Jag har haft stora svårigheter i att försöka vara tyst i ”fallet Halvar Sandell”. Jag har upprörts över att – ännu en gång – se att det är värre att vara anställd i kyrkan än på en ”normal” arbetsplats. På sådana tar ens förmän först kontakt med sina underlydande, förhör sig om vad som hänt, sätter sig ner vid samma bord och talar igenom saken. Sedan talar de också med de andra berörda parterna. Så har inte skett. Halvars förmän har inte varit i kontakt med honom, utan först yttrat sig i massmedia, radio och tidningar.

Varför såhär?

Nu fick jag höra att Halvar fått en rad frågor som han skall besvara. Detta är mig veterligen den första ”kontakt” som tagits. Det är naturligtvis inte det jag reagerar mot. Jag protesterar inte på något sätt emot att biskopen ber Halvar svara på diverse frågor. Men varför är det den enda kontakten med den part som skulle vara den första samtalspartnern, helt enkelt ett ”vad har hänt?”

Kanske saken känns extra besvärlig därför att jag själv många gånger fått genomgå samma ”behandling”.

(När jag nyligen kontaktade en av undertecknarna av en insändare i Kyrkpressen där jag var föremål för öppen kritik, och frågade vederbörande om han har läst vad jag har skrivit, blev svaret ”nej”. Men detta hindrade inte honom från att sätta sitt namn under texten och sälla sig till kritikerna. Måste det vara så i kyrkan? Kan vi inte längre samtala öppet?)

Jag har nu i ”fallet Sandell” reagerat mot vändningar i Hbl och i TV/radio som ”tilltag” (ett ord som också citeras i svenska Dagens nyhet) och ”denna gång handlar det om…” som om det vore en serie! Inte särskilt stort bemödande om objektivitet och personlig integritet.

Varför kan man inte först sätta sig ner vid samma bord och tala igenom frågorna? I kyrkan kan man dessutom ta till något religiöst som t.ex. att be tillsammans, för varann, för alla parter och inte minst för de unga.

I olika intervjuer upprepas diverse lögner som tycks få stå oemotsagda, inte ens kyrkans eget folk är så solidariska att de vill rätta förtalet av sina egna anställda!

– Halvar vägrade inte ge nattvarden åt en annan präst, då när det begav sig!

Han tvingade inte konfirmanderna att se på en video på skriftskollägret.

Osv.

Jag besökte skriftskollägret med en amerikansk vän två dagar efter denna ifrågasatta händelse, omedveten om vad som hänt. Jag mötte fina, öppna ungdomar. Jag hade ingen känsla av traumatiska sinnen, vilket naturligtvis inte utesluter att någon/några hade haft det jobbigt. Vi pratade en stund efter lektionen, ingen kommenterade någon av de nu så omdiskuterade abortdiskussionerna.

Nu är jag ju inte längre anställd i Markus församling.

Jag har reagerat negativt på den simpla hetsjakt mot Halvar, som gärna kopplats ihop med ”problemförsamling”, ”konservatism”, ”kontroversialitet” osv. Inte så att någon är felfri, inte heller så att inte kritiska röster skall få komma till tals. Min förhoppning är att Ni ska träffas och tala om detta tillsammans. Går inte det?

Jag har 25 år arbetat med Halvar och tror mig kunna bedöma hans teologi och hans arbete mera ingående än de flesta. Jag har sett hur seriöst han har arbetat, hur många som kommit med i församlingen genom hans och hans hustrus (diakonissa) arbete, hur mycket som han gjort för människor i det tysta, drivit familjers och ensamståendes, barns frågor inför socialmyndigheter mm. Det vet de flesta ingenting om.

Nu vädjar jag därför till Markus församling: stå på Er! Skydda Er präst! Den eller de som vill bryta sönder detta arbete, tar nog enligt min bedömning ett mycket stort ansvar på sig.

OM det skett något olämpligt, kan det säkert redas upp genom samtal.

I nästan 30 år har jag arbetat bland huvudstadsungdomar på gator och gränder, nyårsnatten, Valborg, skolavslutningar, konstens nätter, Hangöregattan osv osv. Den bild som nu tecknats av ungdomar, som lever i en oskyddad värld, är nog tyvärr så fullständigt skenhelig. På gator och gränder talar vi om ”katumuspillereitä”, om preventivmedel, vi för ungdomar till övervakning när de druckit så mycket att de förlorat ”koordinaterna” och försöker hantera svårigheterna tillsammans utan att moralisera.

