Månad: maj 2006

Nyligen hemkommen från kyrkomötet och samtal där, konstaterar jag att det kyrkliga klimatet har förändrats. Mer och mer ser man en polarisering mellan åsiktsgrupperna, särskilt företrädd av å ena sidan biskoparna, å andra sidan teologer med traditionell ämbetssyn.

Efter ett öppet och förtroligt samtal med bl.a biskop Eero Huovinen, kunde flera av oss konstatera att kyrkan sannolikt på sikt kommer att spricka på grund av totalt dödläge i fråga om ordinander och präster med traditionell ämbetssyn. En annan av biskoparna sade att ingen biskop kommer någonsin mera att ordna särvigningar. Flera kosntaterade också att sannolikheten för att en person med traditionell ämbetssyn skulle uppföras på förslag till en khdetjänst i en flerprästförsamling börjar minska starkt och närmar sig noll.

Jag konstaterar att för min generation är detta oerhört tunga besked. Vi älskar kyrkan, vi har vuxit upp med denna kyrka, som bokstavligt är fädernas och mödrarnas kyrka.

Men det finns också anledning till optimism. Denna optimism är inte en illusion, utan innebär att en kristen människa alltid har en framtid. Det fanns i kyrkomötet flera ombud, kanske rentav en växande skara, som med sorg såg de låsta positionerna, och som signalerade en annan väg än den av Heikkas arbetsgrupp anbefallda. I rättvisans namn skall sägas att också denna arbetsgrupp ju nog förespråkar pastorala samtal, vad som sedan avses i praktiken kan vara en annan sak. Men många uttryckte sin bestörtning över biskoparnas oresonliga attityder, och tyckte att det borde finnas vägar framåt inom samma kyrka.

Det finns också mycket liv vid sidan av och oberoende av de kyrkliga strukturerna. Våra väckelserörelser är ett gott alternativ. På svenskt håll gäller det närmast SLEF (Evangelieföreningen), som nog vill verka mycket solidariskt med vår kyrka, men som också har en teologiskt och andligt klar profil. På finskt håll finns det gudstjänstgemenskaper och andra gemenskaper i tillägg till de många och starka väckelserörelserna.

En minnesbild ur min erfarenhet har starkt talat till mig. När jag i Medi-Heli försökte göra något för den nedläggningshotade Åbo-helikoptern, förhandlade jag intensivt med ministrar och höga tjänstemän. Det var som att tala med en vägg. Totalt omöjligt, svarade bl.a den ansvarige ministern, själv åbolänning då.

Då tänkte jag: går det inte ”övre vägen” så kan det gå ”nedre vägen”. Jag kontaktade ett par sjuksköterskor i Kimito, som genast anmälde sitt intresse. ”Vad kan vi göra?” frågade de. Jag sade: samla namn. När det var jul, nyår och Trettondag, var de yttre omständigheterna att på en månad få någon större skara mycket begränsade. Men det var riksdagsval på kommande och jag tänkte att redan 2000 namn kan ha betydelse. Jag som känner Åbolands skärgård, ”världens vackraste skärgård”, visste att helikoptern behövs just där!

Jag minns ännu tydligt när namnlistan överlämnades till ministern. Det blev inte 2000 namn, det blev 44 000!! Och ministern hade svårt att ta emot hela högen av adresser…

Inom någon vecka hade allting ordnats, av ministern och hans parti, vilket passade mig mycket bra. Han gjorde faktiskt mycket för Medi-Heli i och med det, med benäget bistånd av dessa två sjukskötare och deras vänner!

Nu har jag tänkt på den kyrkliga situationen. Under en lång tid har samtal förts med kyrkans ledning angående möjligheter att också de teologer som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse skulle kuna vara präster i vår kyrka. Att vi skulle försöka samsas om livsrum. att vi kunde få tänka oss någon ”gammalkyrklig” prästvigning varje år osv. Jag har frågat, skrivit, några har svarat nej, de flesta tigit. Samtal mellan väckelserörelsernas ledare och några biskopar, under ärkebiskopens ledning, har förts under flera år. Resultatet noll vad sakfrågorna beträffar, men säkert av betydelse på det personliga planet, vilket inte skall föraktas eller undervärderas.

