Att möta Kristus är ett livsförvandlande ögonblick”, sade biskopen när han talade om Sackeus, tullindrivaren som mötte Kristus.

Han sade att Sackeus var en offentlig syndare och att han föraktades av alla, men han hade en stark önskan att se Jesus i Jeriko.

Herren vände sig till honom och kallade honom vid namn:’Sackeus, skynda dig ner, för idag måste jag få gästa ditt hus’. Vilket budskap ryms inte i dessa enkla ord!

Jesus kallar en man vid namn, en man, som alla föraktade!

När Jesus säger ”idag” visar han att nu är frälsningens dag, frälsningens ögonblick. Fadern, som är rik på barmhärtighet ville att Sonen skall gå ut och söka de förlorade och frälsa dem.

Nåden i detta oförutsägbara ögonblick var så stor att den förändrade Sackeus’ liv helt och hållet.

Så skall en biskop tala.

Ännu en gång har jag orsak att citera biskopen på denna blogg, nämligen biskopen i Rom, som också brukar kallas påven Benedictus VI.

Han talade till ca 50 000 personer, som var samlade på St. Petersplatsen i Rom.

Henrik

Jag hörde en internationellt känd apologets föreläsning häromkvällen (DVD) och han sade några tänkvärda ord.

Den som skall bli specialist på att känna igen falska sedlar blir det genom att noggrant och grundligt studera äkta sedlar.

När man verkligen känner originalet kan man avslöja de falska kopiorna.

Jag låter bli att utveckla tanken om att man också lär sig av hur falska sedlar har förfalskas osv, för det kan var och en själv utveckla. Grunden och det väsentliga är att känna det som är äkta.

Så är det också i kristendomen. Därför skall varje kristen grundligt studera Bibeln, så att han eller hon vet vad Bibeln lär.

Detsamma gäller teologerna: teologerna skall känna den kristna tron, den rätta teologin, då kan han eller hon också avslöja det som är falskt. Här kan man gärna tillfoga: quod non est biblicum, non est theologicum (det som inte är bibliskt, är heller inte teologiskt).

Alltså ännu en gång, till oss alla: ad fontes! Till källan (-orna), för att där finna det friska vattnet.

Henrik

Ärkebiskopen är besviken på oss.

På Kotimaas hemsida är ärkebiskop Jukka Paarma intervjuad. Han säger i intervjun att han är besviken på oss gammaltroende för att vi, trots biskoparnas ihärdiga försök att få fram några kompromisser, inte har nått någon framgång.

Bilden tecknas av en grupp radikala motståndare som inte går med på någon av alla de kompromisser biskoparna har försökt förhandla fram.

När ärkebiskopen på kyrkomötet senaste vår sade ungefär detsamma som i Kotimaaintervjun, frågade jag – när ärkebiskopen kom till vårt bord för att diskutera (vilket jag uppskattade) – om inte biskoparnas enda förhandlingsalternativ var att vi skulle ändra åsikt och inte i fortsättningen vägra samarbete, så erkände ärkebiskopen mitt antagande att andra alternativ de facto inte fanns.

Det handlade om att vi skulle ändra åsikt till den delen, att vi skulle uppträda som om vi hade samma syn som majoriteten.

Så man undrar stilla vad kompromisserna, som efterlyses, egentligen går ut på.

Mitt eget svar är detta:

1. Ingen präst får sin kallelse av en annan präst
2. Vi präster kan inte ge ngt till eller ta ngt från en annan präst
3. Ingen prästs kallelse skall eller kan ha sin identitet eller sin legitimitet i vad andra präster tänker om kallelsens giltighet
4. Det är Gud som kallar präster, enligt sitt Ord, och därför måste verkligheten hänga på vad Gud har sagt och hur detta skall förstås
5. Också kyrkan (församlingen) kallar, och kyrkan skall pröva inför kallelsen om vederbörande har Guds kallelse (en yttre kallelse enligt Ordet, samt en inre kallelse)
6. Innan kyrkan kan fatta beslut om att avstänga någon från prästämbetet, måste kyrkan vara förvissad om att också Gud är av samma mening
7. En församling måste dock kunna bli av med en präst som man inte vill ha: därför skall församlingen kunna, med beaktande av anställningsskydd, rimligheter mm, få en präst bort från en prästtjänst (inte från ämbetet); det handlar ju om ett förtroende, och om detta totalt saknas, blir det svårt att arbeta meningsfullt.
8. Det går att planera arbetet i de allra flesta fall så att konflikter inte uppstår. Detta bör bli kyrkans huvudlinje.
9. Kyrkan måste börja vaka över vad präster lär, såväl manliga som kvinnliga.
10. Vi måste sluta gräla och käbbla, också om vi delvis samlas på olika håll för att försöka uppmuntra människor att tro på Jesus, är detta bättre än att riva kyrkan i två, kanske olika stora, men dock, delar.

