma personer (i stort sett) demonstrerar mot pälsnäringen, mot globalismen, mot självständighetsmottagningen osv. Det är som en firma som tillhandahåller tjänster, och som man får vidtala.

En märklig andemakt, med antikristna förtecken. Med detta avses inte det faktum att det omtvistade huset har köpts av ngn frikyrklig sammanslutning.

Det är inte samma sak som demokrati, som åsiktsfrihet eller handlingsfrihet.

Ett litet experiment kanske kan belysa, hemska tanke, men dock: vad skulle dessa anarkister, som förhåller sig anomistiskt till överheten, till andras egendom, till polis, till lagar osv, göra om någon skulle gå in i deras hem, och börja bära ut kläder och personlig egendom, datorer och kanske några böcker (föreställer mig att dator, telefon och vissa böcker är sådant som t.o.m. anarkister behöver) och sedan när de försöker opponera sig, skulle de bli nerslagna. När de sedan anmäler detta för polis och (med rätta) kräver rättvisa, skulle polisen strunta i deras anmälning, och köra ut dem??

Naturligtvis är exemplet banalt och grovt förenklat. Men i förlängningen påstår jag att också anarkisten behöver något annat än kaos. Han eller hon behöver ordning, normer och respekt. Om man med andra ord tillämpar den syn som anarkister ger uttryck för, skulle de kräva rätt för sig. Människan är nämligen moralisk, och inget samhälle kan existera i anarki.

Detta visar – detta kan låta hårt – att egentligen är anarkin djupt självisk, och hybrisk, anarkisten förhåller sig till andra och andras egendom på ett sätt som han inte själv skulle acceptera.

Borde någon form av ”predikan på folkspråket” förkunnas i Köpenhamn eller på någon annan ort, där det inte längre handlar om orsak och verkan, utan där helt oskyldiga människor förlorar sin egendom, eller sin hälsa, eller i värsta fall sitt liv?

Svaret är naturligtvis nej! Den dag överheten, som också själv är bunden av lagar och normer sätter sig över lagen, blir det kaos. Lagen bör däremot innehålla rätten att opponera sig, att demonstrera.

Men: tiden är orolig. Den handlar nog inte bara om politiska eller ideologiska tvister. Det är ett tecken på att ”klockan är mycket”.

Anomi och anarki – må dessa få vara en väckarklocka för kyrkan. Och må vi ta Jesu ord på allvar: att inte låta kärleken svalna när vi möter anomin, ju närmare den kommer desto svårare är det att förhålla sig besinningsfullt.

VARFÖR larmar hedningarna, frågar psalmisten.

Det är detta som vi nu – enligt min mening – ser; nu tänker jag inte enbart på Köpenhamn. Men för Köpenhamns vidkommande betyder det inte att diskussionen om beslutet att riva det f.d. ungdomshuset är slutförd. Det betyder heller inte att man skall kväva protester, och inte ge uttryck för en annan syn. Men det finns ingen proportion och egentligen inte heller något annat än en psykologisk relation, för att inte säga något mycket allvarligare, mellan den egentliga händelsen och de uttryck denna sedan fått.

Tillkallade yrkesanarkister är också oroväckande. Målet för dem är inte rättvisa. Det är kaos. Ett kaos, som konsekvent genomfört, inte skulle möjliggöra deras egen existens.

Som jag ser det står vi inför en dubbel risk: antingen ger samhället efter för anarkistiska och anomistiska krafter eller så accepterar man den reaktion som Jesus varnade för, nämligen att kärleken svalnar.

Henrik