Nu tror jag att diskusionernas tid är förbi. Det för ingen vart. Eller rättare sagt: nu skall samtalen föras ”nedre vägen”, dvs med kyrkfolket, med Guds folk. Går det inte ”övre vägen”, så kan det gå ”nedre vägen” – även om jag erkänner att detta bildspråk är oriktigt – präster och biskopar är församlingens tjänare – så torde läsaren förstå vad som avses.

Med detta signalerar jag några saker.

Det första kunde man kalla någon form av uppgivenhet, men det är bara en ytlig reaktion.
Den egentliga orsaken är att jag – och många med mig – inte vill att livet skall gå till att diskutera en eller två teologiska frågor. Nu gäller det snarare att arbeta och förkunna Guds ord så att människor finner Livet, tron på Kristus. Då vaknar också behovet på nytt av att konsultera Guds Ord i olika frågor.

Samtal kan alltid föras med alla som vill samtala. Alltid när eller om biskoparna vill oss något, är vi beredda att samtala. Och jag hoppas det gäller även omvänt – när vi har något ärende.

Biskop Huovinen var mycket vänlig i sin pessimistiska bedömning av möjligheten av att komma vidare. Sällan eller aldrig har jag så påtagligt sett biskopens sorg i denna sak, som nu vid några samtal under kyrkomötet (i mindre grupp och privat).

De unga teologerna, som jag har försökt möta i STI och som har diskuterat sin framtid, orkar inte på sikt vänta på något som aldrig kommer. Jag har kanske lurat dem. Jag har försökt mana till tålamod, till bön, jag har försökt låta bli att föreskriva dem några ”regler” för hur en bekännelsetrogen bör handla. En del har gått till samvigningar, några av dem har kommit med en ångest och en känsla av att ha svikit, inte minst när de mött sina kamrater som inte för sitt samvetets skull ha kunnat gå den vägen. Men jag har sett som min uppgift att hålla alla optioner levande.

Men nu börjar nog en annan ton växa sig stark inom mig. En av mina goda vänner i kyrkomötet, som tidigare haft samma inställning, sade: ”Om kyrkans ledning inte ändrar attityd här kommer jag – i motsats till vad jag tidigare gjort – öppet att uppmana dem att resa till Sverige eller någon annanstans och söka prästvigning där.” Jag börjar luta åt detsamma. Vad annat kan man göra? Liberala teologer får nog plats, konservativa teologer vill man inte ha. Behovet av Guds ords förkunnelse är stort. Och större blir det ännu de närmaste åren!

Det är inte vi som säger ”ut med er”. Det är majoriteten som skulle vilja ha bort oss. Man frågar sig vad väntar vi på?

Mitt svar är: vi väntar på att Gud själv skall beröra oss alla. Vi väntar på väckelse, på förnyelse. Och det finns också något annat som pekar åt samma håll.

Jag tror nämligen att många bland kyrkfolket inte tänker så. De vill ofta ha teologer och präster av ”den gamla sorten”. Och vill de ha moderna teologer, så finns det gott om alternativa lösningar.

Målsättningen är INTE att bekämpa kvinnliga präster. Teologiska och andliga frågor skall inte avgöras genom maktpolitik.

Målsättningen är att livsrum skall ges också åt dem som har den traditionella synen, utan att detta skall upphäva andras rätt. Jag tror nämligen att kyrkan behöver TID, och att en stor del av det aktiva kyrkfolket inte vill att ämbetsfrågan skall bli den fråga som gör att kyrkan spricker.

Frågan lyder: är man på annat håll villig att låta de båda grupperna leva och verka inom samma kyrka, och att låta folk söka sig till sådana gudstjänster som motsvarar deras önskan? I många andra sammanhang är inte samarbete och integration något problem. Smärtpunkten är framför allt gudstjänsten.

Detta kommer då med tiden att bekräfta Gamaliels gamla ord i Apg. 5:38-39. Är inte detta en realistisk beskrivning av också våra alternativ?

Jag skriver detta med nöd i hjärtat och med förhoppningen att Gud själv skall ingripa och visa oss alla ”var vägen går”, om och när vi har förstått Guds vilja fel.