Det är stor skillnad på moralisering och moral. Ingen vill bemöta en människa med vilket etiskt problem som helst med moralismens ”du borde inte ha..”, ”du skulle nog i stället ha handlat…”. Vi vil möta alla människor med ett ”vad kan vi nu göra?” Ett realistiskt, etiskt och medmänskligt ”vi vill hjälpa, vi står samman”. Vi är själva i behov av denna form av hjälp. Diskussionsämnena kan vara olika, men behovet av medmänsklighet och hjälp är gemensamt!

I skriftskolan skulle det gälla att å ena sidan hjälpa människor att se livet som en Guds gåva. Ett litet människoliv är inte en växt, en tumör i en kvinnas kropp. Det är inte jämförbart med blindtarm. Det är ett liv. Så har vi alla börjat. En abort är en avgörande fråga för människolivet. Det kunde ha gällt mig, eller dig!

Därför (för att det är ett människoliv) är detta en stor fråga.

Samtidigt vill väl alla (!), också Halvar förmodar jag, hjälpa dem som kämpar med konkreta svårigheter och kanske haft upplevelser i sitt liv som helt eller delvis tangerar denna fråga. Detta får vi inte tappa bort!

Är det nu formen för disskussionsinlägget som väcker debatt, eller handlar detta trots allt om en konfrontation mellan kristet och icke kristet tänkande?

Man frågar sig nog…

I varje fall måste detta behandlas som en helhet. ”Videoincidenten” måste bedömas som en del av den helhetsdiskussion som fördes. Bara då blir den förklarlig. Bara då ser man det berättigade eller oberättigade.

Det är nu viktigt att konfirmanderna ärligt får säga sitt, det är dem vi är satta att vårda och hjälpa. Föräldrar skall inte behöva tvivla på att ungdomar som sänds till församlingens läger ska behöva utsättas för sådant som är skadligt.

Sedan är frågan faktiskt om inte en känsla av obehag och äckel är en synnerligen sund och frisk reaktion på detta stora problem i vårt samhälle. Är det rentav en god sak att någon gång på allvar uppleva detta obehag (hoppas läsaren förstår vad jag verkligen menar med att skriva så).

Jag vet inte om jag skulle ha visat just den video som nu varit aktuell. Kanske en video om hur människan utvecklas under första veckorna hade varit bättre? Det är lätt att vara klok nu. Jag var inte med om diskussionerna, jag vet inte vilka alternativ som fanns.

Jag vill inte förenkla problematiken, inte heller försöka skjuta över skulden på andra parter, men jag anser nog att vi föräldrar med barn i vuxen ålder eller litet yngre, bör se oss spegeln när det gäller vårt ansvar för vilka etiska värderingar vi själva står för och vill föra vidare.

Behöver jag skriva att detta inte betyder att inte hela den nu aktuella saken skall redas ut lugnt och sakligt, och att sådant som blev fel i något avseende klaras upp?

Men nu gäller det nog också mycket annat. Låt oss stå samman, låt oss försöka förvalta skriftskolan så bra som möjligt, låt oss öppet kunna samtala också om svåra frågor. Sedan när har just ”domstolsmentaliteten” blivit huvudformat för hantering av andliga, etiska och kyrkliga frågor?

Jag hoppas att också de unga själva nu träder fram, ärligt och tryggt. Det behöver inte ske offentligt. Jag hoppas att samtalen med alla parter blir goda och konstruktiva.

Jag tycker att det nu handlar om mycket större frågor. Till dessa hör Guds Ords ställning i vår kyrka, om vi verkligen ger kristna svar.

Till dessa hör också det att om fel har begåtts, så kan ursäkter framföras och relationer redas upp på ett medmänskligt sett.

Men det kristna svaret kan inte ifrågasättas. Och den etiska vägledningen kan inte degraderas till ”vad tycker du?” eller ett ”var och en bestämmer själv över sin kropp” om man inte med det sistnämnda också inkluderar det lilla ofödda livet.

Men hur det kristna svaret skall ges skall vara föremål för ett fortsatt samtal! Och hur vi ska kunna hjälpa dem som i förtvivlan har tytt sig till lösningar som de kanske senare ångrar. Mycket viktigt och angeläget!

Henrik