Vatikanen bannlyser kvinnor som prästvigs

Katolska kyrkans troskongregation har fastslagit att prästvigning av kvinnor automatisk medför bannlysning både av vigningsförrättaren och av dem som mottar vigningen.

– Detta kommer knappast som en överraskning för den som vet något om katolsk kyrkorätt, säger katolske prästen och professorn Anders Piltz till Dagen.se.
Enligt katolsk kyrkolag kan endast döpta män motta vigningens sakrament.
Anders Piltz berättar att det finns två sorters bannlysning (exkommunikation). En sker automatiskt vid vissa typer av brott (till exempel vid skändning av nattvardselementen, brott mot bikthemligheten, biskopsvigning utan uppdrag).
Den andra typen av bannlysning sker efter vissa brott som inte finns förtecknade i lagen men som anses så allvarliga att åtgärden ändå vidtas. Den första typen kallas latae sententiae, den andra ferendae sententiae.
Troskongregationen (Congregatio de doctrina fidei) har nu alltså fastslagit att prästvigning av kvinnor hör till den första kategorin.
– Det har förekommit några vigningar av kvinnor. En katolsk biskop som företar en sådan vigning vet i förväg att han blir utesluten ur kyrkans gemenskap. De biskopar som varit i verksamhet som vigningsförrättare av kvinnor har sannolikt redan från början varit på kant med kyrkan, menar Anders Piltz.
Pastor Tom Reese, framstående akademiker vid Woodstock Theological Center vid Georgetownuniversitetet i USA:s huvudstad Washington, menar att beskedet ska betraktas som en varning till det växande antalet katoliker som stöder prästvigning av kvinnor, uppger TT.
-Jag tror att de har insett att det är allt starkare stöd bland katoliker för prästvigning av kvinnor och kyrkan vill nu klargöra att det är uteslutet, säger han.

Kommentar:

Jag publicerar denna nyhet av flera olika skäl. För det första beundrar jag Vatikanen för att man så uppenbart lyssnar till sin egen tradition och inte söker det i tiden opportuna och politiskt korrekta.  Jag avser inte ett stöd för något slags envishet,  men nog en envetenhet.
 
För det andra visar denna nyhet hur starkt man vill framhålla den ämbetsteologi man har. Ofta framhålls, att den katolska kyrkan har en helt annan ämbetssyn än den lutherska. Och det är ju sant. Men frågan är om den lutherska ämbetssynen till alla delar har förändrat ämbetsteologin att det inte finns gemensamma drag. En luthersk präst är inte en offerpräst, utan ett evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete. Men det är ändå skäl att betona det medvetna talet om instiftat ämbete. I praktiken har mycket luthersk ämbetsteologi – trots förnekelse – kommit att bli ren funktionalism.  Man ser det enbart som en ändamålsenlighetsfråga, och/eller en karismatisk fråga, en fråga om nådegåvor. Kyrkans tidigare historia visar på det ödesdigra i att skilja Anden och ämbetet (nådegåva).  Båda renodlingarna (ämbetet på Andens bekostnad, Anden på ämbetets bekostnad) blir fel.

För mig har det hela tiden varit så att hela denna utveckling inte drivits av teologiska  orsaker, utan av samtidens ideologiska förväntningar. I lösningen finns också enligt min mening gnostiska element. Däremot tror jag verkligen att många kvinnor som svarat på kallelsen och utbudet gjort detta fullt seriöst, med en personlig vilja att tjäna Kristus och hans kyrka. Sedan kan man fråga om kyrkan erbjuder dem rätta, teologiska alternativ.

Här ser vi som känt olika. Men jag tror fortfarande att det skulle vara viktigt för den lutherska kyrkan att först diskutera vad som menas med "präst", att studera ämbetsteologin grundligt. Först därefter kan frågan om vem som skall kallas till ämbetet bli aktuell. Inför beslutet var det nog utvecklingen i samhället, utbildningsargumentet (samma utbildning måste ge samma utdelning – rättighet) och en ganska funktionalistisk ämbetssyn (behov, passar för uppgiften osv) som styrde diskussionerna. Därför upplevs den teologiska diskussionen idag också så starkt som ett angrepp på jämställdheten (diskriminering).

Men denna ämbetsteologi är bara ett exempel. Det är enligt min mening så att Vatikanen mera värderar sin teologi och sina traditioner än de lutherska kyrkorna. Risken kan ju vara dubbel: man fortplantar och konserverar då lätt fel som begåtts, men man behåller också sin teologiska grundinställning visavi det faktum att teologiska frågor skall lösas teologiskt.

Här har vi nog skäl att tänka efter.

Sen är det en annan sak att jag inte tror att det i dagens läge skall ödslas för mycket energi på denna fråga. Nu bör nog fokuseringen på kyrkans egentliga uppdrag vara det som upptar tid och krafter. Låt dem fortsätta som tror på den nya lösningen, men låt också dem fortsätta som håller fast vid den gamla ämbetssynen. Kanske skall framtiden ge större klarhet än vår tid nu kan uppbringa.

För tydlighetens skull: jag kan inte (hur gärna jag än skulle vilja) bejaka alla lösningar i ämbetsfrågan, men jag anser att vi inte får låta en generation gå till att bara fastna i ett käbbel om en fråga. Men denna princip aktualiseras just och förhindras för närvarande när man vägrar prästviga dem som har traditionell ämbetssyn.  Det är ju faktisk just i och med det som man vill göra en enda fråga saliggörande, trots att man ofta anklagar oss för detta.

Till eftertanke. Man skulle nog ha följt den gamla devisen: Tänk efter – före.

Min konkreta målsättning är inte att upphäva beslutet. Jag hoppas konkret endast att de som bekänner kyrkans tro och som har kyrkans traditionella ämbetssyn skall kallas till präster och få verka enligt sin övertygelse i kyrkan. Vad andra gör är sedan deras egen sak. Var och en av oss måste pröva oss själva, studera, be och samtala.