Henrik

I samtalen om det kyrkliga läget idag har de senaste månaderna ett viktigt begreppspar gång på gång dykt upp. Det är de två orden ortodoxi och pietism.

Med ortodoxi avses renlärighet, intresset för att Bibelns eget budskap och vår kyrkas bekännelse tas på allvar, i varje ny tid. Den rätta läran innehåller inte bara den rätta kunskapen, utan också Guds ära (doxa) och tillbedjan. Ortodoxi får inte degraderas till att ha riktiga åsikter. Tyvärr har detta alltför ofta skett. Det andra stora missbruket är att begränsa ordet ortodoxi till någon eller några frågor. Det innebär att stå i hela den apostoliska tradition, som vår kyrkas bekännelseparagraf så tydligt slår vakt om. Vi har alla anledning att ständigt spegla oss i Guds Ords spegel!

Men det finns något mera, inte i betydelsen något utöver den rätta tron eller läran (undervisningen), utan något som hör med till ortodoxin, men som ofta lämnas utanför. Det är detta som avses med ordet pietism (fromhet). Man kunde egentligen också säga väckelse, ett ord som inte finns i Bibeln, men en verklighet som hela Bibeln beskriver och ännu mera: förmedlar.

Min gode vän Leif Nummela sade nyligen att det hjälper inte att tala om läran, om åsikter och uppfattningar, om inte människor kommer till tro, om inte livet finns. En troende människa frågar efter vad Gud säger i sitt Ord, den som inte tror bryr sig inte om det.

Det är som att reparera ett äktenskap med paragrafer. Om kärleken är död, om livet är borta.

Man kan också säga att bara pietism utan ortodoxi också är ödesdiger. Det blir som en vindflöjel, som eld utan eldstad och egentligen utan bränsle, kan bli ödesdiger.

Jag tror att mera än att satsa på samtal och argumentation över åsiktsgränserna, borde vi nu satsa på förkunnelsen av Guds Ord, så att människor kommer till tro, och frågar efter Guds vägar.

Att vi alla, var och en, primärt är med i denna bön, inte bara i egenskap av bedjare utan också och särskilt som föremål för dessa böner kan inte tillräckligt starkt understrykas.

Nu är läget sådant att vi måste sätta vårt hopp till Gud allena.

Bara Gud själv kan nu hindra att vår kyrka går mot en oundviklig katastrof. Med detta menar jag inte att jag vill vara blind för allt det goda och hoppfulla som finns i vår kyrka: bedjande människor, gudstjänster och samlingar, cellgrupper och alfakurser, förtroliga samtal, besök hos ensamma, sjuka, utslagna osv. Men i förlängningen ser jag kalla vindar blåsa över kyrkan. En annan god vän, läkaren och kyrkomötesombudet Pekka Reinikainen sade igår efter diskussionen i kyrkomötet, att han tycker att situationen är demonisk. Det är mörkret som är vår motståndare, vårt hot, inte någon människa. Att den onde angriper och använder oss människor är en realitet som skulle få oss alla att nu bli stilla inför HERREN.

Henrik

Här på kyrkomötet fördes en rätt livlig diskussion om läget i kyrkan med anledning av ett ombudsinitiativ (Kujala) som anknöt till biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande.

Intrycket av diskussionen, som så småningom kommer på nätet (se uppgifter på kyrkans hemsida), är att läget är låst. Både vi som har den traditionella ämbetssynen och t.ex. biskop Huovinen gjorde denna bedömning i ett öppet och mycket givande samtal. I ljuset av tendensen att allt flera frågor sköts som processer i domstoler, är läget snart det att många känner sig inringade och ser liten eller ingen framtid på sikt inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Därför blir mitt första B BÖN.

Nu gäller mer än någonsin behovet av att be för kyrkan. Det kan både de göra som instämmer i lägesanalysen, och de som ser morgonrodnaden. Bön driver aldrig mänskliga intressen, utan alltid Guds. Även en självisk eller en orätt bön blir i Guds hand ”rättad”.

