Har tänkt mycket på ordet ”korban”, ett ord som väl finns bara en gång i Bibeln:

Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som ’korban’, som offergåva. Mark. 7:11

Jag tror faktiskt att det är ett högaktuellt ämne.

Poängen i detta är ju att fäderneärvda stadgar hindrade människor att följa Guds bud.

Gud hade sagt: ”du skall hedra din far och din mor.” Men i stället gav man en ”korban”, en offergåva – och lät bli att göra det som kanske såg mindre fromt ut. Korban, det var ju en gåva till Guds rike, vad är jämförbart med det!?

Det kommer nära det som Paulus kallar ”självvald gudstjänst” (Kol. 2:23).

Också det andliga kan användas som en flyktväg från det ansvar Gud har lagt på oss, på sådant som gäller för en kristen: att ta hand om sin familj och sina närmaste, att hjälpa någon som behöver praktisk hjälp, att studera, att sköta sitt arbete…

Listan kunde göras lång.

Jag minns biskop Festo Kivengere som berättade om en pastor som grälade med sin fru. Han var irriterad och måste iväg till något möte. Det skulle bli revival in the parish, väckelse i församlingen, sade han, han måste därför gå!

Festo Kivengere, biskopen som Idi Amin ville mörda, sade då att den Helige Ande sade: gå du, jag stannar i köket med din fru.
Och så tillade han: if there is not first revival in the kitchen, there will be no revival in the Church!

(Obs! Poängen var inte att hans fru skulle stå i köket..)

Frågan lyder bara: var finns din korban, och min?

Dvs var och hur försöker vi byta ut det vi skulle göra mot det vi vill göra – kanske under mycket fromma förtecken?

Jag tänker bl.a på ansvaret för våra barn, våra föräldrar, vår familj, på praktisk hjälp, på våra flyktförsök undan Guds vilja här och NU.

Henrik