Kanske bör man också här tillägga att Gud talar genom det Han har talat, dvs Bibeln är Guds Ord. Också här är meningarna starkt delade.

Jag får det intrycket, och tycker mig i intervjuer i tidningar och andra media se bekräftelsen på att avsikten med tjänstemannapaketet, säkert bara delvis, men ett viktigt argument, var att ge biskoparna och domkapitlen legitimitet i sina rensningsåtgärder.
Hoppas min bedömning är fel, den är inte sagd för att kränka någon, utan som en angst över den anda och den inriktning som allt detta har nu.
I Sverige har man kommenterat homosexualitetsfrågan (vigselrätten, den kommande könsneutrala äktenskapslagstiftningen) med att den blir den nya kvinnoprästfrågan. Så kommer att ske också här.

Sist hänger allt på villigheten och öppenheten för att låta Guds Ord avgöra också när det skär sig i tiden. Och naturligtvis hänger det på att arbeta med att förstå Guds Ord.

Men det kan aldrig i en kristen kyrka handla om att ställa bibelordet åt sidan.

Henrik

P.S. (kl. 19.28) Därför har vi teologer anledning att studera grundspråken tillräckligt noggrant och gärna hålla kunskaperna vid liv, t.ex. genom Dagens lösen på hebreiska och grekiska…

De tragiska händelserna i Tusby kommer att bli ett långt sår.

Det kommer att beröra tusentals människor, över 400 elever plus lärare, deras närmaste anhöriga och vänner är redan en stor grupp.

Personer som kan identifiera sig med dem utökar skaran genast.

Till bilden kan höra att unga människor kanske inte vågar gå till skolan. De blir rädda för någon, kanske helt utan orsak, eller kanske inte…

Andra kanske minns någon gång när de sagt något åt den olycklige unge abiturient som förverkligade denna onda mardröm. Hans föräldrar och syskon (han har åtminstone en 11-årig yngre bror) är alldeles speciellt sådana som kommer att få en stor räkning. Jag avser naturligtvis inte en vanlig räkning, utan det helvete av självanklagelser och minnen, sorg och besvikelser, kanske antydd kritik som de kommer att drabbas av. Må Gud styrka dem och hjälpa dem, för de behöver nu stöd och hjälp.

Jag tror att hela skolsystemet borde ses över. Jag tänker inte leka förmyndare för kunnigt folk inom utbildningsväsendet, men jag tror att man borde överväga åtgärdar som kanske i någon form för klassen, eller gruppen tillbaka. Klassen är en oerhörd tillgång, trots att det också kan innebära problem som mobbning osv, i sorg och svårigheter är alla som man mer eller mindre helt kan identifiera sig med definitivt en resurs. De som har drabbats på samma sätt som man själv är ofta en stor tröst, också mitt i nöden. Syskon, när man mister sina föräldrar eller någon närstående släkting, arbetskamrater när ngn kollega dött osv.

I gruppen (om det sedan är klass, eller en del av en årskurs) avslöjas också problemen. De som lever med, märker nog att allt inte är som det skall, om och när det blir så för någon.

Det bör inte vara möjligt att kunna leva utanför mänskliga relationer. Detta gäller både skolan och högskolan.

Men också den pinsamma självkritiken hör med till denna förfärliga händelse. Abiturienten som förorsakade detta var utsatt för mobbning. En livsfarlig programmering för katastrofer, i ljuset av liknande händelser den senaste tiden i t.ex. USA. Det ryktas att 18-åringen skulle ha haft kontakt med sådana som gjort sig skyldiga till liknande händelser.

Endast öppenhet och ärlighet och delaktighet kan nu hjälpa.

Om man tänker i mänskliga kategorier.

Det viktigaste perspektivet, som kompletterar och fyller dessa och andra tankar med innehåll, är psalmistens

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre..

Henrik

Kyrkomötet slutade idag i ngt dramatiska tecken. Med tankarna på många håll – i de svåra frågorna som behandlades, men kanske ännu mera hos de anhöriga till det ofattbart tragiska händelsen i Tusby – var det en dag med blandade känslor.

Lagutskottets betänkande, som det förra inlägget (nedan) talar om, slutade med en förlust rent matematiskt, men ändå med en seger, 39 röster mot att godkänna nya lagar räckte inte till (det krävs kvalificerad majoritet, 3/4 av de avgivna rösterna).