Det andra ordet anknyter till ordet till Timoteus: BLYGS INTE för vittnesbördet om vår Herre. Nu finns det ingen anledning för dem som vill tro på Bibeln som Guds eviga Ord att sätta huvudet i busken. Denna tro förhånas och förklenas, den ges värdeomdömen som jag inte ens vill upprepa här. Men HERREN säger själv: blygs inte. Träd inte tillbaka, vik inte undan. Snarare skall vi handla som Sven Dufva: ”släpp ingen djävul över bron!” (Jag utgår från att detta uttryck förstås rätt, se Ef. 6:12).

Det tredje ordet är förstås BIBELN. Alla världens uppfattningar om metoder att vraka och välja i Guds Ord florerar nu, men Bibelns ord är det som gäller. Därmed naturligtvis sagt att Bibeln skall tolkas, varje läsning är en tolkning, men Skrift skall med skrift tolkas. Vad jag opponerar mig mot är inte olika förståelser av detta Guds Ord, utan likgiltigheten inför behovet att konsultera Ordet i alla frågor. Det är en kristens grundinställning.

Det sista ordet i denna grupp av B:n, som inte på något sätt vill ersätta den viktiga gruppen i Apg. 2:42, är BRÖDER, ett ord som ofta används i NT som synonym för kristna. Ordet ”bröder” inkluderar också systrar. Hur viktiga är inte kristna vänner, bröder och systrar, just i denna tid.

På något sätt påminner läget nu om slutfasen i Jesu jordiska liv, när man ställde Honom inför till synes ”hopplösa” situationer, med omöjliga alternativ.

Nu skulle en vishet från ovan behövas, som kunde lösa den låsta situation som nu råder. Låt oss nu inte förtröttas, utan frimodigt bekänna tron på Kristus och på Guds möjligheter i våra omöjligheter.

Henrik

Beslutet i Helsingfors förvaltningsdomstol är fatalt för kyrkan, tycker jag. Det fatala är inte att en enskild prästbroder har förlorat förslagsrum i domprostevalet, inte ens att en annan prästbroder fått förslagsrum.

Det fatala är enligt min uppfattning att vi kommer in i stora svårigheter. En kyrklig instans har prövat behörigheten för en person som sökt en kyrklig tjänst, och en världslig domstol har tillrättavisat den kyrkliga – Domkapitlet – och avgjort frågan. Detta är mycket olyckligt. Även om beslutet erkannerligen gäller enbart domprostevalet i Borgå och nämnda sökande, kan beslutet uppmuntra till fortsatta processer.

Det KAN leda till att ingen med den gamla ämbetssynen uppförs på förslag till en kyrkoherdetjänst, åtminstone inte i flerprästförsamlingar. Då påstår jag att fröet är sått till att kyrkan spricker.

I motiveringarna till beslutet kan man bl.a notera att grundlagens 11§ (religionsfriheten) inte nämns. Även om förslagsställande inte är religionsutövning, så kommer nog lämplighetsprövningen farligt nära åsiktsförtryck, lite i stil med principen ”jag ser på din näsa att du kommer att köra för fort”. Man hävdar t.ex. att sagde sökande inte har förutsättningar att sköta tjänsten på grund av sina åsikter mm. Men har man undersökt andra sökandens åsikter och prövat om dessa påverkar deras lämplighet att sköta tjänsten (detta inte sagt mot någon sökande, utan om principen).

Min avsikt är inte att uppvigla eller att uppmuntra någon att inte följa domstolsbeslut! Ingen behöver tro det. Man jag anser att denna fråga MÅSTE prövas i högre rättsinstanser, för följderna är annars katastrofala. Flera jurister som jag har konsulterat har förundrat sig över beslutet.

Beslutet gäller inte bara Allan Franzéns person (jag kan förstå att det inte är roligt att figurera i pressen ut och in, upp och ner – har kanske en viss erfarenhet av något liknande), inte heller bara Domkapitlets suveränitet i dylika fall, vilket är en större fråga. Den kan komma att få konsekvenser för kommande val, där församlingarna inte har en chans att få den präst de skulle vilja ha.

Det är ju klart att en präst kan drabbas av att han förlorar i valet och att en annan blir vald. Det är acceptabelt. Men att fällas ut såhär, det kränker nog åtminstone min rättskänsla.

Henrik

I Vbl har en känd prästman skrivit en insändare om de problem som skulle uppstå om en person med den gamla ämbetssynen skulle bli vald till biskop.

