Svar: "Blogg" (på engelska "blog") är en förkortning av "webblogg", en sorts kombination av personlig dagbok och krönika skriven av en privatperson och utlagd på nätet

En blogg präglas av sin innehavare. Den kan innehålla såväl redogörelser för det privata dagliga livet som reflektioner och kommentarer till aktuella händelser och företeelser liksom länkar till andra webbplatser som blogginnehavaren vill hänvisa till. Läsarna av bloggen brukar också kunna sända in egna synpunkter och bidra till den diskussion som förs.

Kanske kunde man filosofera litet om vad en blogg inte är?

En blogg är inte ex cathedra-uttalanden om vad som är den sista sanningen i en viss fråga.
Den är heller inte ett uttryck för vilka frågor som är de viktigaste i livet.
Egentligen är bloggen aldrig skriven till någon speciell mottagare, utan s.a.s. bara till dem som vill läsa den.

En blogg är alltså ett avslöjande, man visar vilka tankar och reflexioner som rör sig i ens sinne, man visar vilka frågor och händelser som gjort intryck på en, vilka känslor, synpunkter mm. som de har väckt.

Naturligtvis är varje skribent ansvarig för vad som skrivs på en blogg som andra kan läsa. Men det finns något personligt och subjektivt i själva systemet så att säga. Man kan ifrågasätta, komplettera, korrigera, opponera.

Men en blogg är också ett format för att säga det man vill säga, det står var och en fritt att låta bli att läsa, att kommentera eller instämma, helt, delvis – eller att tiga. Gärna får man skriva under eget namn.

Jag tycker också att i måste kunna tala öppet om kyrkan, om tankar och åsikter. Om man är av annan åsikt behöver det inte betyda att man vill någon människa illa. Man kan ifrågasätta sakfrågor, utan att ifrågasätta en annan människa, biskop eller “vanlig människa”.

“Minun tuskin tarvitsisi erikseen mainita, ettei tämä kirja ole millään tavoin kirkon opetusviran toimi, vaan yksinomaan ilmaus henkilökohtaisesta “Herran kasvojen” etsinnästäni (vrt. Ps. 27:8).”

Sedan skriver biskopen i Rom – eller påven som många vill kalla honom – något som är god vägkost för alla, både de som reser till Rom, och oss andra som ännu är här hemma i Finland:

“Raamattua arvioidaan nykyään laajalti niin sanotun modernin maailmankuvan mittapuin. Perusdogmina on, ettei Jumala voi ensinkään toimia historiassa – siis että kaikki, mikä koskee Jumalaa kuuluu subjektiivisuuden alueelle. Raamattu ei silloin enää puhukaan Jumalasta, elävästä Jumalasta, vaan silloin puhumme enää vain me itse ja määräämme, mitä Jumala voi tehdä ja mitä me tahdomme tehdä tai mitä mitä meidän pitää tehdä. Ja silloin Antikristus vakuuttaa meille korkean tieteellisen oppineisuuden elein, että sellainen eksegeesi, jossa Raamattua luetaan elävään Jumalaan uskoen ja häntä itseään kuunnellen, on fundamentalismia – että vain hänen niin sanotusti puhtaan tieteellinen eksegeesinsä, jossa Jumala itse ei sano mitään eikä hänellä ole mitään sanottavaakaan, on ajan huipulla.

Jeesuksen ja Paholaisen välisessä teologisessa kiistakeskustelussa on kyse kaikkina aikoina ajankohtaisesta väittelystä, jonka aiheena on oikea raamatuntulkinta. Perustavana hermeneuttisena kysymyksenä on kysymys jumalakuvasta. Tulkintaa koskeva kiista on viime kädessä kiistaa siitä, kuka Jumala on. Tämä kamppailu jumalakuvasta, pätevää raamatuntulkintaa koskeva väittely, taas ratkeaa konkreettisesti sen perusteella, mikä kuva meillä on Kristuksesta: onko hän, joka jäi vaille maallista valtaa, todella elävän Jumalan Poika?”

Mina första intryck är att man hör duvans vingslag – den Helige Andes röst i dessa ord, som är ett uttryck för vad kyrkan tror och borde ge uttryck för också på våra breddgrader. Och en misstanke i mig som jag förgäves försöker kväva är, att om dessa ord hade uttalats av någon annan, skulle de ha mött hård kritik och avfärdats som marginella.

År 1980 – 1999 minskade högmässodeltagarnas antal i Borgå stift (!) från 564 248 (år 1980) till 362 075 (år 1999), vilket innebär en minskning med 35,8%. Från år 2000 ändrades principerna för hur man bokför deltagarna, vilket omöjliggör en fortsatt jämförelse. Men 200 000 färre deltagare på 20 år…

Man kan naturligtvis säga att en del andra mötes- och gudstjänststatistiker balanserar denna statistik, men sanningen är den att detta bara gäller till en del. Tendensen är en tydlig nedgång.

När jag studerade teologi på 1960-talet och in på 1970-talet, hörde drygt 92% av finländarna till kyrkan. Idag hör 80,7% till kyrkan. Under åren 1975-2007 (alltså inte helt samma tid) ökade de anställdas antal från 11 145 (1975) till 21 392 (2007). Mellan år 1975 och 2007 innebär detta en ökning på 91,9%, som visserligen nu avstannat och förmodligen igen börjar minska.

Har vi rätta prioriteringar?

Är sekulariseringen en nödvändighet?

Hur kommer det sig att antalet medlemmar minskat kraftigt, medan antalet anställda ökat kraftigt?

Jag tror och tycker att svaret måste vara att kyrkan skall välkomna alla krafter som vill förkunna evangeliet om Kristus. Det må sedan handla om cellgrupper, karismatiker, gudstjänstgemenskaper, tideböner, högkyrkligt eller lågkyrkligt eller något mitt emellan.

ALLA, som har något att tillföra kyrkan, behövs nu.

Om vi sedan har litet olika uppfattningar, så ge livsrum.

 “Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."
Matt. 13:30

Finns här något av detta? Jesus säger: Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker…

Det kan inte betyda att kyrkan kan tolerera falsk lära eller falskt liv. Förkunnelsen måste vara klar!
Och ändå undrar jag hur mycket tid som får gå till inbördes uppgörelser, och diskussioner i all oändlighet.

Ge livsrum i kyrkan och låt folk finna sitt andliga hem där de får bröd för sin själ.

Därför välsignar jag också sådana grupper som inte till alla delar ser allt som jag. Bröder och systrar i andra kyrkor, i andra rörelser och grupper inom vår egen kyrka, stiftelser, gemenskaper, vad de allt heter. Så länge de förkunnar Kristus – som “på det ena eller andra sättet blir förkunnad”.

Jag hoppas att detta inte är nedslående text, utan en utmaning och en uppmaning till att gå med i arbetet för Kristi sak.

Henrik