Ända in på slutrakan kämpades det för och emot. Utgången blev en glädje för många, bl.a för mig, men en besvikelse för alla dem som hade arbetat så oerhört intensivt med att få paketet färdigt. Till den senare gruppen hör åtminstone Lagutskottets ansvariga.

Det märkliga är att ingen ville i debatten erkänna att detta förslag skulle ha inneburit avgörande steg i riktning mot en öppning bl.a i homosexfrågan. Inte heller ville man erkänna att detta var ett försök att ge legitimitet åt biskopsmötets redogörelse (till en del åtminstone). Det senare kommer åtminstone fram i olika tidningsintervjuer, där det blir klart att det också blev en besvikelse med tanke på den aspekten.

En talare, som här må vara onämnd, sade att det är mer eller mindre nödvändigt att godkänna detta paket nu, man kan ju ändra lagen senare, fast efter två år om man inte är nöjd!

Följande talare talade också för ett godkännande med motiveringen att man vet aldrig om det någonsin kommer att kunna komma till kyrkomötet igen, och att man ändå inte kommer att få igenom en lag om att begränsa diskrimineringsparagrafen så att den skulle inkludera sexuell läggning.

Så vitt jag förstår, äter dessa argument upp varann. Den senare talaren erkände att det inte går – nu kunde 28 personer hindra förslaget, sedan skulle det krävas ca 80 röster för att få igenom en lagtext..

Dimma.

Flera talare konstaterade, bland dem också biskopar, att denna lag skulle göra det möjligt för kyrkan att undvika processer i världsliga domstolar. Jag tycker att det är klart att så inte är fallet.

Det hänger nog mera på vad kyrkan vill. Det är INTE situationen som har förändrats, det är nya direktiv som har förorsakat problemet. Om man frågar sig vad som förändrats och när, blir bilden klar.

Det är dock skäl att påminna om att alla parter måste uppträda ansvarsfullt i denna svåra situation.

Men jag tror att bara en förändring i hjärtat, som bara Gud kan ge, är det enda som kan åstadkomma en förändring.

Det vemodiga, som jag ser det, är att den råder en enorm läropluralism inom kyrkan, också i frågor som man tycker att är entydigt klart uttryckta i Bibeln.

Henrik

Kyrkomötet skall idag besluta om Lagutskottets betänkande, som igår kväll på nytt efter diskussionerna i plenum behandlats av lagutskottet.

Vissa ändringar är helt nödvändiga och förståeliga med tanke på kongruens med annan lagstiftning. Dessutom har luckor i lagstiftning fyllts, dvs sådant som inte tidigare stadgats.

Men problemen kvarstår. Det nya betänkandet, om vilket man röstar på eftermiddagen idag, innehåller fortfarande de stora problemen:

– prästämbetet är i hög grad en tjänsteman
– man kan avstängas och avskedas från prästämbetet på för godtyckliga grunder – brott mot kyrkans ordning anförs som en grund härför. Med andra ord söks nu enligt min bedömning juridiska förutsättningar för biskopsmötets redogörelse (vilka av allt att döma inte finns i dagens läge)
– lektorstjänsten stryks utan diskussion
– också kantorernas ställning och anställningsprocess förändras
– diskrimineringsparagrafen är problematisk, den kopplar diskrimineringen till samhällslagstftningen och utgör ett första steg i riktning mot en likriktning. Detta förnekar många, men jag tror att vi ännu kommer att se det. Hit hör bl.a en öppning för ett accepterande av s.k. samkönade förhållanden också för kyrkans anställda
– konkurrerande verksamhet, som är en teologisk fullkomligt orimlig term, och som innehåller stadganden om en prästs rätt att delta med tjänsteuppgifter, är en fråga som inte bör höra med (allt som kan göras för att sprida det kristna evangeliet skall hälsas med glädje, inte ses som konkurrens!)

Detta skrivet med stor tidsbrist!

Jag vädjar om förbön för kyrkomötet idag.

Viktigt att förstå vilket beslut som förestår! Jag är personligen rädd för att något slags känslosamhet i slutet av kyrkomötesperioden skall drabba. Bara en liten majoritet förefaller att stå emot. Jag hoppas det räcker (ca 28 röster).

Henrik

Detta har varit en av de mörkaste dagarna för skolorna i Finland. En obegriplig tragedi, en ung abiturient, mänskligt sett med livet framför sig, har skjutit sin rektor (en medelålders kvinna), två kvinnliga elever och fem manliga elever, samt sist sig själv. Han avled ca 22 på Tölö sjukhus i Hesingfors av skador som han förorsakat sig själv.