Jag ser det inte särskilt meningsfullt att gå i polemik mot en äldre prästbroder, vars förtjänster för vår kyrka och vårt stift jag är den första att erkänna. När uppropet dessutom utmynnar i ett stöd för en annan kandidat, skulle det också kunna uppfattas som någon kritik mot andra. På den vägen vill jag inte gå in. Jag ber sådana som läser detta tipsa folk om denna sida, gärna också om någon fråga eller något ämne som borde behandlas här. För mig känns det mera meningsfullt att ta upp frågeställningar här än att diskutera eller disputera inför allmänheten. Tids nog hinner vi komma in på detaljfrågor också i andra sammanhang.

Vad insändaren i Vbl beträffar kan vi – han och jag – lugnt tillsammans plocka ner många av hindren på listan.

Jag drabbas igen av det att andra berättar för mig vad jag anser. Kanske den enkla arbetsfördelningen kunde vara att jag står för mina åsikter, andra för sina? Detta sagt utan ironi! Det blir bara så, att deras tankar om vad jag tror inte är överensstämmande med vad jag verkligen vill stå för.

När det i insändaren i Vbl talas om ”förvaltningsmässig katastrof” är det ännu en gång aktuellt att konstatera två saker.

För det första ser jag i denna situation det som en biskops uppgift att i första hand ansvara för hur de kvinnliga – och de manliga – prästerna är präster, inte att de är det. Den som nu väljs stiger in i en situation, som han inte är ansvarig för. Jag har inte ställt upp för att bekämpa kvinnliga präster, eller förhindra deras verksamhet! Men jag följer min övertygelse och går inte utöver vad jag tror att är rätt utifrån Guds Heliga Ord.

För det andra ser jag inte något principiellt hinder i en ”undantagssituation” som vår kyrka befinner sig i nu (i den meningen en undantagssituation att vem som än blir biskop, vad som än sker har vi olika uppfattningar) att sköta förvaltning, utbildning, administration osv helt oavsett om det är manliga eller kvinnliga ordinander. Ämbetsfrågan är en frågeställning som inte skall hanteras genom att försöka försvåra situationen, eller genom administrativa åtgärder försöka blockera någons väg. Min kompromiss är att såvitt det gäller enbart frågeställningen manligt-kvinnligt är jag beredd att göra allt för att det skall bli möjligt. Men till altaret går jag inte. Jag har också tidigare skrivit om detta, och om släktskap mellan olika frågeställningar.

Jag vill tillägga att däremot är det ett hinder att bli präst om man är beredd att sälja trosbekännelsen, förneka försoningen, Kristi uppståndelse osv. Som alla vet är detta ett olyckligt faktum i vår kyrka, förhoppningsvis inte i vårt stift.

Jag erkänner och förstår att situationen inte är optimal, och just detta skall väljarna bedöma! Jag tror dock att detta val egentligen handlar om helt andra frågor. För mig är den viktigaste frågan att kyrkan skall våga och vilja vara kyrka. Att kyrkan skall stå för Guds Ord. I ljuset av detta är kommunreformen och många andra frågor mycket mindre – även om dessa naturligtvis skall lösas. Jag skriver inte mera om detta just nu, jag hänvisar till andra kommentarer på denna blogg.

Man har i olika sammanhang deklarerat att den trostolkning som de som förespråkar den traditionella ämbetssynen har, är en legitim tolkning. Det är inte någon villolära. En övertygelse som är en legitim – inte endast legal – trostolkning behöver jag inte överge.

Vägen är inte, och kommer inte att vara, stängd för den kvinna som vill bli präst i Borgå stift, hur det än går i valet.

Många frågar sig kanske om redan detta är en kompromiss, som inte kan tolereras. Jag handlar enligt min övertygelse, och förutsätter att andra också gör det. Vi har samma Bibel. Det är där vi skall söka svaren.

Kanske vi nu behöver tid – tid att se sammanhang och följder. Vi behöver också frihet, men frihet under teologiskt och andligt ansvar. Jag har aldrig förstått, och kommer aldrig att förstå mig på dem som kräver att folk skall handla mot sitt samvete, eller försvinna, där det handlar om en syn som av alla parter har förklarats vara legitim.

