Kyrkomötets beslut
Kyrkomötet slutade idag i ngt dramatiska tecken. Med tankarna på många håll – i de svåra frågorna som behandlades, men kanske ännu mera hos de anhöriga till det ofattbart tragiska händelsen i Tusby – var det en dag med blandade känslor.
Lagutskottets betänkande, som det förra inlägget (nedan) talar om, slutade med en förlust rent matematiskt, men ändå med en seger, 39 röster mot att godkänna nya lagar räckte inte till (det krävs kvalificerad majoritet, 3/4 av de avgivna rösterna).
Ända in på slutrakan kämpades det för och emot. Utgången blev en glädje för många, bl.a för mig, men en besvikelse för alla dem som hade arbetat så oerhört intensivt med att få paketet färdigt. Till den senare gruppen hör åtminstone Lagutskottets ansvariga.
Det märkliga är att ingen ville i debatten erkänna att detta förslag skulle ha inneburit avgörande steg i riktning mot en öppning bl.a i homosexfrågan. Inte heller ville man erkänna att detta var ett försök att ge legitimitet åt biskopsmötets redogörelse (till en del åtminstone). Det senare kommer åtminstone fram i olika tidningsintervjuer, där det blir klart att det också blev en besvikelse med tanke på den aspekten.
En talare, som här må vara onämnd, sade att det är mer eller mindre nödvändigt att godkänna detta paket nu, man kan ju ändra lagen senare, fast efter två år om man inte är nöjd!
Följande talare talade också för ett godkännande med motiveringen att man vet aldrig om det någonsin kommer att kunna komma till kyrkomötet igen, och att man ändå inte kommer att få igenom en lag om att begränsa diskrimineringsparagrafen så att den skulle inkludera sexuell läggning.
Så vitt jag förstår, äter dessa argument upp varann. Den senare talaren erkände att det inte går – nu kunde 28 personer hindra förslaget, sedan skulle det krävas ca 80 röster för att få igenom en lagtext..
Dimma.
Flera talare konstaterade, bland dem också biskopar, att denna lag skulle göra det möjligt för kyrkan att undvika processer i världsliga domstolar. Jag tycker att det är klart att så inte är fallet.
Det hänger nog mera på vad kyrkan vill. Det är INTE situationen som har förändrats, det är nya direktiv som har förorsakat problemet. Om man frågar sig vad som förändrats och när, blir bilden klar.
Det är dock skäl att påminna om att alla parter måste uppträda ansvarsfullt i denna svåra situation.
Men jag tror att bara en förändring i hjärtat, som bara Gud kan ge, är det enda som kan åstadkomma en förändring.
Det vemodiga, som jag ser det, är att den råder en enorm läropluralism inom kyrkan, också i frågor som man tycker att är entydigt klart uttryckta i Bibeln.
Henrik
Namn: Henrik Perret