Ofattbart, slutet för många unga människors liv, och tyvärr början på nya tragedier: sorg i många hem, otrygghet, ångest, i värsta fall skolskräck och störningar i unga människors liv – vad allt finns på denna väg ännu.

Nu behövs Guds röst och Guds hjälp!

Du har ju sett det, ty Du ger akt på olycka och jämmer för att ta det i din hand” Ps10:14.

Henrik

Konstaterar att jag sedan augusti (11.08) haft 10 000 besök. Det handlar nog om långt flera, sedan starten våren 2006 har nog det 3-4 dubbla förirrat sig hit.

Men man kan ju fråga sig varför.

En grupp skulle må bättre av att inte läsa (se kommentaren under föregående inlägg).

En annan grupp kanske läser för att snärja honom (genom något hans ord), för att få något att anklaga honom för. Till den del det inte är ett ”lidande för Kristi skull” (har de förföljt mig, så ska de förfölja er) så får jag betala för det själv. Om något stycke är ”för sanningens skull” är det bättre ställt.

Jag vill understryka att jag inte är ute för att ironisera, såra, kränka eller ”molla” mina medmänniskor. Säkert märks mitt sinnestillstånd (och säkert också sinnesstillestånd) i bloggarna, men jag skriver av mig för att reflektera, tänka, avreagera mig i en mening.

Det har varit nyttigt, dels har jag fått mycket (mest) positiv feed back, dels har jag fått saklig kritik, och litet osakligt, sådana som ingenting säger utom att man är dålig på alla sätt. Dessa har jag inga bekymmer med, jag visste ju det redan…

Jag är tacksam för alla seriösa kritiska och andra inlägg. Jan Myrdal, Alva Myrdals son, säger i en artikel i Aftonbladet januari 2004) att

varje diskussion mellan troende och icke-troende (marxister t.ex.) som syftar till en kompromiss eller gemensam ståndpunkt i centrala trosfrågor i kristendomen är andligt oren. Insikt om detta möjliggör däremot verkliga diskussioner. Också i livsåskådningsfrågor.

Jag hoppas förstås att de mest pessimistiska kritikerna ska ha fel och att något meningsfullt – naturligtvis också för dem som inte instämmer i mina åsikter – kan födas också av detta.

Tack till alla besökare, förlåt för varje självisk och sårande ton i mina ofta ganska spontana inlägg!

Henrik

P.S. Till tröst: åtminstone är antalet ev. ”intellektuella lättviktare” som någon antydde lägre än 10000, räknaren registrerar besök, inte besökare. Besökarna är säkert betydligt färre, och alla är ju inte idioter…:-)

Kyrkomötet samlas nu inkommande vecka i Åbo. På agenden finns kyrkans budget, apokryfiska böcker mm. En av de verkligt stora frågor som kommer upp med alltför kort varsel är Lagutskottets betänkande, som innebär ganska stora förändringar i kyrkans liv.
Betänkandet som vi ännu inte har fått (jag fick det nog just på extra begäran i elektronisk form, men har ännu inte hunnit läsa någonting), lär vara ca 90 sidor långt. I förslaget till program skall betänkandet behandlas på onsdag kl 09.00, och de flesta ombud får det på måndag morgon.

Samma fråga har en gång tidigare varit i kyrkomötet, men då beslöt man att inte behandla det, på grund av att ingen hade hunnit sätta sig in i problematiken. Nu är situationen ännu värre, nu skall hel paketet behandlas med två dagars varsel, vi vet bara litet om vad som kommer att stå där.

Men bland de frågor som finns med (det har jag fått höra) är bl.a

– att lektorstjänsten stryks
– att man kan avskedas från prästämbetet om man inte fullgör prästerliga ”skyldigheter”
– rätt till bitjänst och anmälningsplikt för präst när det gäller s.k. ”konkurrerande verksamhet, t.ex. av förening ordnad gudstjänst, som kan anses konkurrera med församlingen
– diskrimineringsparagraf, som betyder att diskrimineringen linkas betydligt närmare till samhällets motsvarande stadganden
– prästen blir i ännu högre grad en tjänsteman
– kyrkan ger bort delar av sin autonomi

Den som med insikt läser dessa rader, förstår att det inte är något man kan ta ställning till efter några dagars läsning (medan kyrkomötet och alla andra ärenden pågår!).