Det måste finnas andra vägar än tvångets, sanktionernas och straffandets väg. Och det måste bli proportion på frågorna, också fast det är biskopsval.

VAD ÄR VIKTIGAST NU? Vilken plats och prioritet har ämbetsfrågan i helheten? Hur ofta kommer det att i praktiken bli konfliktsituationer?

Vi har nu levt i en situation i vår kyrka där 9-10 församlingar (i hela kyrkan) har haft problem!

Dem bör vi lösa. Tillsammans. Men det är kanske 2% av alla församlingar…

Och det kanske också säger något om proportionerna, något som man kan glömma i diskussionernas hetta.

Henrik

Jag har många gånger den senaste tiden igen tänkt på det gamla omdömet: se hur de kristna älskar varandra! Det var omdömet om den gamla kyrkans kristna, och redan den första tiden! Kristna, som stod inför svåra utmaningar: judekristna, som med modersmjölken fått lära sig att de är Guds folk, och hednakristna, som inte förstod sig på traditioner och begränsningar. I de första kristna församlingarna var det sannerligen en blandad skara.

När jag idag skall skriva ”se hur de kristna…” kommer jag inte längre. Ibland, t.ex. idag, frestas jag att tänka ”se hur de kristna föraktar varandra”, ”se hur de kristna grälar med varandra” – jag tror att det är det främsta antivittnesbörd om kristen tro som kan ges vår samtid!

Men inte heller detta – se hur de kristna grälar med varandra – är hela sanningen.

Det finns många exempel på kärlek och högaktning, utöver åsikts- och fromhetsriktningar.

Här skall också sägas, att den första kristna kärleken inte hade sin grund i att man tolererade vad som helst. Inte är det speciellt kristligt att tänka att allt går, man kan sälja hela trosbekännelsen och dess innehåll om man bara ”älskar”. Man har då själv definierat vad kärlek är, vilket inte är mycket att bygga på!

Men nog finns här anledning till självrannsakan. Man måste öva sig i att inte låta sig provoceras av angrepp, lögner eller förtal.

Under tiden i Medi-Heli tänkte jag ofta på att man möter en mycket större barmhärtighet bland vanliga människor – av vilka många inte åtminstone är bekännande kristna – än inom kyrkan. Den uppfattningen växer sig starkare dag för dag, förefaller det ibland.

Jag tror att ett verkligt vittnesbörd i tiden skulle vara att sluta med förtal, med intriger och smutskastning av andra kristna. Med det avser jag inte att man borde strypa ett teologiskt och andligt samtal. Kanske vi rentav har för dålig beredskap att argumentera i sak, när argumenten tryter – och kanske annars också – blir det lätt personangrepp och allmän aggression. Nej, fram för öppet samtal, inklusive rejäla uppgörelser med falsk teologi! Jag erinrar mig ärkebiskop Martti Simojokis ord: dålig teologi kan bara övervinnas med bättre teologi.

Därför är det fritt fram för saklig kritik, ifrågasättande av åsikter, motargument etc. i det oändliga.

Men jag tror att Jesus sörjer över den ”elakhetens surdeg” som förekommer i vår kyrka och i vårt stift.

Om vi ändå vill fullgöra vårt uppdrag som kyrka måste vi finna en annan ton. Annars är vi effektiva i vårt antivittnesbörd.

En gammal fråga:
– Är det möjligt att städa hela London på 15 minuter?
– Nej! Det är omöjligt!
– Det är möjligt om var och en städar sin egen trappa.

Vi kunde ha tidernas chans i denna situation, med alla svåra frågor – inklusive ämbetsfrågan – att demonstrera ett annat sätt att hantera den än det som vi möter i omvärlden.

Vi förbinder oss till varandra, men då gör vi det under förutsättning att vi också förbinder oss att låta Guds Ord vara vårt högsta rättesnöre, i lära och liv.

Om förståelser och tolkningar kan vi alltid diskutera, men inte om Bibeln skall vara vår bekännelses grund. Detta måste vara det odiskutabla utgångsläget.

Henrik

Idag har vi nåtts av beskedet att Helsingfors förvaltningsdomstol har upphävt Borgå domkapitels beslut att ge förslagsrum åt sökanden khde Allan Franzén.
För mig är detta beslut ett sorgebesked, och dessutom förvånande. Jag skall försöka motivera detta kort.

För det första tycker jag att val skall avgöras genom själva valet, alltså av dem som har rösträtt i valet i fråga. Före valet måste man givetvis bedöma sökandes behörighet, och det är ju detta som har skett. Domkapitlets linje, hellre fria än fälla, var nog en riktigare linje (detta inte sagt mot den som besvärade sig).

Jag skulle dessutom tro – och här har jag konsulterat jurist – att lagstiftningen som behandlar förmåga att sköta tjänst inte har tillkommit på grund av handläggning av trostolkningar, utan att den närmast är skriven med tanke på psykisk eller fysisk förmåga att sköta tjänsteuppgifterna (t.ex. handikapp av sådant slag som uppkommit efter sjukdomsattack, demens eller något motsvarande som innebär att vederbörande inte kan sköta sin tjänst). Men härom må juristerna uttala sig.

En annan sak är också att det är skillnad mellan en bedömning av förutsättningarna att sköta en tjänst (en förhandsbedömning) och en faktisk försummelse i tjänsten, som den valde eventuellt gör sig skyldig till (dokumenterade misstag).

Enligt min mening håller vi på att få en helt vild tolkningstradition, där snart sagt allt avgörs av ngn förvaltnings- eller annan domstol.

Såvitt jag förstår – och det är en väsentlig aspekt – är Hfors förvaltningsdomstols beslut inte prejudicerande. En förvaltningsdomstol är inte högsta rättsinstans, och kan väl knappast vara prejudicerande?? Bara en domstol, den högsta i kedjan, kan vara det. Men ofta(st) är inte ens HFD:s beslut prejudicerande, man tar ställning till ett bestämt fall ur en bestämd synvinkel – då och där, t.ex. om ett bestämt förfarande har varit lagenligt.

Vad biskopsvalet beträffar – här noterar jag och uppmärksammar den eventuella läsaren på att detta kan komma att gälla mig – har jag uppfattat lagen lagen så, att behörighetsbedömningen endast går ut på att kontrollera att kandidaterna är präster i vår kyrka.

Domkapitlet tar ställning till valmansföreningens handlingar, ger eventuella direktiv om rättelser, uppmanar ombudsmannen att inkomma med rättelser inom två veckor (var det visst – kolla!) och sedan inför Dk rättelserna.

En annan sak är sedan om någon – t.ex. undertecknad – bedöms som lämplig, om jag och andra har väljarnas förtroende, här brukar ju val ge önskat besked, åtminstone vad tydligheten i svaret beträffar. Vi har nyligen haft ett biskopsval i Åbo där en kandidat hade liknande uppfattningar, och han var givetvis kandidat och deltog i valet, men blev inte vald.

Dessutom är kraven, kanske någon tycker det är märkligt, strängare för kyrkoherde(tjänst) än för biskop.

Att sedan biskopens tjänsteutövning kan bli föremål för rättslig prövning är såvitt jag förstår en annan sak.

Sammanfattningsvis: Behörighetsbedömningen borde vara en bedömning av formella krav, som inte kan tolkas på olika sätt. Lämplighetsbedömningen borde däremot ske först vid valet och då av väljarna. Några domkapitel och förvaltningsdomstolar i vårt land har enligt min uppfattning blandat samman dessa två saker. Det organ som bedömer den formella behörigheten skall väl inte ha en prövningsrätt som de facto kommer att påverka valet, genom att formellt behöriga kandidater ”sållas ut”?

Är inte denna utsållning just det val som tillkommer de röstberättigade?

Jag hade tänkt tiga därför att saken gäller mig personligen, men när så många enligt min förståelse felaktiga uppfattningar figurerat i offentligheten (radions nyhetsutsändningar osv.), ville jag skriva något om detta.

MEN FÖR SÄKERHETS SKULL: det kan vara skäl att kontrollera saken med t.ex. Domkapitlets lagfarne assessor. Han kan säkert ge hållbara svar. Jag är ju trots allt teolog och inte jurist.

Henrik

Vad det frågas efter är

– inte vad du varit, utan vad du kan bli,
– inte vad du har gjort, utan vad Kristus har gjort för Dig!