Den nya stilen har blivit det att man utan diskussion (lektorstjänsten) stiftar lagar, och avgör därmed på fel sätt frågor som behöver en teologisk och annan utredning, utlåtanden osv. Detta innebär ju bl.a att kyrkan inte har något att erbjuda de kvinnor som inte vill bli präster. Här bör man tillägga att det inte behöver vara teologiska skäl, det är också praktiska skäl, t.ex. arbetstiden som ofta kan vara må-fre medan en präst alltid är veckoslutsarbetande. En lektorstjänst kan passa en mor (med familj), både när barnen är små och är i dagis eller skola, eller senare.

Vad lektorstjänsten beträffar så kan man konstatera att antalet lektorstjänster har gått ned katastrofalt efter ämbetsbeslutet 1986. Många församlinga tycker sig ha mera nytta av en prästtjänst än en lektorstjänst. Men det finns också färska exempel på församlingar som planerar (planerade?) att inrätta en lektorstjänst för evangelisationsarbete, just för att en präst skulle kunna drunkna i förrättningar, administration och annat. Man ville ”reservera” lektorn för att specifikt arbeta med evangelisation.

Den rätta tågordningen bör vara att man diskuterar stora frågor separat, utreder dem vederbörligen, och sedan stiftar lagar som möjliggör det man beslutit om. Nu sker det tvärtom: man besluter i lagtext om lektorstjänsten, och när paragrafen är godkänd så finns lektorn inte längre. Detsamma gäller t.ex. diskrimineringsskrivningarna som skall innefatta också sexuell inriktning. Vad behövs efter det för utredningar.

En mycket större problematik än man först tror är frågor som ansluter sig till prästämbetet. Ibland har jag undrat om finskans ”virka” (ämbete, pappisvirka) och ”virka” (tjänst, t.ex. kaplan) har gått ihop på grund av språkets makt över tanken. Men definitivt är inte en luthersk präst endast en kyrklig tjänsteman.

Alla förstår givetvis också varför stadganden om tjänsteplikter tas in (detta visar ju med önskvärd tydlighet att de åtgärder som nu riktas mot enskilda präster inte har laglig grund – jag vågar inte påstå att de är olagliga, men sannolikt enligt min mening mot grundlagens 11§, åtminstone har lagen inga stadganden om detta). I mina öron blir det för lätt att avskeda en präst, det kan för mycket bli utlämnat åt åsikter och personkemi, t.o.m. åt godtycke i viss mening. Den nugällande kyrkolagen är ganska klar, det handlar närmast om konflikt med kyrkans bekännelse).

Stadgandena om konkurrerande verksamhet förvånar mig (jag måste återkomma till detta mera, för jag vet endast det som stod i kyrkostyrelsens framställning, och enligt uppgift har det inte ändrats). Att en präst skulle vara begränsad, att man ska se på andra kristna , evangelisk-lutherska sammankomster och gudstjänster som konkurrerande verksamhet låter nog i min mening väl inskränkt. Menar man Tomasmässan? Väckelserörelsernas gudstjänster? Regnbågsmässor?

Knappast, åtminstone inte det första och sista exemplet.

Man menar sannolikt t.e.x Lutherstiftelsens mässor, plus kanske andra motsvarande som dyker upp som svampar ur jorden.

Är det faktiskt nödvändigt att tänka så? Så länge det finns de som inte tror, som inte nåtts av evangeliet. Och så länge det finns sådana som inte får rum inom den ”officiella kyrkan”.

Enligt min mening kan man inte behandla så många och stora frågor på så kort varsel. Man ska inte avgöra lagtexten först, och sedan skära ut motsvarande bit ur dogmatiken, etiken eller den praktiska teologin, för att inte säga Bibeln…

När den nya kodifieringen av kyrkans lagar blir klar, ser det ut som om kyrkan frivilligt avstår ännu mer av sin autonomi (t.ex. genom att sådant som nu står i kyrkolagen flyttas till kyrkliga lagar. Skillnaden är den att kyrkolagen bara kan godkännas eller förkastas av kyrkan själv, medan kyrkliga lagar är samhälleliga lagar som också gäler kyrkan, enkelt sagt).

Poängen i detta är inte att låsa någon position före behandlingen, det kan finnas argument och synpunkter som jag i detta skede inte känner till (det finns säkert sådant!), men efter att i konstitutionstskottets behandling grundligt ha satt mig in i den tidigare skrivningen är jag nog orolig. I en mening handlar det om den största förändringen till vissa delar sedan Schaumans tid (Kyrkolagen 1869). En större strukturell förändring skedde när den stora delningen i kyrkolag, kyrkoordnin och valordning ägde rum.

Men nu förändras mycket mera än man först tror.

Om förslaget godkänns, alltså.

Henrik