Månne inte dessa gamla sanningar gäller i både den ena och den andra livsstuationen, oss alla?

Henrik

Handlingarna för biskopsvalet har idag lämnats in till Domkapitlet i Borgå stift. Detta innebär att min kandidatur nu är officiell. Min bön är att Herren från första till sista stund skall hålla valet i sina goda händer. Detta har jag bett om och ber även i fortsättningen.

Henrik

I nyheterna berättas idag om incidenter som är ganska exceptionella för vårt land.

150-200 ungdomar (enligt en uppgift som jag inte kan kontrollera talas det också om unga vuxna) satte eld på magasinen mitt emot riksdagshuset i Helsingfors. När brandkåren anlände för att släcka branden, som delvis tänts med hjälp av bränsleflaskor (”Molotovcocktails”) blev de förhindrade och angripna! Det resulterade i att brandmännen måste dra sig tillbaka (!) och invänta hjälp av polisen. Ungdomarna angrep sedan polisen med bl.a stenar, och 17-20 poliser skadades i samband med kravallerna.

När en ambulans skulle undsätta en skadad (i Kajsaniemi eller Brunnsparken, båda uppgifterna har förekommit) stoppades den och förhindrades genom att ungdomar klättrade upp på taket, kastade stenar och vägrade låta ambulansen undsätta den hjälpbehövande.

Vid magasinen skades också en polisbil, två brandbilar och en väktarfirmas bil.

Vad är detta??

Den franska sociologen Émile Durkheim skrev år 1897 boken Suicide där han använder termen anomi. Med detta menas inte brist på respekt för regenter, eller myndigheter, som närmast är anarki, utan brist på normer, oförmåga och avståndstagande från lag och rätt. Den gamla vilda västerns lagbrytare var inte anomister, snarare antinomister: man erkände lagen, men bröt medvetet mot den.

Durkheim ansåg att anomin hänger samman med alienation (främlingskap) och meningslöshet.

Också Dostojevski är inne på samma tema i sina klassiska verk (Bröderna Karamazov och Brott och straff). Också Albert Camus och t.ex. Martin Scorseses Taxi Driver är inne på samma linje.

Å ena sidan är det uppenbart att ett samhälle måste reagera bestämt och målmedvetet. Angrepp på räddningsmyndigheter är något av det mest omänskliga som finns – principen att räddningsväsendet står utanför konflikter och partiskhet är en allmänt erkänd och odiskutabel princip. Jag tvekar inte när det gäller att stöda det lagliga samhällets rätt och ansvar i dylika frågor.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att detta är ett symptom på unga människors illamående och bör hanteras också som sådant. Anomi uppkommer när skillanden mellan personliga förväntningar, ideal och målsättningar krossats och när samhällets värderingar har förändrats. Globaliseringen är utan tvekan ett av de fenomen, som resulterar i dylika totalt missriktade reaktioner.

Det anmärkningsvärda är att anomi är ett ord som i Nya testamentet präglar det antikristliga skedet. I Matt. 24 heter det att genom att ”anomin (laglösheten) ökar skall kärleken hos de flesta kallna.” Och i 2 Tess. 2 där ordet förekommer, sammankopplas det med Antikrist och hans framträdande.

Den unga generationen har tappat värdegrunden, de har ingenting att leva för. Detta gäller naturligtvis inte alls alla. Men det gäller en allt större minoritet, och är en förvarning om vad som komma skall.

Jag menar att detta också är ett uttryck för min generations svek. Vi har försummat att ge vidare det arv som hela vår kultur vilar på. Men det avses inte att institutioner, lösningar och strukturer skall kopieras för kommande generationer. Mycket nytänkande och ifrågasättande behövs. Också om detta stöter på motstånd och åtminstone misstänklighet från vår sida.

Men jag avser livsgrunden. ”Ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen Kristus Jesus.” Detta är sannerligen ingen fras. Låt mig här anknyta till och påminna om Timo Laatos artikel (se nedan) om värdesamtalet. Och hans träffande bild: om man river bort korset i vår nationella symbol är det bara ett skynke, en trasa kvar.

Har vi inte fått beviset på detta nu igen?

Henrik